Tidsfördriv - Matilda Gunnarsson Rathsman

 

Likt alla andra vet My två saker med säkerhet. Dagen hon ska dö och det sista hon kommer se.  En del ser eld, vatten eller bara mörker men My ser ett par intensiva gröna ögon. My har betydligt kortare tid kvar än de flesta andra, hon har bara ett år kvar att leva och kommer bara bli 18 år.

När My påbörjat nedräkningen för sitt sista år gör hon allt för att hitta ett sätt att lura döden, komma undan och kunna kringgå sitt dödsdatum. En kväll träffar hon den mystiske Theodor Edh som kommer med insinuationer kring att han kanske vet ett sätt att komma undan sitt förutbestämda öde. Theodor som visar sig ha de mest intensivt gröna ögon som My sett.

My dras oundvikligen mot Theodor, börjar att försumma sin bästa vän Märtha och sina föräldrar, alla som vill vara med henne så mycket som möjligt innan hennes tid runnit ut. Vem är egentligen Theodor? Har han verkligen svaret på hur man kan lura döden?

Tidsfördriv är Matilda Gunnarsson Rathsmans debut och en roman som är svår att lägga ifrån sig, en riktig bladvändare. Tidsfördriv passar högstadiet.

 

Syster - Sofia Nordin

 

Efter lite drygt en månad på nya jobbet är jag redo för att göra bloggdebut! Martina heter jag och jobbar numera som skolbibliotekarie på Korsbackaskolan.  Mycket nytt att sätta sig in i och läsningen har blivit lidande, men nu har jag börjat komma i gång!

Nu har jag precis läst ut Syster av Sofia Nordin. Syster handlar om Magda som hamnar på det skyddade boendet Jordasång efter att hon flytt från sin våldsamma pappa tillsammans med sin mamma och lillasyster.

Jordasång drivs av den karismatiska Syster och hon styr Jordasång med en fast hand. Är hon egentligen så olik Magdas pappa? Världen utanför Jordasång känns plötsligt väldigt långt borta för Magda, här finns ett helt nytt liv, ett helt nytt tankesätt och här finns ju Attila med det lockiga håret och bruna ögonen.  

Syster är en bok som inte riktigt följer spelreglerna, här behandlas icke normativa relationer, samtycke och vikten av att själv få bestämma hur man leva sitt liv utan några uppenbara moralkakor eller tydliga ställningstaganden. Som läsare tvingas jag reflektera både en och två gånger kring mina egna känslor kring karaktärernas beslut.

Boken passar främst högstadiet.

Psykisk ohälsa

 Tack och lov så har det har blivit mer accepterat att prata om psykisk ohälsa än var det var när jag var ung och gick i skolan på 70-talet, även om många fortfarande tycker det är svårt att prata om det. Spektrat på begreppet är också väldigt omfattande. För många så har det stor betydelse med igenkänning i böcker, det gäller oavsett vad det handlar om, och två böcker som jag tycker om är "Tisteltankar" av Anette Eggert och "Var är Audrey?" av Sophie Kinsella.

Båda böckerna handlar framför allt om ångest, som är ganska vanligt bland våra unga idag. 2020 var det 54% av rikets 16-25 åringar som uppgav att de upplevde lätta till svåra besvär av ängslan, oro eller ångest. källa: Folkhälsomyndigheten

"Tisteltankar" handlar om Linn, som känner sitt hjärta klappa hela tiden, vilket är "tur" eftersom att hon är väldigt rädd för att det ska stanna och att hon ska dö. Att koncentrera sig på sitt hjärta tar mycket tid och energi, så det sociala livet blir lidande. det är oerhört viktigt för Linn att allt är normalt och ingen sticker ut. Det gör också att hon har svårt att stå upp för sig själv, det är lättare att följa normerna. Att leva så är ohållbart i längden, tillslut så behöver en konfrontera sina rädslor.

I "Var är Audery?" får vi följa  Audrey, som efter en händelse som var kulmen på en lång tids mobbing, lider av social fobi, generaliserat ångestsyndrom och depressiva episoder. Hon går till en psykolog, vilket hjälper till en del, men inte förrän hon träffar Linus vill hon på riktigt hjälpa sig själv. Trots det allvarliga ämnet så har boken en positiv och humoristisk underton, Audreys familj är ganska...kaotisk.

Efter ett samtal med en bekant rekommenderade jag "Var är Audrey?" till hens tonåring, som visat tecken på liknande problematik. Jag fick sedan återkoppling med innebörden: "Jättebra bok.
Hen tyckte det var så skönt att läsa om någon som har det som hen! Och att det kan gå över. Hen skulle skriva ett arbete i skolan och valde att berätta om hur skönlitteratur med igenkänning kan påverka måendet positivt" Sånt är härligt att höra!

  

 

Gatubarnsmordet

Monika Zaks böcker Felix, gatubarn och Gatubarnsmordet, som ursprungligen kom ut 1997, har nu kommit ut i nya lättlästa upplagor. 

Monika Zak , jobbade enligt metoden att hon byggde sina böcker på verkliga barn och ungdomars berättelser, om sina liv. Bakom varje bok, finns alltså ett verkligt människoöde. Gatubarnsmordet bygger på Juan Carlos berättelse. Honom träffade hon i Guatemala, på ett hem för gatubarn.

Juan Carlos hade haft en mycket lycklig barndom, åtminstone fram till att han var sju år och hans pappa plötsligt en dag flyttade till USA.  Hans mamma gifte om sig och Juan Carlos fick en styvpappa. Hans styvpappa var rik och rustade upp familjens lilla affär till en supermarket. Juan Carlos fick  märkeskläder och fick gå i en fin skola där han lärde sig engelska. Tre dagar i veckan efter skolan jobbade Juan Carlos i affären. Styvpappan var sträng och blev våldsam mot Juan Carlos när han inte inte ville jobba ännu fler timmar i veckan. Misshandeln blev värre och värre och kulminerade en dag när styvpappan sa att han skulle döda Juan Carlos älskade hund.

Med ett brev på fickan, med pappans adress i USA och lite sparade pengar, ger sig Juan Carlos iväg. Hans första destination blir Guatemala, som är grannland med Honduras, där han kommer ifrån. Han blir bestulen på sin plånbok och hamnar på ett hem för gatubarn. Läs mer om Juan Carlos och hans sorgliga , men sanna öde. I slutet av boken berättar författaren om den verklige Juan Carlos.
  

Lättläst dystopitrilogi av Eva Susso

 Att tvingas in i Labyrinten är ett straff, ingen som gått in i den kommer ut igen.

Det är efter det stora kriget, som berodde på att det blev brist på vatten. Paris och hennes mamma och pappa sitter och pratar om hur det var innan kriget, och att världen efter kriget delats in i tre områden. De bor i den fattigaste, tror de. Ingen finns att fråga, dessutom straffas de som frågar hårt. På morgonen därefter fängslas Paris föräldrar och förs bort, nu har hon bara sin bäste vän Kairo kvar.

Kairo och Paris har en hemlighet, en bok. Den hittade de i ett av de gamla husen som de städade ur. Allt som hittas ska de ge till Franco, diktatorn som leder deras land. Men de blev nyfikna på att se hur världen såg ut före kriget.
Ingen får veta, att ha böcker är strängt förbjudet. Det är mycket som är förbjudet, att visa känslor till exempel. Kairo ger Paris en puss, det räcker för att han ska hamna i Labyrinten. Nu är Paris helt ensam. Kan hon kanske hitta Kairo om hon ser till att hamna i Labyrinten hon också? Kanske kan hon hitta sina föräldrar också?

Bok ett avslutas med en riktig cliffhanger, som tur är så är trilogin färdigskriven så det är bara att kasta sig över nästa bok!

Del ett heter "Den rätta vägen" och följs av "Den kalla staden" och "Den rättvisa världen".

För viktigt att inte prata om

 "Vem har sagt något om kärlek?" Att bryta sig fri från hedersförtryck ,är titeln på en bok av Elaf Ali.

Boken blandar kapitel med "dagboksliknande" text, händelser ur Elaf Alis liv, med faktakapitel, där olika begrepp och termer förklaras. T ex "hedersförtryck"...hedersnormerna består alltså av oskrivna, men väletablerade regler, som talar om hur man skall leva sitt liv.".....De som revolterar mot normerna kan utsättas för grova kränkningar, utfrysning, hedersvåld och i extrema fall hedersmord"

Här är också på sin plats att nämna att ..."Förhållningsregler liknande hedersnormer har också förekommit i Sveriges historia. I många hundra år ansågs kvinnan omyndig och underställd sin far tills hon gifte sig och därefter blev underställd sin man"...

I boken finns också korta kapitel med intervjuer, där Elaf intervjuar sin mamma och sin pappa, tex om hur de ser på heder eller om deras syn på arrangerade äktenskap.

Elaf Alis bok startar med en prolog där det händer, som inte får hända. En kille ringer och frågar efter Elaf. Pappan ser sin värsta mardröm framför sig Elaf har skaffat pojkvän. 

Elaf och hennes familj kom till Sverige från det krigshärjade Irak, när Elaf var fem år. De hamnar i det lilla samhället Fjälkinge utanför Kristianstad. Medan Elaf och syskonen går i skolan, lär sig svenska, får kompisar och tränar fotboll blir mamman och pappan i familjen alltmer isolerade hemma. De är båda arbetslösa, trots akademiska utbildningar och Elaf är den som får sköta kontakter med myndigheter och skola. När Elaf är tio år får hon sin första mens och från den dagen förändras allt, verkligen allt!

Elaf som älskar idrott och simning får inte längre träna eller vara med på simningen. Hon får inte ens spela fotboll med sina manliga kusiner nere på gården, utan tvingas titta på ifrån balkongen. Hon måste vara hemma direkt efter skolan och har bara en kompis, Ester, som hon får gå hem till.

Tidigare har Elaf och hennes pappa haft en väldig bra och nära relation, men även detta förändras, då pappan blir alltmer kontrollerande och även våldsam om inte Elaf gör precis som han bestämt.

Det här är en stark och mycket viktig bok, vi behöver prata om detta, att det förekommer, att det finns många flickor, och pojkar, som drabbas av hedersförtryck. 

Det som gör boken om möjligt ännu starkare eller möjligen "lyckligare", är att den inte slutar med en tragedi, utan med att Elaf och hennes pappa "återförenas" och långsamt men säkert får ett bra förhållande till varandra igen. 

Att bära framtiden på sina axlar

Eftersom jag har skrivit om de andra två delarna i serien är det väl inte mer än rätt att jag avslutar också. Mareld, sista delen om Tuva i Stockholms skärgård, kom redan i vintras men det har bara inte blivit av att jag läst den. Förrän sista veckan på semestern. Du kan läsa vad jag skrev om Djupgraven och Sjörök om du vill uppdatera dig först.

Det är sen höst i skärgården. Vädret är lynnigt och en dag fryser en färja fast i isen och försvinner. Inte en enda av passagerarna överlever. Ingen kan förklara vare sig hur isen kunde lägga sig så snabbt eller varför ingen lyckades rädda sig från den sjunkande båten. Men Tuva har sina aningar. Havsfrun är arg, på Tuva som ställt sig på människornas sida och på alla människor som aningslöst fortsätter förorena och döda havet, trots att de borde veta bättre. Tuva söker efter henne under ytan, utan att hitta henne. Tillsammans med båtkarlen Österman och skolsköterskan Maria, som båda har speciella förmågor, försöker hon ta reda på vad som håller på att hända. Vad är det havsfrun planerar?
Det enda som håller Tuva uppe är tanken på att Rasmus (som flyttat från skärgården) kommer för att hälsa på över julen. Hela lovet ska han bo i ett grannhus på ön och till och med fira jul tillsammans med Tuvas familj.
När Tuva äntligen får klarhet i vad det är som kommer hända blir hon nästan paralyserad av skräcken. Havsfrun vill förinta alla människor, och det kommer hon säkert också göra om inte Tuva lyckas stoppa henne. Men hur skulle hon klara av det? Sist de hade en dust med varandra höll Tuva nästan på att stryka med och nu har Havsfrun fått enorma kraften av alla de hundratals offer som redan gett sitt liv genom båtolyckan.
Samtidigt fortsätter Tuva att brottas med sin identitet. Som både människa och havsvarelse är hon dragen till båda elementen och det är inte lätt att välja det ena framför det andra.


Jag gillar slutet på den här trilogin. Det är verkligen inget lyckligt slut, men det finns någonting hoppfullt i hur det går ändå. Och ändå känner jag mig beklämd eftersom det i mångt och mycket påminner så mycket om vår egen verklighet. När de vuxna inte förmår göra något åt situationen i världen är det barnen som får dra det tunga lasset. Jag tänker naturligtvis på Greta Tunbergs kamp och hårda arbete för klimatet, men också på Malala som fått upp världens ögon för flickors situation. I Camilla och Viveca Stens trilogi är det den knappt tonåriga Tuva som bär jordens framtid på sina axlar. Det är tungt!

Hur farliga är bibliotekarier?

Att en bok är kort behöver inte nödvändigtvis betyda att den är trivial eller innehållslös. Och att antalet sidor bara uppgår till 25 betyder inte att det inte hinner bli läskigt... Mats Johansson, skolbibliotekarie till vardags, har lyckats skriva en riktigt obehaglig zombiebok trots det lilla omfånget.

Erik är lättad. Höstterminen är över och han har, tack vare mycket slit, blivit godkänd i alla ämnen. När han kommer hem den där sista dagen på terminen är han helt slut. Just som han håller på att slumra till ringer telefonen. det är Mårten som jobbar på skolans bibliotek. Mårten påstår att boken som Erik reserverat, Steven Kings Det, har kommit. sedan bryts samtalet mitt i en mening. Eric kan inte påminna sig att han har reserverat boken, men tänker att det säkert stämmer. Det måste bara ha varit ett tag sedan.

När han kommer till skolan är den tyst och nersläckt. Enda lamporna som lyser är i bibblan, men när Erik kommer dit hörs inte ett ljud. Inne på kontoret ser han Mårten, men denna står halvt bortvänd och reagerar inte när Erik ropar "Hej!". Erik tänker att Mårten pratar i telefon och tar ett varv i bibblan medan han väntar. När han tittar upp igen ser han att Mårten alldeles ljudlöst har satt sig vid skrivbordet. Men det är nåt som inte stämmer, Mårten sitter blickstilla och skärmen är svart. Erik känner fasan och skräcken växa i sig.

Farlig sömn är ett bra lättläst komplement till övriga zombieskräckböcker som kommit de senaste åren. Omslaget är lockande och berättelsen kryper inunder skinnet.

På gränsen mellan barn och vuxen

Den senaste veckan har jag läst två ungdomsböcker för elever som definitivt är äldre än de jag jobbar med. Fantastiskt roligt som omväxling från alla mellanålders- och börja läsa-böcker som jag brukar sätta i mig.
Böckerna har, insåg jag efter ett tag, väldigt många likheter. Och säkert ännu fler olikheter... Böckerna är båda inlästa av sin respektive författare. Böckerna handlar om 17-åriga tjejer, på gränsen mellan barndom och vuxenhet. Båda huvudpersonerna har frånvarande mammor - även om skälen skiljer sig åt. Båda känner stort ansvar för sina pappors väl och ve. Båda känner sig annorlunda än sina jämnåriga. Båda blir kära. Båda böckerna är väldigt bra!


Så vilka är då böckerna?

Men medan Jorinde i Tionde våningen bor ensam eftersom hennes mamma hittat kärleken och flyttat till USA och pappan är deprimerad och bor i sommarhuset i skärgården, så bor Liv i Inuti huvudet är jag kul ensam med sin pappa eftersom mamman dog i en bilolycka när Liv bara var 2 år.

Jorinde får ofta höra från sina klasskompisar att hon lever ett lyxliv. All denna frihet, ingen som tjatar, en hel fyrarumslägenhet för sig själv. Men för Jorinde innebär det också att ingen annan städar, ingen har handlat mat när hon kommer hem, inte lagat den heller, förresten. Ingen frågar hur hennes dag har varit, småpratar om allt och inget, frågar om hon vill ha en kopp te på kvällen. Allt det där vanliga familjegyttret, på gott och ont, får hon klara sig utan. Och så är det pengarna. Jorinde har aldrig några pengar. Hon äter snabbnudlar, vita bönor i tomatsås, billigt pålägg som leverpastej. Och hon skulle aldrig drömma om att skippa lunchen i skolan - gratis mat fem dagar i veckan! Fast det där med pengarna kan hon ju inte erkänna för någon, för hon vill ju inte att de ska tänka illa om hennes föräldrar.

Inte ens bästa kompisen Agnes, som tillbringar så mycket tid tillsammans med Jorinde, verkar förstå vidden av den ensamhet hon känner. Och allt hade väl tuffat på som vanligt om det inte hade varit för Emanuel. Han bara dyker upp på en fest som Jorinde och Agnes har och har får med sig (okej, han tar) en kristallkula i brunt glas som tillhör en kristallkrona som en gång hängt på Jorindes morfars fars skepp. Jorinde älskar den där kristallkulan och hon vill såklart genast ha tillbaka den, men istället råkar hon bli kär i Emanuel. Och Jorinde känner mer och mer att tyngden av alla människor som behöver henne håller på att bli för stor. Mamma i USA vill att hon ska komma dit över jul, och vill att Jorinde ska klara och kanske till och med älska sitt nya fria liv. Pappa ute på sin ö behöver muntras upp, hindras från att ta livet av sig och kan ju inte lämnas ensam hela julen - hur skulle han överleva det? Agnes blir svartsjuk när Jorinde blir kär i Emanuel, för hur ska hon klara sig om Jorinde bara håller på att kärar hela tiden. Och dessutom tycker Agnes att Jorinde daltar alldeles för mycket med sin pappa. Jorinde dras år fyra håll samtidigt och hinner aldrig riktigt fundera över vad hon själv skulle vilja. Ständigt dåligt samvete och en känsla av att det är alla andras tur nu, hon måste själv stå tillbaka lite.

Livs liv ser helt annorlunda ut. Hon har precis flyttat med sin pappa från lägenheten i Stockholm till ett stort gammalt ruckel utanför det lilla samhället Ingelstad, utanför Växjö. Pappan växte upp i Ingelstad och hade alltid drömt om det där specifika huset, och plötsligt en februarimorgon står Liv på busshållplatsen på landsvägen och väntar på bussen till sin nya gymnasieskola. Liv avskyr det. Hon har alltid varit fruktansvärt blyg, en liknelse som hon ofta använder om sig själv är "stum tomat" och allt hon gör och säger analyseras i det oändliga, in i minsta detalj. Redan den där första dagen gör hon sig bilder av medresenärerna på bussen. Det är Candycrush - tjejen som troligen kommer från Syrien och inte kan svenska än, hon ser sur ut och spelar sammanbitet cc hela vägen in till Växjö. Det är portföljmannen, lärarkvinnan och så Dostojevskij som går på i Ingelstad, och som kallas så eftersom han håller på att läsa en roman av författaren.

Liv säger helst ingenting alls och rasterna blir ett veritabelt helvete. Hon tackar nej till att följa med till cafeterian, hon genomlider luncher, hon håller sig på sin kant och flyr in på toa. Men så börjar Candycrush prata med henne på bussen en morgon, och det visar sig att hon inte alls kommer från Syrien och att hon kan svenska alldeles felfritt, och det verkar heller inte som att Alia, som hon verkligen heter, bryr sig så mycket om att hon får sköta konversationen alldeles själv. Liv kan bara tänka på hur otroligt freakig hon måste framstå i Alias ögon, men Alia verkar inte bry sig om det heller.

När det är dags för grupparbete på franskan så hamnar Liv tillsammans med Dostojevskij, som i verkligheten heter Gunnar. Hon beklagar honom, inuti sitt huvud, eftersom grupparbete och muntliga redovisningar verkligen inte är hennes grej, men han verkar inte heller förstå vidden av hur freaky hon är. Han föreslår saker, planerar och bjuder hem henne till sig för att jobba färdigt. Liv kämpar, verkligen kämpar, för att verka lite normal, men när hela redovisningen inleds med total dödsångest och Liv svimmar mitt framför hela franskaklassen gör hon det enda möjliga. Hon slutar gå till skolan.



Båda böckerna känns så känslomässigt trovärdiga. De ständiga tankarna på att vara, eller i alla fall verka, normal. Övertygelsen att folk runt omkring bara råkar vara snälla ibland fast de egentligen inte gillar en. Att hela tiden ta hänsyn till alla andras känslor/viljor/behov till den grad att de egna känslorna/viljorna/behoven blir alldeles suddiga. Att alltid tänka på hur andra uppfattar en. Att aldrig kunna säga allt eftersom det skulle få alla runt omkring att springa iväg vilt skrikande. Att tvingas ljuga för de som betyder mest eftersom sanningen är så jobbig.
att definiera vem böckerna passar för är såklart alltid svårt, men jag skulle säga att alla från 14 år kan läsa dem med behållning. Tonårsföräldrar bör nog faktiskt göra det.


ps. Maria skrev om Tionde våningen tidigare i våras.

Vad döljer sig i jordkällaren?

Magnus Nordin är bra på krypande obehag och spänning. Jordkällaren är inget undantag.

Simone och Alex är på cykelsemester på Gotland och redan från början går allt fel. De ska ta en genväg, men kommer vilse, vädret är uselt och när de bestämmer sig för att slå upp tältet vid ett ödehus visar det sig att det inte ligger en enda tältpinne i påsen. De tar sig in i huset för att sova och inser att det stått tomt ett bra tag. Elen är avstängd, telefonlinjen död och golvet täckt av döda flugor och råttlort. Men det finns ved i vedkorgen och de lyckas tända en brasa för att driva bort fukten och kylan.

Så ringer telefonen. Det borde vara omöjligt, men ringer gör den och Simone kan inte låta bli att svara. En späd röst bönfaller henne: "Snälla, släpp ut mig. Jag lovar att vara snäll. Snälla, mamma, släpp ut mig ...d-d-det är så k-kallt..." Samtalet bryts och kvar står Simone med en klump i magen. På övervåningen hittar de en almanacka från år 2000, kläder och leksaker som antydde att huset bara blivit övergivet plötsligt och några teckningar på en glad familj med två barn och en ledsen familj med bara ett enda barn.

När telefonen ringer igen blir Simone övertygad om att det finns en hemlighet i huset, ett mysterium som hon måste hjälpa till att lösa. Det skulle hon kanske inte ha gjort...

 

Adventskalender Lucka 10

När jag var 13-14 år var jag störtkär i en kille som var några år äldre än jag. Han hette Andreas. Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe blev en favoritbok, speciellt efter att jag hittat en underbar liten blyertsteckning i mitt låneexemplar från biblioteket där Emilies och Andreas namn var snirkligt skrivna kring en tordyvel och ett hjärta. Men nu går jag händelserna i förväg.

När Jonas fyller 13 år får han äntligen en portabel bandspelare som går att spela in på. Han drömmer om att bli reporter och spelar in allt han kan komma på, ljudet av tåget som kör förbi, vattnet som porlar i ån, hans mammas utbrott och samtalen mellan hans syster Annika och deras kompis David. Redan första kvällen hamnar de tre, Jonas, Annika och David vid Selanderska gården, som länge har använts som pensionat. De hör röster inifrån huset och i sin reporteriver börjar Jonas spela in samtalet mellan fru Göransson som driver pensionatet och en okänd man som Jonas genast tycker är mystisk.

När de lyssnar på inspelningarna hör de en viskning. Det är något om "sommarrummet" och "Emilie". Både Jonas och David hör det, men Annika slår bort det som fantasier. Redan någon dag senare får syskonen erbjudande att vattna blommorna i Selanderska gården under sommaren medan fru Göransson är bortrest. När en nyckel till "Sommarrummet" plötsligt dyker upp och en ovanlig blomma i fönstret på Selanders gården verkar mycket bestämd att de ska gå upp på övervåningen i huset ger Annika till slut med sig. Under golvtiljorna på vinden hittar de ett skrin med brev daterade på 1760-talet och de kommer både en kärlekshistoria mellan Emilia Selander och Anderas Wiik, lärljunge till Carl von Linné, och och ett egyptiskt mysterium på spåren.

Det blir verkligen en sommar utöver det vanliga. Alla tordyvlar som dyker upp och verkar visa dem vägen, är det bara en slump? Husets ägarinna, Julia J:son Andelius, varför ringer hon och vill spela schack med David, och vad har hon med allt det mystiska som händer att göra? Och vad är mannen i den blå skåpbilen på jakt efter? Medan Annika fokuserar på kärlekshistorien mellan Andreas och Emilie, så tycker David att Andreas filosofiska tankar och idéer är det viktigaste, och Jonas tycker att de båda är tråkiga och menar att det såklart att det är den (numera försvunna) egyptiska statyn som Andreas tog med sig hem från en av sina resor som är det absolut viktigaste.

Och håller boken fortfarande? 20 år senare och utan att jag är kär i en kille som heter Andreas? Jo, det gör det faktiskt. Boken kom ut -78, så den var ju gammal redan på 90-talet, men om en bara accepterar att "avancerad teknik" utgörs av en walkie-talkie och en kasettbandspelare så går det hur bra som helst.

Lågmäld mystik

Igår kväll läste jag en bok som legat i min att-läsa-hög ett tag. När jag packade upp nya böcker för några veckor sedan så fångade den mig direkt, med sin avskalade, lite suggestiva framsida, men sedan var det hela tiden andra böcker som kom före när jag väl skulle sätta mig och läsa.

Skuggsommar av Mia Öström handlar om Rakel, en ganska tystlåten och tillbakadragen tjej. Hennes mamma har tillbringat en lång tid med att bara ligga i sin säng och må dåligt, och Rakel har vant sig vid att smyga tyst omkring hemma, inte göra något väsen av sig vare sig där eller i skolan. Göra allt för att inte dra uppmärksamheten till sig. Nu är det sommar och hon ska tillbringa hela lovet hos sin jämnåriga kusin Ellika och dennes föräldrar på deras pyttelilla skärgårdsö halvvägs till Finland. Ellika och Rakel brukade vara som systrar, men det var länge sedan, och nu verkar det som att Ellika hatar henne. Dessutom känner hon sig fel i familjens välordnade vackra vita hus. Den pittoreska ön känns mer som ett fängelse än det paradis som den är tänkt att vara. 

Det är den varmaste sommaren på över hundra år och Rakel tillbringar nästan all tid nere på stranden vid hopptornet. Hon är rädd för att hoppa och dyka, men ute på hopptornsbryggan träffar hon tvillingarna Majken och Lisen som inte verkar rädda för någonting. De lovar att lära henne dyka och att hon ska få vara med i deras hoppklubb om hon bara utför tre uppdrag. Men Ellika upptäcker tvillingarna, och eftersom ön är privat försöker hon skrämma och hota dem för att de inte ska komma tillbaka. Rakel hamnar mitt emellan tvillingarna och Ellika och uppdragen som hon ska göra tvingar henne ifrågasätta sig själv och vem hon har blivit. 

Under hela läsningen finns misstanken att det är något som inte stämmer med tvillingarna, de försvinner ibland spårlöst, de vill inte riktigt avslöja var de bor och hur de lyckas ta sig till ön och de beter sig på ett gränslöst sätt, men jag hålls på halster nästan hela boken innan jag får svaret. Skuggsommar är en väldigt lågmäld historia, ändå griper den tag i mig oväntat mycket. Det kanske inte är boken jag kommer minnas bäst från 2015, men helt klart läsvärd.

Skräcken

I höstas skrev jag om Varelserna: Elias bok (du kan läsa om den HÄR) och nu har äntligen uppföljaren Emmas bok kommit.

Emma och Sebbe är ensamma överlevande efter massakern i Kappelshamn. Det hade gått rykten om ett räddningsfartyg från fastlandet och hamnen var fulla av bilar med människor som hoppades kunna komma undan farsoten. Men skeppet var fullt av Varelser som slaktade alla i hamnen. Alla utom Emma och Sebbe som lyckades fly. Det enda Emma kan tänka på är att hitta Elias igen. Han skulle komma efter till Kappelshamn, men hann inte fram innan katastrofen och Emma är fast besluten att ta sig tillbaka och hitta honom. Hon och Sebbe måste bara hitta mat och överleva natten först. Men att var och en är sig själv närmast blir Emma varse när hon stöter på ett litet gäng vanliga människor, som inte är ett dugg snällare än Varelserna. De tar nästan all mat som Emma hittat och hotar henne dessutom till livet. Men alla har inte blivit elaka av kaoset. I en liten stuga vid havet hittar de Maud. Maud har mat och vatten och hon har ensam lyckats stå emot Varelsernas attacker i flera veckor. Här får de stanna om de vill. Men Emma kan bara tänka på en sak. Hon måste hitta Elias!