Samernas nationaldag 6/2

Jag har gjort en miniutställning för att uppmärksamma Samernas nationaldag på tisdag 6/2
Med nya möbler så krävs nya tänk, men böckerna syns bra i de nya fina mediatornen!

Biblioteket en konsertsal

I går eftermiddag förvandlade  jag och några från skolans kulturcrew biblioteket till en konsertlokal på mindre än en halvtimme. Då fanns där färdig scenplats och utrymme för nästan etthundra åhörare.

I morse stod andra från kulturcrew beredda att hjälpa musikerna med att bära in och rigga. Det var Kristian Bugge som kom med sin fiol och massor av kunskaper från folkmusiken. Han kom tillsammans med Ronni Wenzell som var betydligt tyngre lastad med en stor marimba och en vibrafon. Ronni har sina rötter i den klassiska musiken men det hindrar inte att de tillsammans skapar fantastisk musik.
De bjöd våra elever i årskurs fem och sex på två mycket fina konserter. Jag har hört många uppskattande ord både från elever och lärare. Killarna bjöd verkligen på sig själva och skapade fin kontakt med sin publik. Efter konserten fick de som ville prova att spela på instrumenten och många passade även på att få musikernas autografer.
Sen for Kristian och Ronni vidare på sin fullmatade turné och strax var biblioteket återställt och utlåningen i full gång.
Det är verkligen en ynnest att få njuta av så skickliga musiker och jag hoppas att våra vägar korsas igen.

Noveller för lågstadiet

För ganska många år sedan nu kom Ingrid Jönssons novellsamling Läsnovor. Jag minns att jag själv gillade de lågmälda berättelserna, men att den visade sig vara svår att låna ut både till elever och lärare. Framsidan var kanske lite väl lågmäld.

Nu har hon kommit med en ny novellsamling som vänder sig till lite yngre barn, från 6 år kanske. Det är vardagshändelser, sådant som kanske inte ser så stort ut utifrån men som är viktigt för den det gäller. Det handlar om en pappa som inser att rymden kan vara en lika värdefull hobby för sonen som fotboll var för honom själv. Det är kompisar som står kvar och förlåter fast en betett sig lite illa. Det är en tax som försvinner och en nyvunnen vän som hjälper till att leta. Det är en mamma som gör vad hon kan för att kompensera att pengarna inte alltid räcker till allt. Det är de där små viktiga händelserna som ju faktiskt utgör våra liv.

Ingrid Jönsson beskriver dem fint, rättframt, och visst är det lite osannolikt att allt alltid löser sig så bra, men den känslan beror nog mer på att jag sträckläste boken, vilket en ju oftast inte gör med noveller annars. Läser läraren eller fritidspedagogen en berättelse i taget, eller kanske bara väljer en av berättelserna, så kommer det bara kännas som en berättelse om någon som har ett problem som löser sig. Jag tror att många av barnen kan relatera till händelserna i novellerna, och jag tror definitivt att berättelserna kan fungera som samtalsunderlag i diskussioner om vänskap, sorg, att vara annorlunda, ärlighet och mycket mer. 

En ö i havet

Maria skrev ett inlägg om Förintelsens minnesdag som var nu i lördags den 27/1. Det är  ett angeläget ämne som vi  har skrivit om flera gånger förut här på Bubbel. Här kan du se de inläggen samlade.


Jag har precis läst om Annika Thors bok En ö i havet. Det är en bok som verkligen knyter an till temat men den bygger även broar till nutid och dagens flyktingar.

Här finns många beröringspunkter, att komma utan sina föräldrar och att oroa sig över hur de har det, att inte kunna hävda sig eftersom språket tryter, att möta främlingsfientlighet, att försöka anpassa sig till sitt nya liv men att ända inte höra till "på riktigt". Berättelsen rymmer även det positiva med varma människor och stor omtanke.
Berättelsen är nästan mer aktuell nu än när den kom ut under 90-talet. Det är en bok som jag tycker ska högläsas i många klasser. Det är också en bok att samtala kring och att arbeta med på många sätt. För att underlätta det arbetet har jag och Karolina Falk, lärare 4-6 på Skönadalsskolan, arbetat fram en lärarhandledning. Den hittar du på skolbibliotekens webbplats bland alla de andra handledningarna.

Vett och etikett på sociala medier

Härom dagen så dök en kortare version av den här filmen upp i mitt Facebookflöde.

Vill du se den kortare versionen så sök på Josh Shipp på Facebook, videon heter "Is social media destroying our kids?" postad 25 januari.

Min första tanke är, att detta inte bara är en film för elever, utan i högsta grad även för vuxna!
Jag roar mig ibland med att läsa inlägg om kontroversiella ämnen som dyker upp i mitt flöde på Facebook, och fascineras över hur vuxna människor beter sig bakom tangentbordet!
Josh´s tre frågor är briljanta i sin enkelhet att jag ville dela med mig av dem till mina elever. Jag har delat filmen med mina lärarkollegor och gjort en plansch som jag kopierat upp till varje klass.  Förhoppningsvis har eleverna frågorna med sig när de rör sig på sociala medier.

Förintelsens minnesdag

Bild från DN 27 jan 2018

I lördags, den 27 januari var det Förintelsens minnesdag. Detta uppmärksammades på olika sätt runtom i Sverige och i världen.

Det är viktigt att inte glömma!

Ett sätt att inte glömma denna förfärliga och mörka tid av vår historia är att via litteraturen ta del av berättelserna och minnena. Sedan kan vi diskutera vad som hände och hur man kan undvika att det händer igen.

Om några veckor ska åttorna på Tolvåker läsa var sin bok om andra världskriget. Jag håller på att plocka ihop böckerna och för diskussioner med lärarna om vilka böcker vi ska ha med och hur man kan arbeta med dessa.

I lördags tipsade Lotta Olsson på DN om några bra barn- och ungdomsböcker som handlar om andra världskriget. Läs gärna hennes inlägg.

Den långa vandringen

En fin uppgift som vabbande förälder är att läsa böcker. Den här gången hade jag dessutom tagit med en alldelen nyuppackad bok från jobbet som jag såg fram emot att testa på minigrisarna där hemma; Den långa vandringen av Martin Widmark och med illustrationer av den makalösa Emilia Dziubak. Jag har tidigare köpt in och läst Lilla Sticka i Landet Lycka av samma duo och gillat både Widmarks berättande och Dziubaks bilder. Tyvärr blev jag lite besviken på berättelsen den här gången.
Bokan handlar om två barn som står på var sin sida av ett stort hav. När Adam ser solen försvinna vid horisonten ser Sonia solen resa sig över det glittrande vattnet och hon undrar hur det ser ut där borta där solen går upp. Både Adam och Sonia har en trogen följeslagare vid sin sida, men denna kväll drar Adams hud Rufus sin sista trötta suck och lämnar Adam ensam. I samma stund vädrar Sonias katt Missan i luften och leder iväg Sonia på en lång, lång vandring.

Under tiden Sonia blir kallad tiggarunge av en bagare, blir utskälld av en gränsvakt, räddar livet på en bilist och får leva på bär och vatten från bäckar i skogen verkar det inte gå någon nöd på Missan. Hon blir bara rundare och rundare om magen.

Och hela tiden liggen Adam i sin säng och sörjer sin älskade Rufus. Han vill inte äta, inte leka, inte leva. Hans snälla farmor försöker på alla sätt få honom att komma tillbaka till livet, men Adam bara ligger där och stirrar ut genom fönstret som vetter mot havet.

Många dagar senare kommer Missan och Sonia fram till en liten stuga vid havet. Missan stannar framför dörren och Adams farmor öppnar den förvånat. Missan gör sig genast hemmastadd och när inte Sonia lyckas pigga upp Adam så visar det sig att Missan kan. Men hjälp av de tre kattungar som hade växt i hennes mage under hela den långa resan.

Men trots att bilderna är fantastiska och att det kunde vara en underbar berättelse sitter jag och funderar på saker som: Hur långt ifrån varandra bor de om en ser solen gå ner när den andra ser den gå upp? Hur långt är det runt havet? Hur långt orkar ett barn, som bara får i sig lite bär, gå? Resan pågår troligen ca 2 månader (en katts dräktighetstid - ja, jag fick googla), och om hon orkar gå en mil om dagen så skulle hon ju bara komma som härifrån och till Stockholm...

Jag vet, jag vet, det är tramsigt att tänka så. Det är en saga och i sagor händer märkliga saker, de får lov att vara ologiska och magiska. Jag hade inga problem med de enorma insekterna i Lilla Sticka (eller om det var Lilla Sticka som blev liten när hon kom till Landet Lycka), men i den här boken känns hela tilltalet mer realistiskt och då vill jag ha det trovärdigt.

Nåja, det är en fin berättelse om en kan bortse från min invändning ovan. Jag frågade mina minigrisar efter högläsningen vad de gillade mest ber boken och stora (snart 6 år) tyckte om slutet när Adam och Sonia stod vid stranden och tog varandras händer, medan lilla (3,5 år och matvrak, så länge hon slipper lagad mat) tyckte bäst om när Sonia får ett bröd av bagaren efter att hon fångat en tjuv som tagit hans pengar. Och mamman/bibliotekarien tycker nog ändå att bilderna är den största behållningen av boken. Hon är verkligen duktig, Emilia Dziubak.