ISOL, Chaud och Drews

I torsdags hade jag lyckan att få lyssna på tre stycken illustratörer och författare, men framförallt lyckan att få titta på deras fantastiska bilder.  Detta hände sig på LitteraLund och författarna var ISOL, årets ALMA  pristagare från Argentina, Benjamin Chaud från Frankrike och Judith Drews från Tyskland. Maria Lassen, litteraturkritiker från Finland var moderator och samtalade med dem utifrån deras bilder/böcker om skillnader och likheter i deras bilder och om deras situation som illustratörer i de olika länderna. De är alla tre mycket framgångsrika , men betyder kulturella skillnader något ifråga om hurdana bilder man gör. Frågan ställdes också om hur mycket förlagen i de olika länderna kan ställa krav på att författarna/illustratörerna skall tillrättalägga sina bilder, inför utgivning.
 Alla tre hade haft problem med att förlagen haft åsikter om att personer haft baddräkter på sig på deras bilder.....(undrar om man reagerat på det i Sverige) eller att, som Judith Drews berättade att hennes förläggare i USA ville att hon skulle ändra färgskalan i en av sina böcker till lila/rosa, eftersom det var en bok om en flicka...

Men ta er en titt på deras böcker, titta på Judith Drews myllrande stadsbilder. till höger
Eller läs Benjamin Chauds berättelse: Min kanin Sockan. Kanske har det hänt alla som har ett husdjur någon gång. Man tröttnar, men alla gör inte som Sockans lille ägare, går ut i skogen, för att försöka lämna sitt husdjur där. Jag låter honom bara bli en vildkanin , tänker Sockans lille ägare. Men Sockan vill inte bli lämnad. Som en modern Hans och Greta, med skillnaden att Sockan kommer inte tillbaka hem, utan har försvunnit då pojken ångrar sig och rusar tillbaka efter sitt husdjur med de långa öronen. Slutet blir dock lyckligt, kan avslöjas. Till slut ISOL och hennes fantastiska bilder. Som ett lyckligt barn, men ändå med ett allvar och skärpa tycks hennes skapande utan slut. I boken "Den vackra Griselda" tappar människorna bokstavligen huvudena då de ställs inför något otroligt och Griselda blir stående med en av sina tillbedjares huvuden i handen....man blir alltid överraskad då man tittar på hennes bilder. Ja, hon var värd ALMA priset.

Pinnboken

Visst plockar nästan alla barn pinnar? Ibland känns det som om pinnhögen aldrig slutar växa, och ibland undrar man vad alla pinnar ska vara bra till… I barnens lekar kan pinnar bli allt möjligt, men som vuxen har man inte alltid den fantasin i behåll. Och då kan man titta i Pinnboken av Jo Schofield och Fiona Danks!

Jag tror (kanske) inte att det här är en bok som barnen själva kommer att låna och hämta idéer ur, men bland alla föräldrar, lärare, förskolepersonal och fritidsledare som skulle vilja göra något kreativt av naturmaterial kan jag tänka mig att boken kan bli populär! Totalt finns 70 olika projekt i boken, alltifrån enklaste enkla som passar de yngre barnen till mer avancerade idéer. Kanske en fin lykta, en ram eller ett eget solur?

 

Nytt på Korsbacka

 

På Korsbacka har vi en ny hylla i biblioteket, en som heter ”Karin Tipsar”.

Så nu  kan eleverna (och personelen) få lite boktips av mig även om jag inte är inne i biblioteket just när de behöver mig!

Skräck och skratt

På LitteraLund i fredags lyssnade jag på författarna Ingelin Angerborn och Amanda Hellberg som pratade om sina böcker tillsammans med Jens Heimdahl. Programmet hette Mellan verklighet och mystik, vilket jag tyckte passade ganska bra. Jens, som ledde samtalet, ville däremot gärna ha det till att de båda författarna skriver skräckböcker. Han inledde med en historisk genomgång av skräckgenren och den moralpanik som med jämna mellanrum följt i dess spår. Jag har visserligen inte läst Amanda Hellbergs ungdomsbok Jag väntar under mossan, men min uppfattning av Angerborns böcker är att de snarare är mysrysiga än skräckinjagande. Författana själva värjde sig något från begreppet, men motsatte det sig inte helt.

Trots att det handlade om övernaturliga saker, mystik, spänning, det okända, så var det ett samtal som lockade till många skratt bland oss i publiken. Författarna var förvånansvärt roliga och Jens Heimdahl, som är något så märkligt som arkeobotaniker (läs vad det är HÄR, om du undrar), hade en härlig självdistans och ironisk humor helt i min stil. Egentligen borde jag inte bli så förvånad över Ingelin Angerborns humor. Förutom de spännande, spöklika böckerna Månfågel, Rum 213, Sorgfjäril och För alltid så har hon ju faktiskt skrivit humoristiska berättelser för de lite yngre; Katastrof- och Om jag inte-serierna. Men det är alltid roligt med människor som förvånar en på ett positivt sätt.




Jag har hört lite blandade omdömen av Amanda Hellbergs ungdomsbok, hon har tidigare bara skrivit för vuxna, men efter fredagens samtal blev jag väldigt sugen på att läsa den ändå. Och jag kan knappt vänta tills Angerborns nästa bok Tredje tecknet är i min hand. I mitten av maj släpps den.

Bokfika på 12åker!

Förra veckan var det bokfika på Korsbacka, Karin skrev tidigare om det HÄR. Igår var det Tolvåkers tur.

Jens, ungdomsbibliotekarie på Lödde bibliotek kom med kassar fulla av böcker och fika. Vi körde igång direkt efter att sista lektionen slutat. Sju modiga tonåringar kom in i mediateket och fick äta goda kakor och dricka saft medan vi pratade om böcker. Temat var spänning, kärlek och serier och innan eleverna drog hemåt så fick de välja varsin bok som gåva!

Vi planerar att hinna med en bokfika till under våren. Välkomna då!

 

 

 

 

 

 

 

 

Här berättarJens om boken Fienden av Charles Higson

 

Bokjuryns vinnare!

Nu har 2012 års bästa böcker, enligt Bokjuryn, presenterats. Ingen är väl förvånad att hitta ett par böcker av Martin Widmark bland de tio böckerna för 6-9-åringar. Inte heller Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren var väl ett så förvånande val på ungdomssidan. Och till min stora glädje så fanns även Miss Peregrines hem för besynnerliga barn med på den listan. För mellanåldern hittar vi bland annat Mårten Melins Jag är Love och Ingelin Angerborns Månfågel. Böcker som ständigt är utlånade. Plus, såklart, Mannys manöver (Dagbok för alla mina fans). Hela listan hittar du HÄR, och HÄR kan du se presskonferensen där vinnarna presenterades.

Jag hade tänkt göra en liten utställning av de vinnande böckerna här på Lackalänga, men det visade sig att majoriteten av dem var utlånade. Lite irriterande för att min plan gick om intet, men såklart glädjande att böcker är populäraoch lånas även här.

Anne Cassidy

I fredags var jag på bokfestivalen Litteralund. Det var en mycket inspirerande dag med många bra programpunkter! Dagen inleddes med ett boksamtal mellan Johanna Lindbäck, svensk ungdomsboksförfattare, och Anne Cassidy. Anne Cassidy kommer från England och är lärare från början men har skrivit böcker på heltid sedan år 2000. Cassidy skriver spännande, mycket spännande om ungdomar där det ofta finns med inslag av extrema och tragiska händelser. Hon hämtar stoff och inspiration till sina böcker i verkliga händelser från tidningar och TV/Radio. En av hennes mest kända böcker är En andra chans, en bok som handlar om barn som mördar andra barn och Cassidy skrev denna bok efter att ha blivit berörd över det brutala barnmordet i England 1994.

Jag har precis läst ut Tid att dö, en bok som kom förra året och där andra delen (Vid din sida) kommer i maj i år. I Tid att dö är Rose och hennes plastbror Joshua huvudpersonerna. Ganska direkt i början av historien sker två mord på ungdomar och det är oklart om morden har med varandra att göra eller om det är två helt olika mordhistorier. Rose blir vittne till det ena mordet och är på ett annat sätt inblandad i det andra. Hon mår naturligtvis mycket dåligt av detta och funderar på sin egen roll i skeendet och om hon har någon skuld i händelserna kring morden. Just skuldbegreppet återkommer ofta i Cassidys böcker.

Parallellt med de två morden finns det också en annan historia i Tid att dö. Den historien handlar om två försvunna personer, Roses mamma och Joshuas pappa som försvann spårlöst efter ett restaurangbesök för fem år sedan. Joshua vägrar att tro att de är döda så han har startat egna efterforskningar efter dem. Rose och Joshua som knappast inte träffats på de fem åren som gått sedan deras respektive förälder försvann börjar leta efter dem igen. De får upp hittills okända spår om mamman och pappan och det är denna historien som jag tycker blir riktigt spännande i boken.

Tid att dö och Anne Cassidys andra böcker är för tonåringar som vill och kan läsa lite mer. Det är böcker som utmanar med ganska komplexa historier och psykologiska skildringar. Det är böcker som borde vara perfekta som bokcirkelböcker för lite äldre ungdomar.

Tillbaka till Litteralund så blev samtalet mellan Johanna Lindbäck och Anne Cassidy mycket bra! De pratade om bokkaraktärer kopplat till elever man själv mött (Johanna Lindbäck har också undervisat tonåringar). De pratade om modet att skriva ungdomsböcker om de riktigt svåra och tragiska livshändelserna och om den fina och svåra gränsdragningen mellan att skriva en spännande bok om mord och otäckheter utan att fördenskull inspirera ungdomar att göra något liknande.

Sydsvenskan träffade Anne Cassidy när hon var i Lund, läs artikeln HÄR