En allra bästa vän!

 En allra bästa vän vill väl alla ha. För vissa människor är det ett djur, som är den allra bästa vännen.

För Peter i boken Pax, resan hem av Sara Pennypacker är det så. Hans allra bästa vän är räven Pax, en liten hitteräv, som han tog hand om när Pax var en liten rävunge och lämnats ensam i skogen.

I den första boken om Pax, Min vän Pax, växer Pax upp hos Peter och blir en vuxen räv, som längtar till skogen, men som alltid kommer tillbaka till Peter igen. Peter och Pax har en sorts ordlös kommunikation.

De kan känna varandras känslor och är duktiga på att läsa av varandra, trots att de är en människa och en räv. 

När Peter är åtta år dör hans mamma och han lever ensam med sin pappa. Det blir krig och Peters pappa blir inkallad till armén. Peter måste bo hos sin farfar, som bor en lång bit bort och han får inte ta med sig Pax. Han måste lämna sin allra bästa vän i skogen och allt sedan dess lever han med skuldkänslorna efter att ha lämnat Pax till sitt öde och saknaden efter sin vän.

När vi möter Peter igen i den andra boken om Pax. Pax, resan hem är .Peter tretton år och har mist även sin pappa . Han har stupat i kriget. Peter har blivit "adopterad" av Vola, en kvinna, som bor en bit ifrån hans farfar. Peter är händig och har hjälpt Vola att bygga hennes nya hus.

Saknaden efter Pax finns ständigt med honom, ibland tycker han att han ser sin lilla räv, men det är aldrig han. Peter lever också med saknaden efter båda sina föräldrar. Farfar är en hårdför gammal man och inte en person man pratar om känslor med. Peter har bestämt sig för att aldrig mer fästa sig vid någon. Han vill aldrig mer bli så ledsen, som han varit. När Vola erbjuder honom att mer permanent flytta in hos henne, bestämmer han sig för att ge sig iväg. Han orkar inte riskera att förlora ytterligare någon han älskar.

Efter kriget, har vattendrag blivit förgiftade av kemikalier och grupper av unga volontärer är ute och renar vattnet. Peter ansluter sig till en sådan grupp och ger sig iväg. De arbetar nära platsen i skogen där Peter lämnade Pax en dag,
för mera än ett år sedan.Trots att han inte vill det börjar han drömma om att få träffa Pax igen. 

Samtidigt har Pax lyckats att skaffa sig ett riktigt rävliv och han har en liten familj. Ragg och han har tre stycken små ungar. En dag är Pax tvungen att ge sig iväg för att leta efter mat. Hans lilla dotter följer med honom och de rör sig runt den stora vattenreservoaren.

På något sätt kommer hans och Peters vägar att korsas. "Pax kände igen sin pojke...Pax hade strukit kinden mot Peters jeans. Peter visste att det betydde att Pax gjort honom till sin igen. Tydligen hade han blivit förlåten."

Jordgubbar stora som äpplen

Maria och hennes bror Gabriel bor med sina föräldrar i en liten by på landet. De har ganska ont om pengar, men tillräckligt för att klarar sig. För det mesta. På sommaren åker de runt med familjens häst och kärra för att leta metallskrot som de kan sälja inne i stan.

Maria skulle väldigt gärna vilja lära sig simma, men Iulia som är några år äldre än Maria säger att hon bara lär henne om hon har något att byta med. Vilken tur att deras supertjocka hittehund visade sig ha valpar i magen. En valp är perfekt att betala simlektionerna med. Men Iulia är inte riktigt glad trots den fina valpen, för snart måste Iulias mamma resa långt långt bort och tjäna pengar.

I byn talas det en del om jordgubbsbarn. Det är barnen som försvinner från skolan för att de måste flytta hem till släktingar medan deras föräldrar åker till Sverige för att tjäna pengar på att plocka jordgubbar stora som äpplen. Maria tycker det är ett både underbart och hemskt ord.
Sommaren blir torr och deras lilla jordbruk klarar inte torkan. När Gabriel dessutom hamnar på sjukhus efter att ha försökt laga taket till huset tar pengarna slut. Familjen har inget val. Farmor flyttar hem till barnen, medan mamma och pappa reser iväg till Sverige för att tjäna pengar på jordgubbsplockning.
Det blir en tung och trist höst. Vilken tur att farmor är snäll och att Aurelia i affären ger dem några kycklingar som bli hönor, som lägger ägg. Det är bara Sorin i skolan som retas och säger att föräldrarna inte alls plockar jordgubbar, eller jobbar med något alls, utan tigger pengar i Sverige. Maria vill inte tro att hennes föräldrar skulle göra något sånt eller att de har ljugit för henne hela tiden.


Jordgubbsbarnen utgår hela tiden från Marias perspektiv på det som händer. Hon är våra ögon och visar den andra sidan av tiggeriet; barnen som finns kvar hemma och vars framtid föräldrarna tycker är värd att förnedra sig för.
Författaren Sara Olausson har själv lärt känna Felicia från Rumänien som försörjer sig genom att tigga, och har skrivit två böcker om henne och hennes liv. Hennes önskan är att många ska läsa den här boken och börja reflektera lite över livet som tiggarna lever.
Det är nog både ett och annat barn här i Sverige som behöver fundera på hur det hade varit att vara i Marias och Gabriels situation, hur det hade känts om deras föräldrar tvingats åka till ett land långt bort för att tigga så att de skulle kunna äta sig mätta. Av den anledningen är det så bra att förlaget gjort en lärarhandledning till boken, vilket jag skrev om i måndags. Så läs den här boken i klassen, prata om den, diskutera tiggeri, mänskliga rättigheter, livsvillkor och orättvisor. Kanske som ett tema inför FN-dagen, eller när som helst bara för att det är otroligt viktiga frågor.