BILDERböcker

Jag köper inte in speciellt många nya bilderböcker till mina skolor, av den enkla anledningen att pengarna alltid tar slut ändå och att bilderbokslånandet är relativt begränsat. Visst lånar förskoleklassens elever och lärare en del och ibland kommer grupper av barn från de närmaste förskolorna, men det är ändå en ganska liten del av de totala utlånen.
Men när vi med ojämna mellanrum får böcker av kulturrådet via folkbiblioteket, så brukar jag hålla ett litet öga på bilderböckerna och norpa åt mig några stycken för att på så sätt ändå utöka och förnya beståndet.
Nu senast fick jag tre stycken och dessa har jag just läst. Jag hade tänkt testläsa dem på mina barn innan jag skrev om dem, men den ena ungen har snöat in på hästböckerna om Märta och för den andra är det bara kapitelböcker som gäller just nu. Igår läste vi ut första berättelsen om superhjälten Lisa, i Handbok för superhjältar.

Det var framförallt två av de tre jag fastnade för, och kanske båda var mest för bildernas skull. Vargen, ankan & musen är illustrerad av Jon Klassen som även skrivit och illustrerat de underbara hatt-böckerna Jag vill ha min hatt och Det är inte min hatt som vår tidigare medarbetare Magdalena skrev om här på bloggen för länge sedan. Väldigt mycket i Jon Klassens bilder ligger i miner, blickar, och i skillnaden mellan vad texten säger och bilden visar. I Vargen, ankan & musen är bilden mer ett rakt komplement och inte på samma sätt en motsats till texten, men känslan, stämningen, blickarna finns där fortfarande.

Boken handlar om musen som träffar på en varg i skogen. Vargen slukar musen hel och hållen, men när hen kommer ner i magen visar det sig att där redan bor en anka. Ankan har duk på bordet och marmelad till frukostbrödet och ser ut att ha det ganska mysigt. När hen berättar att det faktiskt är bättre i magen än utanför - eftersom hen inte längre behöver vara rädd för att bli uppäten av vargen - så inser musen att det skulle kunna bli riktigt bra. Musen bestämmer sig för att stanna. Men när de firar med dans mår vargen inte alls bra, han gnäller och åmar sig och ankan och musen kommer med goda råd inifrån magen. "Ät en rejäl bit god ost. Och ett krus vin. Och några bivaxljus." Fast frågan är om det gör vargens liv så mycket bättre. Men musen och ankan får en riktig fest!

Den andra boken handlar om den lilla tjocka ponnyn Rosabel. Hon är minst av alla hästarna i stallet och hon kan inte hoppa över ett enda av hindren på ridbanan. De andra skrattar åt henne när hon försöker, och misslyckas. Men på nätterna, och ibland även dagtid, så drömmer Rosabel att hon är någon annan. Att hon är den som alla vill följa efter, den alla vill vara eller vara med, att hennes man är fin och blank och att prinsessan ska vilja rida på henne. Rosabel frågar sin mamma varför hon heter Rosabel, när hon inte ör rosa. Hon kanske inte ens gillar rosa!

Men så dyker det upp ett konstigt djur vid ridhuset. Rosabel vet inte vad det är för något och det kanske inte har så stor betydelse. Djuret tar med Rosabel ut från stallet, bort mot skogen, iväg från alla stroppiga storhästar som tycker att de är så mycket mer värda än hon. Det känns skönt att vara fri, att skena över en äng, dricka vatten ur ett vattenfall och sedan upptäcka att det inte bara är mamma Margret som letar efter henne, efter Rosabel, på stallbacken och i hagarna. Oroligt ficklampsljus dansar runt hela stallområdet.

Även här är som sagt bilderna en stor del av upplevelsen. De är mestadels ganska mörka med ett och annat ljust, ofta rosa, uppslag. Den lilla tjocka ("Det är du inte alls. Du är bara lite mullig. Och stark. Som en ponny ska vara." säger mamman) ponnyn, de uttrycksfulla ögonen och minerna. Och budskapet att du faktiskt inte behöver se ut eller vara som alla andra för att du ska vara viktig. Det är en fin bok.

Jag tror att jag behåller den hemma lite till så kanske jag kan locka åtminstone Märtaläsaren att testa en annan bok någon kväll.

Billie, tredje gången gillt?

Tredje (och sista?) boken om Billie landade i min hand igår. Nu har jag läst ut den.
Lilla kloka Billie som verkligen vill förstå varför folk gör som de gör, fast de uppenbarligen inte vill. Varför vara tillsammans när man vill vara ensam, varför hålla inne med saker man egentligen skulle vilja säga, varför göra som andra när man vill göra på sitt eget sätt?

Billie börjar komma tillrätta i sin fosterfamilj, trots att de är så konstiga och gör märkliga saker. De lever så onaturligt kollektivt, trots att ingen i familjen verkar uppskatta det. Gemensamma utflykter som ingen vill åka på. Familjeråd alla pustar ut efter. Regler som alla måste följa trots att det kostar på. Och Billie själv som till slut måste erkänna att hon är kär i Douglas, men vad innebär det egentligen att bli ihop? Kan de inte bara vara kära i varandra och fortsätta hänga med varandra och andra. Måste man berätta för alla att man är ihop? Måste man göra allt tillsammans från och med nu?Billie försöker förtvivlat jämka ihop sin hjärna och sitt hjärta, hennes behov av att vara sin alldeles egna självständiga person med längtan efter Douglas, men hur hon gör verkar någon förvänta sig något annat och bli sur.

Billie ser Alvars konstnärliga talang och vill så innerligt gärna att andra ska se vad hon ser att hon inte riktigt funderar på vad Alvar tycker. Och så gör hon det mot honom som hon aldrig skulle acceptera att någon annan gör mot henne - bestämmer, styr, pushar för hårt. Alvar drar sig undan och Billie inser försent vad hon gjort. Hur kan hon reparera skadan när han bara försvinner iväg och inte vill prata.

 Och mitt i allt bestämmer sig plötsligt fosterföräldrarna Mange och Petra för att de behöver luft. De ska inte skiljas, absolut inte. De behöver bara lite utrymme för sig själva, Petra för att skriva och Mange för att plugga, säger de. De skaffar en lägenhet där de bor växelvis, medan barnen bor kvar i huset.

Jag blir inte så förvånad över händelseutvecklingen i den här boken. På något sätt kändes det som enda utvägen, men jag gillar hur det beskrivs genom Billies ögon. Hennes på samma gång mogna och oskuldsfulla blick på allt som händer omkring henne. Hur hon kräver svar på sina aldrig sinande frågor, samtidigt som hon inser hur svårt det är att verkligen vara fullkomligt ärlig hela tiden själv. Det jag saknar i den här boken, speciellt om det är den sista, är Tea. Den ensamma och olyckliga lillasystern som tillbringar kvällarna på sitt rum med sin misslyckade sminkvlogg. Hon dyker upp här och där med sina suckar och sitt missnöje över familjegemenskapen, men jag får inte veta mer om henne. Hur gick det med konflikterna med kompisarna i skolan från förra boken. Försvann de bara? Hur tar hon det här med föräldrarnas växelboende? Vad vill hon?

Jag fortsätter att gilla Billie, hennes styrka och rättframhet. Och om nu detta var den sista boken om Billie så har jag ett litet önskemål till Sara Kadefors. Kan du inte skriva en novellsamling där Alvar, Tea, Mange, Petra, Evin och Douglas får komma till tals. Kanske Billies mamma också. Det hade jag velat läsa!

Vi har skrivit om de första två böckerna på bloggen också. Läs Marias text om Billie - Avgång 9:42 och min om Billie - Du är bäst.