Skördetid!

 Ny månad med temat Skördetid! 

Potatisens dröm 

av Annika Sandelin och Karoliina Pertamo

Om du funderar på vad din ekologiska delikatesspotatis drömmer om kan du läsa denna underbara diktbok. Potatisen drömmer om livet som det blev och som det kunde blivit. Tomaten tvekar omkring vad hon ska bli - ketchup eller...? Greg Grönwalls tupp ("som var tystlåten redan som ägg") och räkan som blir kär i gäddan i dikten Räkromans är några av de andra rara karaktärerna och dikterna som finns med. Älskar illustrationerna! 

Ett sista brev 

av Antonis Papatheodoulou och Iris Samartzi

Om att skörda under livets höst handlar denna lilla vackra bilderbok. Herr Kostas arbetar sin sista dag som den enda brevbäraren på en ö. Det har varit ett tufft arbetsliv, han har fått springa för att hålla nyheterna färska, skydda för att nyheter också kan vara känsliga. Ibland var breven bilder och ibland fick Herr Kostas läsa breven högt så de blev ord. Denna sista dag vill Herr Kostas ta adjö och berätta för alla att han går i pension. Men...ingen är hemma, ingen väntar vid dörren som vanligt, det är alldeles tomt. Men, han hittar ett sista brev i botten på sin väska som måste delas ut till andra sidan av ön... 

På prao Bonden

av Anna Hansson och Emelie Stigwan

Just nu börjar bönderna i Skåne ta upp sockerbetorna ur jorden! Stora bethögar ska snart pryda de leriga åkrarna. Lass efter lass kommer sen köras till Örtofta sockerbruk och bli till socker, sirap och melass. Läs om en annan sorts bonde i denna börja läsa bok. Här möter vi Max i 2B som får vara på prao - alltså prova på ett yrke, hos mjölkbonden Tom. Lästräning varvat med mjölknyttig fakta och roliga bilder i ett paket!

Född till hjälte 

av Rick Riordan

Jag spånade kring temat Skördetid tillsammans med elever i sexan på Lackalängaskolan. Plötsligt ropade en av eleverna -jag har det! Demeter! Demeter är ju en grekisk och romersk gudinna för grönt och skörd. Percy Jackson!

Därför fick jag äntligen sätta mig med en gammal goding, jag har ju förstått på eleverna att den är något alldeles extra. Jag kan bara stämma in. Jag fångades direkt och ville bara låsa in mig och läsa! Percy Jackson är 12 år och kallar sig själv "ett problembarn", han går på en skola tillsammans med andra "problembarn". Percy har bytt skolor under hela sitt liv och även kastats ut flertalet gånger. Han har diagnosen Adhd och dyslexi enligt den världs mått som vi nu lever i. Plötsligt händer det skumma grejor och en lärare förvandlas till ett monster framför hans ögon. Percy får fly och hamnar på ett sommarläger för halvblod eller halvgudar. De grekiska gudarna verkar nämligen fortfarande i universum och de som är halvblod har mammor och pappor som är gudar/gudinnor och människor. Det visar sig snart att Percy också är en halvgud eller hjälte. Dyslexin då? Den kom sig bara av att halvgudars ögon bäst kan läsa klassisk grekiska. Adhd är bara tecken på snabba reflexer och en styrka som gjord för hjältar på slagfält. Jag är glad att jag har hela äventyret framför mig! Spännande!

Jag fixar middan 

av Johanna Westman

Vad vore skördetiden utan maten? I denna härliga kokbok för unga kockar hittar du 52 recept, ett för varje vecka under ett år. Johanna tänker nämligen att barn och unga skulle kunna laga mat en dag i veckan. 

Året är också indelat efter säsong och under Fixa höstmiddan finns recept som rostad blomkålssoppa, olika sorters risotto, laxburgare och Tikka masala med haloumi. Enkel att förstå, finfina bilder och fakta och tips för att lyckas i köket. Smaklig måltid!

Hotell Sista Chansen

 ”Hotell Sista chansen” av Nicki Thornton är en spännande berättelse med många ingredienser. Magi, mord, matlagning och hederligt detektivarbete i bästa Agata Christie stil. 

Seth är en föräldralös diskare/kökspojke/alltiallo på hotellet. Hans pappa var köksmästare innan han dog, och Seth har ett utmärkt sinne för kokkonsten, som han bara får utlopp för i smyg. Hans mamma dog för så länge sedan att han inte ens kommer ihåg henne.

Hotellet drivs nu av Henri Degberg och hans fru Nora, som kör hejdlöst med den stackars Seth. Deras dotter Tiffanys favoritsysselsättning är att driva med och trakassera Seth. Han längtar innerligt därifrån!

Plötsligt en dag så ska det slumrande hotellet vara värd för en mycket hemlig sammankomst, ingen utom de sju deltagarna får tillgång till rummet där de ska vara. Middag och dessert ska serveras, så Seth har händerna fulla när gästerna anländer. Gästerna är en mycket brokig skara, från en mycket gammal man till en ung flicka i Seths egen ålder. 

Gästerna installeras i sina rum och Seth förbereder maten. Allt placeras i matrummet som sedan låses tills dess att alla gästerna är på plats. Gästerna går in och rummet låses igen. Allt är väl tills dörren slås upp en stund senare och det visar sig att en av gästerna är död, förgiftad av maten... Allas misstankar hamnar naturligt nog på Seth, som inser att han måste bevisa sin oskuld, men hur?

”Hotell Sista chansen” är första delen av fyra, men den enda som är översatt till svenska. 

Adventskalender Lucka 16

Astrid och hennes lillebror Love är på väg med tåg till mormor i Dalarna. Trots att det är mysigt att vara hos mormor är Astrid sur, ja riktigt arg. Det här höstlovet skulle de egentligen ha tillbringat i solen på Teneriffa, men en översvämning i föräldrarnas bageri satte stopp för de planerna. Och nu sitter de där på tåget som kränger fram genom ändlösa skogar. När Love kommer tillbaka efter ett toabesök berättar han att han sett en man med svans. Astrid tror honom inte och blir ännu argare när han framhärdar och säger att det är sant. Att han aldrig lär sig när det räcker, när det är dags att sluta skämta. Mormor kan också säga sådana konstiga saker, det är Astrid van vid, men hon orkar inte med att Love beter sig likadant.

När de kommer fram till mormor berättar Love för henne om svansmannen och mormor blir allvarlig. Hon säger inte åt Love att sluta tramsa utan lyssnar som om det vore helt normalt att se personer med svans - troll? - på tåget.

Nästa morgon väcker mormor Astrid tidigt och säger att hon måste iväg några timmar, men att hon kommer hem i god tid innan de ska åka på marknad. Efterhand som timmarna går blir Astrid mer och mer orolig. Varför kommer inte mormor? De skulle ju iväg. Hon lovade att vara tillbaka i tid! Så knackar det på dörren och utanför står en tomtegubbe som presenterar sig som gårdstomten Herr grå. Han berättar att mormor är i knipa och att de måste hjälpa honom att rädda henne.

Trollen i skogen är första delen av tre i serien Bråfalls hemlighet. Det är en lättläst historia om väsen från den svenska folktron. Boken är skriven av Charlotte Cederlund som även skrivit trilogin om samiska Aili.

Gastar i Göteborg

De populära serierna om Jack, "Jakten på Jack" och "Spådomen om Jack" av Martin Olczak och Anna Sandler har nu fått en efterlängtad uppföljare, "Legenden om Jack". Första boken i serien heter "Gastar i Göteborg". Omslaget är lockande och passar fint in på handlingen med både verklighet och magi.


Jack som är en trollkunnig pojke ska få ett syskon. Han ser fram emot att få bli storebror. På sjukhuset tittar en liten lillasyster ut. Den stolta storebrorsan är där, likaså en massa väsen som har gömt sig bakom en lucka i taket. Men lillasyster har ett märkligt födelsemärke. Till en början ser det ut som en sjua, sedan en sexa och det fortsätter att ändras. Familjen bestämmer sig för att lämna Stockholm och åka till Göteborg. Där kan de säkerligen få hjälp av Fröken Hermansson, gasten på Lisebergs spökhotell Gasten. Vad är det för mystiskt som händer med lillasyster?


Jag gillar att boken är en mix av verklighet och magi. Handlingen är spännande och jag ser fram emot att läsa fortsättningen "Dödskallar i domkyrkan" som kommer i januari 2020.

Jack åker till Göteborg

Med någon månads mellanrum har jag och mina barn under året tagit oss genom de tre samlingsvolymerna om Jack. Sorgen var stor när vi nyligen avslutade sista delen, Jacks förbannelse, och jag kungjorde att det inte fanns fler böcker om Jack. Desto gladare miner när jag kom hem med första delen i nya Jackserien Legenden om Jack.

I den här boken lämnar Jack sina hemkvarter i Stockholm och drar till Göteborg. Boken börjar med stor lycka - Jack blir storebror till en underbart söt liten syster. Han som trodde att han var föräldralös och ensam i världen har plötsligt en hel riktigt familj med syster till på köpet. Men lillasyster har ett underligt födelsemärke som verkar ändra form från dag till dag. Vad är det som hänt? Trolldom och magi såklart.
Väl framme i Göteborg åker de direkt till Liseberg. Jack tror inte sina ögon - ska de gå på nöjesfält och åka karuseller medan lillasyster kanske är utsatt för livsfarlig svart magi. Men föräldrarna och den stentuffa moster Betty går målmedvetet direkt till spökhuset Gasten. Spökhuset är fullt av utklädda skådisar och Jack ser inte ett enda riktigt spöke. Tills någon smyger upp bakom honom och väser åt honom att sticka därifrån: "Och ta den där vätten som du gömmer i ryyyyyyyggsäcken … Jack Waldemar Niiiiilllllsson!" För första gången blir Jack riktigt rädd, men Betty följer efter gasten, som visar sig heta Fröken Hermansson, och när de äntligen lyckas berätta varför de är där förbyts den skräckinjagande skelettfiguren till vänligheten själv. Hon tar med sig hela familjen till sitt hem, högst upp på taket till Ullevistadion. Men vad är det egentligen för fruktansvärda saker som hon förutspår kommer hända? Och hur slutar den ofullständiga legenden som verkar handla om Jack och som hon haft ända sedan häxmötet på Blåkulla 1609?

Husets hjärta slår!

Att packa upp nya böcker slutar aldrig att locka mig. Vad är det som dyker upp den här gången? Vilka kommer funka bra, och bli utlånade direkt, och vilka kommer stå orörda på hyllan? Det kvittar att det är jag själv som klickat iväg beställningen, när böckerna väl kommer beter jag mig som ett barn på julafton … Eller kanske inte riktigt, men jag blir alltid överraskad. Jaha, beställde jag den?! Oj, var den så tjock/tunn? Hoppsan, det var ju inte direkt ett säljande omslag. Eller tvärt om: Den här kommer att gå bra! och såklart: Åh, den här vill jag läsa! Och den! Och denna!

Idag packade jag upp en ny bok av Mårten Melin. Med tanke på hans produktivitet så är det i sig ingen ovanlighet, men den här fastnade jag lite extra för. Omslaget mörkt och hotfullt i svartvitt med titeln, spretig och oroväckande, i blodrött. Redan vi skrivbordet bläddrade jag genom boken o

ch kollade lite på bilderna av Mattias Olsson. Ruskiga, olycksbådande och väldigt mörka. Snacka om läspepp. Men jag var tvungen att vänta tills jag kom hem innan jag hade möjlighet att läsa själva boken.

Signe och Ninni tvingas ta skydd från ett oväder i ett gammalt ödehus. Trädgården är övervuxen och huset förfallet, men ett fönster på övervåningen står öppet så de antar att någon ändå bor där. Det smattrande regnet och åskan som dundrar överröstar deras knackningar men när de testar att öppna visar sig dörren vara olåst. De går in. Ingen människa syns till, men ett ljus brinner i en ljusstake i hallen och de hör ljud från övervåningen. Signe försöker hitta förklaringar till allt som är märkligt, som att inga skor eller jackor hänger i hallen, och att ingen svarar när de ropar, men Ninni verkar inte helt övertygad. De går upp för trappan för att ge sig till känna för husets ägare, men plötsligt blir båda två så otroligt trötta. Det är som att all kraft rinner av dem. Och först nu berättar Ninni för Signe att det alltid gått historier om det här huset - att människor som gått in i det aldrig har kunnat ta sig ut. Plötsligt inser Signe att det är huset som gör ljud, huset lever och det tänker inte släppa dem ifrån sig. 

Det är en snabbläst historia, bara 90 sidor och gott om illustrationer. Bilderna går i svart ända fram tills hjärtat kommer in och effekten med de röda detaljerna är slående. Bilderna visar oftast framförallt vad texten redan beskriver, men då och då får vi se mer, ett utropstecken eller kanske en fråga som inte framkommer i texten. Till exempel skulle sista bilden kunna tolkas som att slutet inte innebär den lättnad som texten antyder …

 

Att bära framtiden på sina axlar

Eftersom jag har skrivit om de andra två delarna i serien är det väl inte mer än rätt att jag avslutar också. Mareld, sista delen om Tuva i Stockholms skärgård, kom redan i vintras men det har bara inte blivit av att jag läst den. Förrän sista veckan på semestern. Du kan läsa vad jag skrev om Djupgraven och Sjörök om du vill uppdatera dig först.

Det är sen höst i skärgården. Vädret är lynnigt och en dag fryser en färja fast i isen och försvinner. Inte en enda av passagerarna överlever. Ingen kan förklara vare sig hur isen kunde lägga sig så snabbt eller varför ingen lyckades rädda sig från den sjunkande båten. Men Tuva har sina aningar. Havsfrun är arg, på Tuva som ställt sig på människornas sida och på alla människor som aningslöst fortsätter förorena och döda havet, trots att de borde veta bättre. Tuva söker efter henne under ytan, utan att hitta henne. Tillsammans med båtkarlen Österman och skolsköterskan Maria, som båda har speciella förmågor, försöker hon ta reda på vad som håller på att hända. Vad är det havsfrun planerar?
Det enda som håller Tuva uppe är tanken på att Rasmus (som flyttat från skärgården) kommer för att hälsa på över julen. Hela lovet ska han bo i ett grannhus på ön och till och med fira jul tillsammans med Tuvas familj.
När Tuva äntligen får klarhet i vad det är som kommer hända blir hon nästan paralyserad av skräcken. Havsfrun vill förinta alla människor, och det kommer hon säkert också göra om inte Tuva lyckas stoppa henne. Men hur skulle hon klara av det? Sist de hade en dust med varandra höll Tuva nästan på att stryka med och nu har Havsfrun fått enorma kraften av alla de hundratals offer som redan gett sitt liv genom båtolyckan.
Samtidigt fortsätter Tuva att brottas med sin identitet. Som både människa och havsvarelse är hon dragen till båda elementen och det är inte lätt att välja det ena framför det andra.


Jag gillar slutet på den här trilogin. Det är verkligen inget lyckligt slut, men det finns någonting hoppfullt i hur det går ändå. Och ändå känner jag mig beklämd eftersom det i mångt och mycket påminner så mycket om vår egen verklighet. När de vuxna inte förmår göra något åt situationen i världen är det barnen som får dra det tunga lasset. Jag tänker naturligtvis på Greta Tunbergs kamp och hårda arbete för klimatet, men också på Malala som fått upp världens ögon för flickors situation. I Camilla och Viveca Stens trilogi är det den knappt tonåriga Tuva som bär jordens framtid på sina axlar. Det är tungt!

Spöktåget

Jag har läst massor av böcker den senaste veckan, men någonstans på vägen har bloggandet kommit bort. Dags att ta tag i det.

En av böckerna är Lena Arros nya Linje 15 till Rannebergen. En ung man är på väg hem, det är halloweennatt och gatorna ligger ödsliga och tomma. Så kommer spårvagnen, lite för tidigt till och med. Arvin hoppar på och vagnen kör iväg, men det är något konstigt med den. Den åker snabbare än vanligt och stannar inte på någon hållplats, inte ens ändhållplatsen där Arvin ska av. När Arvin står där vi dörren lägger han märke till de andra passagerarna. Alla ser så unga ut. Varför är spårvagnen full med barn så dags på natten? Kanske har de varit ute på bus eller godis? När vagnen äntligen saktar ner och stannar befinner den sig på den öde spökstationen Rannebergen, den som började byggas, men som aldrig blev klar och togs i bruk. Så vänder sig barnen mot Arvin och han inser att de alla är bleka i ansiktena och svarta runt ögonen. En liten pojke kommer fram till Arvin, lägger sina iskalla händer i hans och ber om att få berätta en historia. Arvin kan inget annat än att lyssna på pojkens hemska berättelse om hur han blev övergiven och dog redan som liten. Sedan kommer de fram en efter en och berättar om sina öden, kräver att Arvin ska lyssna på dem och lindra deras ensamhet en stund. En del av dem har varit döda länge, andra bara ett kort tag, men alla saknar de någon eller något från sina liv. Alla känner sig svikna av vuxenvärlden. Alla vill de att Arvin ska hjälpa dem. Men hur skulle han kunna göra det?

Det här är en rysig novellsamling, där Arvin och spårvagnen utgör ramverket som håller ihop de olika berättelserna. De är bra och spännande, utan att bli alltför obehagliga.

Guldstunden

Många gånger läser jag bara första delen av en serie och bildar mig en uppfattning om serien utifrån den första boken. Framförallt när det är serier där delarna bygger på varandra och måste läsas i ordning. Tiden finns inte att läsa allt, inte lusten heller. När jag bokpratar om böcker i sammanhängande serier är det ju ändå första delen jag berättar om. Men när min äldsta dotter nu nått den aktningsvärda åldern 6, snart 7, år så får jag chansen att läsa de där fortsättningsdelarna också. Som Tam tiggarpojken. Jag hade bara läst del 1 tidigare (men tipsat i det oändliga om hela serien) och nu har vi ägnat den senaste dryga månaden åt att läsa hela Tamserien. Igår läste vi ut sista och sjätte delen, till dotterns stora sorg. Som vi har längtat efter att fortsätta läsa. Eftersom jag läser för 4-åringen också så blir det 2, max 3, kapitel åt gången för att inte klockan ska bli för mycket. Dessutom nattar pappan ibland och han har absolut inte fått läsa Tam - för mig alltså, jag har inte velat missa ett enda kapitel. Det har känts oändligt långsamt. Men nu är det slut!

Tam är en tiggarpojke i den stora staden Demar. Demar ligger på ett högt berg och har fem murar. Längt ut och ner, innanför den yttre stadsmuren bor de fattiga, tiggare, tjänstefolk och trashankar, innan för nästa mur bor köpmän och hantverkare, ytterligare högre upp på sluttningen bor handelsmän och läkare, innanför den fjärde muren bor adelsfamiljerna och högst upp ligger slottet och drakstallet.
Tam bor i ett litet fallfärdigt skjul som lutar sig mot den yttersta muren. Han är föräldralös och hankar sig fram tack vare sin goda vän Indre och stadsvakten Hind. Varje kväll står Tam på stadsmuren och ser stadens åtta drakar komma inflygande, och han drömmer en omöjlig dröm om att en gång själv få rida på en drake. Men det är bara adelsfamiljernas barn som blir drakriddare. Till och med för att få bli drakskötare och stalldräng måste du komma från en adelsfamilj. Tam har inte en chans. Men så blir Tam sjuk. Han får huvudvärk, feber och tycker att han hör röster i sitt huvud. Han tror att han har blivit galen, men en kväll dyker en av drakarna, den blå som kallas Sky, ner mot muren och griper tag i Tam och det visar sig att det är drakens röst han hör i sitt huvud. Sky är den yngsta av drakarna och det är hennes uppgift att hitta den nya draken, och den nya drakens drakriddare. Kan det vara Tam?
Det blir inte någon enkel uppgift för Tam som aldrig gått i skolan att lära sig allt som de andra blivande drakriddarna haft flera år på sig att lära sig och dessutom känner sig barnen från adelsfamiljerna hotade av Tam och gör allt för att han ska misslyckas. Som tur är har han Sky, Magister Taftar och den mystiska flickan Chaia som lider av en hemsk förbannelse och lever gömd i lönngångarna i slottet.
Böckerna om Tam är verkligen väldigt spännande och alla slutar med en cliffhanger. Vi har bara varit tvungna att fortsätta, och jag har sett till att nästa bok alltid legat på vänt medan vi läst den föregående. Allt för att inte stå boklösa.


Nästa långserie blir Olczaks böcker om Jack. Dottern fick den första samlingsvolymen med fyra böcker i julklapp. Jag kanske har läst två av de böckerna innan, men det ska bli kul att dyka ner i Stockholms undre värld tillsammans med barnen den här gången. Högläsningsstunden med barnen är troligen det bästa på hela dagen.

Adventskalender Lucka 22

Dagen före jullovet får Maja plötsligt veta att hennes pappa har ärv ett gammalt slott ute på landet och att föräldrarna bestämt sig för att åka dit på prov över jul. Den gamla släktingen var en mystisk och mytomspunnen skådespelare som åkte till Amerika, blev känd och sedan plötsligt återvände till Sverige och stängde in sig i sitt slott. Nu har hon varit död i 50 år och slottet har varit igenbommat lika länge. Maja tycker såklart att det är lite spännande, men ändå... flytta ut på landet, långt bort från bästisen Ingo, det är läskigt också.

När de kommer fram möts de av Nora som sett efter slottet i alla år. Hon visar dem runt och berättar lite om huset och Gloria. Hon säger också att det finns en del av huset som hon inte har nyckel till och aldrig har varit inne i. Den kan de bara låta vara. Och så antyder hon att det kanske spökar lite.
Dagen före julafton är det Majas födelsedag. Hon får en drönare och blir superglad, såklart. Dessutom får hon välja rum i huset och har hittat ett som hon tycker är så fint, med himmelsäng, kakelugn och en litet skrivbord framför fönstret.
De firar en mysig julafton i huset, trots att Maja helst vill åka hem till allt det vanliga, men sen börjar det hända konstiga saker. På kvällen blåser dörren upp med ett brak och sveper med sig drivor av sön, trots att det inte blåser det minste ute. På morgonen efter är alla i familjen sura på henne och när hon kommer ner i hallen förstår hon varför. Där står allas väskor packade och redo för att åka hem. Men Maja svär på att det inte är hon. En stund senare ropar mamma på henne, och det är en allt annat än hjärtlig röst hon använder. När Maja kommer in till köket ser hon att varenda ledigt utrymme är täckt av skålar med marängsviss - hur mycket marängsviss som helst. Maja har ingen aning om hur den hamnat där, hon själv hade varit på övervåningen och pratat i telefon med Ingo och pappa och bröderna var nere på byn, men mamma surar och är säker på att det är Maja som försöker visa sitt missnöje.
Eftersom Ingos pappa blivit matförgiftad, och bara ligger hemma på badrumsgolvet och ojar sig, kommer Ingo med tåget för att hälsa på. Tillsammans börjar de luska i vad som egentligen pågår i slottet. Vem eller vad är det som försöker bli av med dem, vad vet egentligen Nora om den mystiska Gloria och vad är det för en konstig fågel som kommer till slottet hela tiden?
Maja och jullovsmysteriet är en härligt mysrysig julberättelse, perfekt för lediga jullovsdagar.

Kronan

Henry och Mimmi är bästa kompisar även om de är väldigt olika. I Henrys familj är det viktigt med ordning och reda, riktig mat på bestämda tider, att komma hem när man lovat, att inte göra farliga saker. Hos Mimmi blir det som det blir. Ibland finns det mat, ibland inte, tider är inte det viktigaste och Mimmi har ganska mycket frihet att hitta på vad hon vill. På gården står en massa gamla skrotbilar som Mimmis mammas kille Broman ska fixa lite med. Broman är en sån där människa som har svårt att behålla ett jobb, och som alltid är den första polisen pratar med när det hänt nåt i området. Henrys föräldrar snörper alltid lite på munnen när de pratar om honom.

Mimmi och Henry har byggt en flotte, och den här gången hoppas de verkligen att den ska hålla för en tur nerför älven. Åka flotte är absolut en sådan där farlig sak som Henrys föräldrar inte tillåter, men så snart Broman kollat hållfastheten så ger han och Mimmis mamma tummen upp för en provtur, så länge de stannar i god tid före fallet.


Broman har fått tag i en ny gammal bil. Han har fått den billigt eftersom den beter sig konstigt, skakar och rycker och är fullkomligt livsfarlig att köra. Men Broman är övertygad om att han kan fixa den. När Henry och Mimmi undersöker bilden (de brukar alltid leta genom Bromans gamla bilar i jakt på tappade mynt och annat kul) hittar de en tygpåse med något hårt i. Det visar sig vara en krona. Den ser gammal och ganska speciell ut och när Mimmi sätter den på huvudet får hon en massa konstiga bilder i huvudet. Samma sak för Henry. De tycker kronan känns obehaglig och inser snart att den säkert är stulen någonstans. Om kronan hittas i närheten av Broman kommer polisen direkt tro att det är han som stulit den. De bestämmer sig för att gräva ner den vid älvstranden. En liten stund senare ser de hur tusentals myror marscherar runt i en cirkel, exakt lika stor som kronan, just där de grävde ner den och de bestämmer sig för att flytta den till ett mindre iögonfallande ställe. Men kronan bär på en stark magi och kraft. Mimmi och Henry vet inte hur de ska göra sig kvitt den utan att de själva eller Broman ska råka illa ut.


Det här är en riktigt spännande bok på gränsen mellan deckare och fantastik. Den är tjock för att vara Hcf (6-9 år) och ganska krävande så jag skulle säga att den passar bäst i åk 3-4, eller en lässtark 2:a. Annars funkar den bra att läsa högt också. Fint omslag och illustrationer av Sofia Falkenhem som bland annat illustrerat Kalle Skavank och Trio i trubbel.

Invigning av ny avdelning.

Igår träffade jag årets bokråd för första gången. Det består av elever från årskurs 1-6. Efter att ha presenterat oss för varandra var det så dags för mötets höjdpunkt.

Inspirerad av flera av mina kollegor har jag byggt ut fantasyhyllans innehåll och tillfört böcker som har övernaturliga inslag. Avdelningen heter numera fantastik. Det har varit ett trixande, stämplande och flyttande av böcker mer än en gång innan det blev bra.
För att göra det hela lite mer högtidligt och markera ordentligt att det är en nyordning blev det grandios invigning med fanfar och bandklippning. Egentligen är det bara till hälften färdigt, Hcf återstår att organisera om, men det möjliggör ju ännu en högtidlig invigning.

Angerborns version av Skuggornas hus

Skuggornas hus delar namn med en skräckminiserie från 90-talet, som bygger på en bok av Bjarne Reuter. Jag älskade både boken och serien när jag var yngre (serien finns förresten på Öppet arkiv om ni blir sugna).

Men den här gången är det en ny bladvändare av Ingelin Angerborn, som inte har någon annan koppling än namnet. Boken handlar om Sakarias som är 11 år. Det är höstlov och pappavecka, men pappa bara sviker och när han ställer in deras fiskeresa med kort varsel så får Sakarias nog och bestämmer sig för att bo hos farmor och farfar istället. Farföräldrarna bor i ett gammalt flerfamiljshus med snirkliga detaljer, en gnisslande hiss med gallergrind och stora målningar i trapphuset. När Sakarias kommer fram är lägenheten tom och medan han väntar utanför dörren tycker han sig se en märklig skugga av en person bredvid hissen. Han blir halvt ihjälskrämd, men tack och lov kommer farmor och farfar hem just i den stunden och de tror att han kanske bara inbillade sig.

Sakarias lov ligger tomt framför honom och när farmor berättar att det ska vara en tecknarkurs för barn på konstmuséet där hon jobbar så hakar han på. På kursen träffar han Salma, en tjej i hans egen ålder och när de får i uppgift att rita av varandra parar kursledaren ihop dem. Salma är verkligen jätteduktig och målar ett superfint porträtt av Sakarias, men när han ska rita av henne visar det sig bli någon helt annan. Sakarias kan inte alls förklara vad som hände. Det är ingen han känner, eller känner igen från någon film eller spel. På kvällen när han sitter hemma och klottrar lite utan att tänka visar det sig att han ritar samma flicka igen. Och den här gången står det en häst i skuggorna bakom henne. Sakarias får henne inte ur tankarna. Vem är hon? Var kommer hon ifrån? Och varför envisas hans undermedvetna, eller vad det nu är, med att skapa henne hela tiden?
Dessutom händer det konstiga saker i huset. Det är någon som går efter Sakarias i trappan, men när han tittar efter är det tomt. Det ringer på dörren utan att någon är där. Han känner en konstig doft, som av häst och stall i huset. Han hittar en brosch i trapphuset, men ingen verkar sakna den. Och så hör han konstiga ljud, som av en skriande häst, ute på gården.
Farmor och farfar tror naturligtvis att allt har en naturlig förklaring, men när han berättar för Salma verkar hon tycka att spöken är den mest naturliga förklaringen av dem alla. Även om Sakarias uppskattar att hon tar hans berättelse på allvar så vet han inte helt säkert om han vill ta reda på mer om vad som hänt. Han vill nog helst bara att spökerierna, eller vad det nu är, ska upphöra. Och det med en gång.


Det blir aldrig riktigt läskigt i Skuggornas hus, men precis som i flera andra av Angerborns böcker så är det småkusligt och mysrysigt. Det var inte många elever som reserverat boken i förväg, så jag passade på att norpa båda exemplaren av boken när de kom idag och så bokpratar jag dem för femmorna nästa vecka. Sen hoppas jag att det blir fart på reservationslistan.

Mumiens gåta avslutar trilogin om Eldsala

Vi har äntligen kommit till den sista delen om Herbert och Sally som råkar ut för hemskheter i sin lilla hemstad. Lena skrev om första delen Zombiefeber här på bubbel när den kom ut för över två år sedan. Del två Varulvens hemlighet är det ingen som skrivit om här och den var heller tyvärr inte riktigt lika bra, men nu har Kristina Ohlsson återigen visat att hon är en mästare på obehagligt krypande skräck.

Boken matchar dessutom datorfodralet perfekt!

Det har varit ett jobbigt år för Herbert och hans farfar. Först kom Zombiefebern med onaturlig hetta under sommaren, sedan en höst med varulvar och farfars sjukdom som gjorde honom inlagd på sjukhus och nu när det närmar sig påsk och farfar äntligen blivit tillräckligt frisk för att snart komma hem igen så börjar nästa farsot.

Det hela börjar med ett slukhål. Gläntan i skogen, där Herbert och Sallys älskade väderkvarn står, rasar plötsligt en natt samman och en stor grop uppenbarar sig. Under marken visar det sig finnas rester av murar, fängelsehålor säger vissa. Och det luktar stickigt och fränt. I samma veva börjar folk förlora medvetandet. Fler och fler kommer till sjukhuset i märkliga fall av  oförklarlig koma. En av personerna som insjuknar är en kvinna som Herbert och Sally sett vid slukhålet. Hon faller ihop vid kanten av gropen och när de kommer fram pratar hon osammanhängande och varnar dem för "monstret" innan hon svimmar. Och under tiden händer fler märkliga saker i byn. En familjegrav på kyrkogården grävs upp, men inte som man hade kunnat tänka sig med en spade, nej, polisen säger att det ser ut som att någon grävt med händerna. Det dyker upp stora håriga spindlar lite överallt, först stänger bowlinghallen för sanering på grund av spindlarna och sedan får skola stänga en dag för tidigt inför lovet då de upptäckt stora mängder av djuren där. Och där spindlarna dyker upp, där råkar ofta ytterligare någon ut för den märkliga sjukdomen som får dem att falla i koma. Och en dag får Herbert med egna ögon se vad det är för monster som kvinnan vid slukhålet pratade om när ett tygklätt skelett jagar honom genom skogen, och det är allt annat än en trevlig upplevelse.

Men vad är det egentligen som ligger bakom de märkliga mumieattackerna, varför har de vaknat från de döda och vad är det egentligen de vill. Herbert måste åter kontakta Alexander Lukas som är expert på oförklarliga fenomen för att lösa problemet och rädda invånarna i Eldsala från de obehagliga besökarna.

Det här är en riktigt bra avslutning på serien, det kröp över hela kroppen på mig när jag läste om spindlarna och jag hade svårt att lägga boken ifrån mig. Naturligtvis är det en fördel att ha läst de andra delarna o serien först, men det är absolut inget tvång. Jag tror att det går ganska bra att hänga med ändå.

Blodröd måne

12-årige Blue Montgomery kan inte vinna. Det går inte. Oavsett vad han tävlar i, Fia med knuff eller löpning, eller att stå upp för sig själv mot en mobbare, så förlorar han. Den här sommaren innebär det att han har ena armen i gips. Hans pappa Alan däremot, är en vinnare. Alan är racingförare och vinner i stort sett alla tävlingar han ställer upp i. Och om han inte vinner gör han det med vilje för att det inte ska verka misstänkt. Efter ett uppehåll i karriären har pappan bestämt sig för att börja tävla igen och under tiden ska Blue bo hos sin farmor Eve. Eve bor i ett enormt hus i en pytteliten by med endast 340 invånare mitt ute i ingenstans på gränsen mellan Georgia och Florida. Närmsta granne är ett träsk. I huset bor också tre av Blues kusiner.

Det är nåt speciellt med släkten Montgomery, och det beror på en tvåhundra år gammal legend. Antingen så är medlemmarna i familjen födda med tur och allt går deras väg, eller med otur och olycka. Vart hundrade år, när månen blir blodröd, kan en lycklig familjemedlem försöka ta sig ut i träsket för att möta den skräckinjagande alligatorn Munch och ändra sitt öde. Snart är det dags igen och huset fylls av lycksökande släktingar från hela världen. Alla väntar på att släktens äldsta medlem, mor Myrtle, ska välja ut den som ska få försöka och under tiden försöker de på alla sätt de kan övertyga henne om att det är de själva som är bäst lämpade för uppdraget.

Blue inser redan från början att han inte har någon chans att bli av med sin förbannelse, men den nyinflyttade grannen Tumble som drömmer om att bli (super)hjälte bestämmer sig för att göra allt hon kan för att han ska klara det. Men har egentligen Tumble den tur som behövs för en riktig hjälte? Varenda gång hon gör något hjältemodigt så slutar det med att hon själv måste räddas av någon annan. Inget vidare slut på hjältemodiga uppdrag direkt. Det hjälper inte hur många gånger hon läser sin favoritbok Var en hjälte varje dag av Maximal Star, och hur väl hon kan alla hjältebudorden och hur noga förberedd hon än är. Det går inte riktigt som hon tänkt sig ändå. Men den här gången, kanske...

Blodröd måne är, liksom Cassie Beasleys förra bok Cirkus Mirandus som jag skrev om på bloggen tidigare i år, en historia som ligger på gränsen mellan det verkliga och det magiska. Väldigt mycket av det som händer har inget övernaturligt inslag överhuvudtaget, men så kommer det en vändning som inte går att förklara med någon logik och läsaren får finna sig i att fantastiska och magiska saker händer. Även om inte ens huvudpersonerna i boken riktigt vet hur de ska förklara dem. Jag, som verkligen mer än en realist- än en fanastyfantast när det kommer till böcker och film, gillar det.