Det sista av sommaren

"/.../ varje sommar ska vi gå vilse, varje höst hittar de oss igen.what a pity."/Alexander Gumz

Så inleds boken, skriven av Tamara Bach(Deutsche Jugendliteraturpreis för Från en annan planet)

Vem är det som går vilse, vem är det som inte vill bli hittad?
 Louise, 17 år och Jana, 13 år möts av en slump. Louise har inga speciella planer för sommaren, dvs inte planer, som de andra, som att tågluffa i Europa, vara med kompisar eller dra till havet. Efter att ha blivit dumpad av Paul med de blå ögonen, har hon inga andra planer än att : Söka jobb, passa mormors hund, ringa bilskolan. Mamma och pappa jobbar, som vanligt. Louise har plötsligt två jobb, ett hos bagaren och ett som tidningsutbärare. Louise har ett fullproppat schema, men inga kompisar hemma, ingen pojkvän längre. Ödsligheten breder ut sig. Under en av hundpromenaderna med Bonnie, mormors hund träffar hon Jana. Jana , som sitter uppflugen på ett elskåp och leker "trottoarpolis". "Ta upp hundskiten", säger hon till Louise.
Och det är här när vi får möta Jana och hennes berättelse, som det verkligen griper tag, som berättelsen kramar mitt hjärta och får mig att gråta, över hennes öde. Jana, alldeles ensam, övergiven, trots att hon har familj. Mamma, Pappa, som alltid jobbar, när de inte är på sjukhuset och hälsar på Tom. Storebror, som hoppade från bron för ett år sedan och sedan dess ligger medvetslös på sjukhuset. Detta får vi möta i korta brottstycken. Jana fyller tretton och födelsedagen glöms bort-hela dagen väntar hon. De kan bara inte ha glömt, men jo de är på sjukhuset hos Tom och glömmer Jana. Janas tankar om Tom, om varför, hur hon försöker förstå, utan att förstå. Hur hon försöker må bra ändå och hur bra beskrivet det är. Hur det mitt i den vackraste sommar, i juli, kan breda ut sig en känsla av oändlig ödslighet. Alla andra har flytt staden, man är ensam , med det övergivna hjärtat, tankarna.
Louise och Jana möts i sin ensamhet. De börjar fly tillsammans. De liftar utifrån staden. Sover ute. Skall någon märka att de försvunnit? De vill gå vilse, gå vilse i en dröm och kanske aldrig komma tillbaka.

Låttexter och ungdomsböcker

Jag har läst två nya ungdomsböcker som båda har låttexter som titlar! Böckerna påminner en hel del om varandra, båda handlar om tjejer som går på högstadiet. Båda böckerna handlar också om ensamhet, om att växa från sina barndomsvänner, om olika tonårsproblem och om att nästan inte STÅ UT. Så här har nog många tonårstjejer det, så böckerna är viktiga och igenkänningsfaktorn i böckerna är säkert stor för vissa läsare. Samtidigt är det inga deppiga böcker, det finns en väg framåt fastän livet känns jobbigt - allt kan bli bättre!

Böckerna jag skriver om är Ibland vill man inte gärna gå in fast regnet öser ner av Malin Stehn och Ge mig arsenik av Klara Krantz. Malin Stehn har tidigare skrivit boken Singla slant som jag gillar jättemycket. Ibland vill man inte gärna gå in fast regnet öser ner är skriven för lite äldre ungdomar.

Klara Krantz är debutant och en mycket duktig sådan. Ge mig arsenik är en riktigt bra ungdomsbok!

 

Så vem har nu skrivit låttexterna då? Jo det är Håkan Hellström som i låten Känn ingen sorg för mig Göteborg har med meningen Ge mig arsenik i första raden. Och sen är det min stora idol Jakob Hellman som i låten Vackert väder har med textraden Ibland vill man inte gärna gå in fast regnet öser ner. Båda låtarna är så bra och jag var så klart tvungen att lyssna på låtarna medan jag läste böckerna!

Båda böckerna är bra sommarläsningstips till framförallt tonårstjejer!

Månskensdraken

Under vårterminen har Nyvångs ettor och Lena W(lärare) och Lena N B (bibliotekarie) arbetat på Elevens Val tid med boken Månskensdraken av Cornelia Funke. Detta är en spännande och lättläst bok, som handlar om Filip, som en natt vaknar av ett ljud. Ur en av hans böcker träder en drake och en vildsint riddare fram och blir levande. Filip dras in i ett vådligt äventyr, där han måste försöka besegra riddaren. Vi har läst tillsammans och eleverna har skrivit och ritat utifrån boken. Sista gången gjorde de egna omslag. Se här hur fina de blev!

Bokcafé på Korsbacka

Igår vad det dags för andra tillfället för Bokcafé på Korsbacka. Det kom mycket folk och vi pratade om självbiografier och tipsade om sommarläsning.

Bokcafét kommer försätta under nästa termin, hoppas vi ses då!

Sommarboken

Sommarlov och semester betyder för många tid att läsa. Inga andra läxor, fullt fokus på att bara njuta av en bra, spännande, härlig bok. Precis som vanligt har biblioteken i Kävlinge och Löddeköpinge Sommarboken under lovet. Reglerna är enkla, läs böcker - få bok, vinn priser. Barnen har två olika chanser, dels får de en bok i present om de läser 6 böcker, dels kan de vinna priser genom att fylla i lite information om böckerna de läst på en lapp i form av ett badlakan och lämna dem till biblioteket. Man måste alltså inte läsa 6 böcker för att vara med och tävla. Mycket bra, tycker jag.

Jag är nu mitt uppe i en Sommarboksturné bland klasserna på Lackalänga skola och Ljungenskolan där jag berättar hur det funkar. Jag hoppas att det har effekt och att många, många av "mina" elever vill vara med och tävla. Eleverna får höra det av mig, lärarna har fått informationen via mail (plus att de hör mig tjata om det), och det verkar som att de flesta föräldrar kommer få veta allt de behöver via veckobrev.
Ingen kan missa att det är dags!

En del påstår att de inte hinner läsa (bland annat jag, för jag har en 15 månaders vildbatting som kräver en del uppmärksamhet), men efter att ha sett den här bilden inser jag att det inte längre finns några ursäkter. Speciellt inte eftersom man dessutom kan läsa med öronen medan man gör andra saker...
Tyvärr vet jag inte vem jag ska ge credd för bilden eftersom jag hittade den på fejjan (Improbables Librairies, Improbables Bibliothèques via Arga bibliotekstanten), men jag hoppas innerligt att det ok att dela.

Biblioteket äger!

Idag fick jag lite extra inspiration, tack vare eleverna.

Först kommer en snörvlande och febrig liten flicka till biblioteket tillsammans med sin pappa. Trots att hon är hemma och är sjuk MÅSTE hon hit och låna nya böcker. Dessutom kunde hon visa sin pappa hur det går till när man lånar. Nöjd gick hon härifrån med en stor hög.

Ett gäng från mellanstadiet satt och arbetade vid datorerna. Plötsligt ser de att resten av klassen är ute på rast.
 - Äh vi struntar i rasten nu när vi får sitta här på bibblan och jobba, här är så mysigt.
Alla är överens och jobbar på. Så jag fick snällt skjuta på min kafferast tills de var klara. Vad gjorde det när hjärtat var inbäddat i bomull.

En osäker framtid

Dystopier tillhör inte direkt ovanligheterna för tillfället. Väldigt många ungdomsböcker handlar om ungdomar som får ta smällarna efter de val vuxna gjort, beslut de tagit under de senaste generationerna.

Jag har precis läst den norska debuten Som om hösten kom på sommaren som handlar om systrarna Nanna och Fride. Nanna är 12 och Fride 7 och i fem långa år har de levt i en gammal militärbunker under farfaderns sommarhus tillsammans med sin pappa. Utanför är allt tomt, dött, öde. Allt började när Friede var bara nyfödd. Växter och djur började dö och till slut insjuknade även människor i en konstig sjukdom. Medicin fanns, men den räckte inte till och efterhand som allt fler dog blev det svårare att få fram medicinen. Systrarnas mamma var läkare och kunde inte lämna sjukhuset och resten av familjen flydde till farfars hus på ön en bit utanför staden. Pappan har inte låtit dem gå ut och Friede som bara var två år när de stängde in sig har inga minnen alls av vare sig mamman eller världen utanför. I bunkern har de levt på konserver och kex, pappan har haft skola med döttrarna och de har lekt med den gamla militära utrustningen. Det fanns också ett periskop som de har använt för att hålla koll på världen utanför.
Men en dag står inte systrarna ut vid instängdheten längre. Fride hittar en dold utgång och de ger sig ut i trädgården. Efter den dagen så låter pappan dem vara ute korta stunder på dagarna. En kväll ser Nanna röda och gröna lampor som blinkar till inifrån staden (Finns det fler människor trots allt?), och hon kan inte motstå frestelsen att blinka tillbaka med ficklampan, trots att hennes pappa säger att det är farligt att låta någon veta att det finns levande människor ute på ön.
Så en dag blir pappan dålig. Han har fått sjukdomen. Han säger att i deras lägenhet i stan gömde de medicin och ber att systrarna ska ge sig av in till staden och försöka leta upp medicinen åt honom. Det blir en skrämmande resa. Finns det andra levande människor? Är de i så fall elaka eller kan man lita på dem? Finns det mat kvar i affärerna? Kommer de hitta medicin och hinna tillbaka till pappa innan det är för sent?

Jag gillade egentligen historien, men den hade nog vunnit på att kortas ner lite. Det kändes lite tjatigt ett tag i mitten när de mest cyklade runt i stan och inte visste vart de skulle. Historier stod liksom och stampade på samma ställe och jag satt och önskade att de skulle komma till skott någon gång. Sen kunde jag också irritera mig på att vissa saker kändes så orimliga. Men det är en spännande berättelse. Jag förstår verkligen Frides frustration över att leva instängt och inte ens när hon kommer ut få uppleva allt det som Nanna berättat om. Och jag förstår Nannas rädsla efter att i åratal hört pappan varna dem för att världen där utanför kan vara farlig på s
å många olika sätt.