Du är ett geni

Högstadiet är ett lågvattenmärke i livet för väldigt många människor. Men hur hemskt det än är här i Sverige så misstänker jag att en amerikansk (eller som i det här fallet canadensisk) high school hade varit betydligt värre. Det känns som att alla skildringar av high school - förutom David Levithans - visar på hierarkier där ingen går säker och alla tjejer bara lever för att sticka kniven i ryggen på sin "bästa kompis". Förfärligt.
Boken jag läste nu senast var inget undantag. Den handlar om Stewart som förlorar sin mamma i cancer och Ashley som levt ett perfekt liv ända tills hennes pappa berättar att han är homosexuell. Stewarts pappa och Ashleys mamma finner varandra och efter ett år bestämmer de sig för att flytta ihop i Ashleys hus.

Medan Stewart tycker att det ska bli spännande och roligt att få en syster (89,9% positiva känslor, som han säger till sin psykolog) vill Ashley bara dö. Stewart är extremt intelligent men usel på sociala situationer (det sägs aldrig rakt ut, men en Asbergerdiagnos är väl ganska trolig) och Ashley är övertygad om att hennes topposition på skolan är hotad om det kommer ut att hon fått en nörd, ful och kortväxt dessutom, till bonusbror. Och ännu värre om anledningen till föräldrarnas skilsmässa dessutom kom fram. Det har hon inte berättat för en levandes själ...

Ganska snart hamnar Stewart i trubbel på grund av en kille som han har idrott med, Jared. Men så visar det sig att Jared är intresserad av Ashley och Ashley av Jared och plötsligt inser de ofrivilliga syskonen att de faktiskt kan ha användning av varandra. Jared kan ju inte slå ihjäl Ashleys bonusbror och Stewart kan vara "förkläde" när Jared kommer hem till Ashley, så att de kan vara ensamma när föräldrarna inte är hemma. Jag skulle ljuga om jag sa att allt omedelbart blir till guld och gröna skogar mellan Ashley och Stewart, men de börjar i alla fall tolerera varandra lite bättre.

Jag älskar Stewarts rättframhet, att han inte drar sig för att ställa alla de där obekväma frågorna, som andra kanske undviker av någon slags missriktad artighet. Jag älskar hur han trots allt är den som klarar sig ganska bra bara genom att vara den han är, med sin genialitet när det gäller matte och no, och sin fullkomliga ignorans inför vad som anses "normalt" och "inne" och sin snällhet.

Sorgen efter mamman finns där som ett allvarligt stråk genom hela berättelsen och Stewarts sätt att försöka hålla henne levande i det nya huset är hjärtskärande fina.

Ashley är ju som väntat odräglig, men kanske kan också hon lära sig något av det som händer och bli en bättre människa, i bemärkelsen se utanför sitt eget liv och sin person.

Sannare än sant

Mark är sjuk. Igen. Fast han är inte bara vanligt sjuk, han är döende, och nu orkar han inte se sina föräldrar gråta mer. Än mindre hålla tillbaka sina egna tårar för att föräldrarna inte ska bli mer ledsna. Han har planerat allt. Han har tagit pengar så det ska räcka till bussen och till mat, han har packat sin ryggsäck och han har tränat sin hund Beau att acceptera att sitta gömd i en väska. Han vet vad han måste göra och han är beredd på att göra det även om det är det sista han gör.

Men han hade inte räknat med att bli nerslagen och rånad på nästan alla sina pengar och han hade inte kunnat föreställa sig hur otroligt jobbigt det skulle vara och att hans ansikte skulle synas på alla nyhetssändningar överallt, så att vem som helst skulle kunna känna igen honom och ringa polisen. Och han hade inte räknat med att det skulle kännas så svårt att få bestämma själv över sitt liv. Som tur är har Mark Beau vid sin sida under hela den påfrestande resan. Beau som tröstar, räddar,

och visar vad ett liv kan vara värt.


Hemma väntar inte bara Mars föräldrar oroligt, hemma finns också Marks bästa kompis Jessie som vet vad han är på väg att göra. Jessie våndas över om gör rätt. Hon har lovat honom att bevara hans hemlighet, men till vilket pris?


Sannare än sant har beskrivits som en Förr eller senare exploderar jag för mellanstadiet, och visst finns det likheter mellan dem. Det handlar om sjukdom och om rädslan för vad som ska hända, men allra mest om den starka vänskapen som kanske kan vara värd att försöka orka leva lite till för. Jag hade svårt att släppa taget och sluta läsa i den och när jag var tvungen att ta paus med bara tio sidor kvar så kröp det i kroppen tills jag fick komma tillbaka till soffhörnet och fortsätta.