Adventskalender Lucka 21

Mira är en ganska vanlig tjej på nio år. Hon har en bästa kompis som heter Valentina och hon älskar rymden. Hennes högsta dröm är att bli astronaut, men hon vet också att för att bli det måste man vara superbra på matte. Hon är inte superbra på matte, men det finns en i klassen som är det, nämligen Sixten. Om hon bara lyckas bli kompis med honom så kanske han kan lära henne allt han kan.
En dag får Mira en anteckningsbok av sin farfar. Boken ser ut som en helt vanlig anteckningsbok, men av en slump upptäcker Mira att den är magisk. Om hon skriver en fråga i boken så svarar den av sig själv. Fast det går inte att skriva vilka frågor som helst. Rena faktafrågor som hon kan kolla upp genom en googling vägrar den svara på. Och sådant som ligger för långt fram i tiden är också svårt att få vettiga svar på. Men andra svar bara dyker upp på sidan precis när hon skrivit ner frågan.
Mira tänker egentligen inte berätta för någon annan än Valentina om boken, men det dröjer inte länge innan det kommer ut i alla fall och plötsligt vill alla i skolan ha svar på sina frågor. Mira och hennes bok blir kända och till och med de stora mellanstadieeleverna kommer till henne med sina frågor. Hur ska Mira hinna med sina egna frågor när boken svämmar över av alla andras? Och skulle boken kunna hjälpa henne att bli kompis med Sixten, så att hennes chanser att bli astronaut ökar?
I början känns det spännande med boken, men snart blir det mest besvärligt. Vad gör man egentligen när folk ställer frågor om någon annan, som den andre egentligen inte vill veta? Och vad händer när svaret är både jobbigt och svårt att få? Är det verkligen alltid bättre att veta, än att fortsätta tro och hoppas?
Det finns tyvärr inte fler tryckta böcker om Mira, men på Storytel finns Miras magiska stjärnkikare både som e- och ljudbok.

Adventskalender Lucka 11

Första boken om Frallan kom för något år sedan och jag har följt henne tillsammans med mina barn.

Hon har tävlat, funderat över klimatet och haft lite problem med kärleken. Nu är det snart jul och Frallan ser verkligen fram emot jullov från skolan. Hon tycker inte det är så jättekul där nämligen.
Mormor fyller år på julafton och Frallan har kommit på den bästa födelsedagsklappen åt henne - att Frallan har lärt sig läsa. Hon har inte berättat det för någon än, inte för sin bästis Ester, inte för sin lärare  Mark, inte för mamma. Och definitivt inte för mormor. Men det är svårt att ha en hemlighet för mormor. Det brukar vara Frallan och mormor som har hemligheter ihop. Oftast för mamma. Till exempel att mormor brukar låta Frallan gå hem själv från skolan. Och att hon låter Frallan skära med vass kniv. Allt sånt behöver mamma faktiskt inte veta.
Men den här sista dagen i skolan före jullovet blir allt fel. Först råkar Frallan försäga sig så att både Ester och Mark förstår att hon kan läsa. Fast hon får dem att lova att inte besätta något för mamma eller mormor. Och sen, när mormor hämtat, stänger mormor in sig i syrummet för att sy bebiskläder åt Hanna och hinner inte leka med Frallan som hon brukar. Hanna är mormors nya bonusbarnbarn som ska komma och hälsa på vid jul. Det är mormors pojkvän Klaus barnbarn egentligen, men så som mormor håller på och syr och syr verkar det som att mormor tycker att Hanna är viktigare än Frallan. Plötsligt är ingenting roligt längre. Om inte mormor bryr sig om Frallan så kan det lika bra vara.
Och hur slår man egentligen in att man lärt sig läsa i ett paket?

Adventskalender Lucka 1

Jag har fått äran att inleda årets Biblioteksbubbeladventskalender med en adventskalenderbok. Ett kapitel om dagen ända fram till jul. Det är åttonde året i rad som Rabén & Sjögren ger ut en kalenderbok och det har blivit en efterlängtad tradition. I år heter den Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem och är skriven av Mats Strandberg med färgglada illustrationer av Sofia Falkenhem.

Den lilla kentauren Ken Taur är på väg hem. I tre långa år har han varit fången och tvingats arbeta på en cirkus, men nu är cirkusdirektören bakom lås och bom och Ken har bestämt sig för att han inte vill vara utan sin familj en enda jul till, han måste ta sig hem. Det är en lång och farlig resa och han måste hålla sig undan från alla människor så att han inte råkar illa ut igen. Hur gärna han än skulle vilja ha sällskap på resan så går det inte, kentaurernas hemliga rike är så hemligt att ingen får veta var det ligger. Men när hans vän, eldflickan Gnistra som hjälpte honom komma bort från cirkusen, ber om att få följa med kan han inte neka henne. Gnistra är modig som få och hennes lysande eld visar sig många gånger vara bra att ha under den äventyrliga resan mot norr.
Under resans gång möter de fler och fler sagofigurer från kända sagor som känner sig missförstådda och orättvist behandlade. Det är prinsessan Acapella (som sagan gett namnet Törnrosa) och som själv stängt in sig i sitt slott efter att en prins tagit sig in och kysst henne (utan hennes samtycke) medan hon sov, det är Häxan som blivit hemlös efter att två odrägliga barn lurat in henne i ugnen och sedan ätit upp stora delar av hennes hus och det är Vargen som fått dåligt rykte sedan Rödluvan lurat alla att han ätit upp hennes mormor, när det i själva verket var så att Vargen var mormoderns bästa vän.
Till en början känner sig Ken inte helt bekväm med alla nya vänner - är de verkligen så snälla som de själva säger, han har ju hört sagoversionerna så många gånger - och det är inte helt enkelt att komma överens alla gånger. Men när det verkligen gäller, när Ken och hans följe kommer till Nordpolen och inser att Tomten blivit bortförd och hela julen är i fara, så visar sig de nya vännerna vara till stor hjälp.
Boken handlar om vänskap, om att våga lita på andra och att vi faktiska behöver varandra för att överleva. Och det är samtidigt en lektion i att noga kolla sina källor och inte svälja första bästa historia. Ofta finns två sidor av en händelse, och det är faktiskt möjligt att den ena ljuger för att få ihop en historia som passar hens syften.
Om du har läst böckerna om monstret Frank kanske du känner igen Ken därifrån, annars går det absolut att hänga med i historien lika bra ändå. Det är en halsbrytande historia i högt tempo och med lagom spännande cliffhangers. Min enda invändning är att de ganska små barn som historien vänder sig till kanske inte kan ursprungssagorna så bra att de hänger med på alla referenser. Men det här kan ju vara ett utmärkt tillfälle att även läsa dem. Börja idag och läs ett kapitel om dagen, annars läser du lätt ikapp några kapitel, de är inte längre än att du hinner två om dagen.

Om du vill ha bättre bortförklaringar till att läxan inte är gjord

Kanske är detta inte en bok jag borde göra reklam för - 27 olika ursäkter och bortförklaringar till varför läxan inte blivit gjord. Både lärare och föräldrar kanske har en del att säga om det innehållet. Men å andra sidan, roliga böcker efterfrågas ständigt och en öppensinnad lärare skulle kanske till och med kunna använda den i undervisningen.

Därför gjorde jag inte min läxa är skriven av Davide Cali och illustrerad av Benjamin Chaud. Cali kände jag inte till sedan tidigare, men Chaud har illustrerat några böcker av Eva Susso som jag läste med mina barn när de var små, plus de underbara kapitelböckerna om Rika Rolf. Jag gillar hans lite smågalna bilder.
Och galet blir det!
Texten är kort, bara en rad eller två per sida, medan bilderna är desto mer uttrycksfulla. Pojken som inte har gjort sin läxa presenterar den ena historien efter den andra som förklaring till varför läxan är ogjord. Alltifrån att morfars band förde så mycket oväsen att det var omöjligt att koncentrera sig till att systerns kanin tuggade i sig alla pennor och skrivböcker (och enligt bilden även möbler och väggar) till att jätteödlor invaderade kvarteret och åt upp allt och alla i sin väg. Bokens namnlösa huvudperson är egentligen hela tiden en bifigur, med samma lugna, lite häpna ansiktsuttryck oavsett om han blir bortförd av ett UFO, måste elda upp sina böcker för att hålla huset varmt eller får sin hund uppäten av en annan större hund så att de måste sitta hela dagen hos veterinären för att få tillbaka den.
Baksides texten tipsar: "Använd den här boken: När du inte har gjort din läxa." Men den varnar också: "Observera: Varje ursäkt får bara användas en gång." Och dessvärre tror jag inte att ens den mest disträa lärare går på en enda av bortförklaringarna ens första gången.

Hur allt hänger ihop

Tack vare kulturrådet och kommunens generösa folkbibliotek får vi till skolbiblioteken ganska många böcker som vi annars kanske inte hade köpt in. Jag brukar alltid välja en del bilderböcker, eftersom bokbudgeten har en tendens att inte riktigt räcka till det annars. Den senaste gången vi fått kulturrådsböcker var jag inte med när vi delade upp dem mellan skolorna, så det var spännande att plocka upp och se vad jag fått. Och en av böckerna blev jag särskilt glad över, nämligen Jag och alla av Ylva Karlsson och med illustrationer av Sara Lundberg.

Jag gillar verkligen Sara Lundberg och har ofta återkommit till till exempel En blommas liv och Fågeln i mig flyger vart den vill bara för att få njuta av de fina illustrationerna. Och när jag ikväll läste Jag och alla för min barn hemma var storasysters första kommentar när jag slog upp boken "Åh, så fint ritat!" varpå lillasyster förnumstigt påpekade "Det är målat!" …


Boken börjar redan med tapeten (alltså första uppslaget, insidan av pärmen) med ett barn på en gunga i en trädgård med skrotbilar och en förälder som står redo med en hjälm, bredvid en motorcykel. När textberättelsen börjar sitter barnet, som heter Olivia, bakpå motorcykeln som far fram på vägen och funderar över vad andra barn kan tänkas tänka på. Att andra just i detta nu kanske tänker saker som hon själv aldrig i hela sitt liv kommer att tänka. Hon ser en hage med kor, och barn som hälsar på i kohagen och hon undrar hur det känns att vara ett av de där barnen. Och så skickar hon oss vidare till Musse som är ett av de där barnen i kohagen. Han ligger på en av kornas rygg och tänker att han själv ska ha kor när han blir vuxen. Och en traktor. Och hans blick faller på en traktor som kör på en åker långt bort och han undrar hur det känns att sitta i den. Och så får vi fara vidare från barn till barn och följa med i deras tankar en liten kort stund. Vi står vid en älskad och saknad farmors gravsten, vi åker tåg och blir kallade flicka för att vi har en prinsessklänning på oss, vi står på en perrong och tänker på ett land i krig långt bort, vi ligger sjuka i sängen, vi sitter i en lastbil som far mil efter mil på motorvägen.

Tio olika barn hinner vi följa med och även om tonen förblir lugn och ganska stillsam oavsett barn - kanske hade det mer med min sömniga högläsning än texten i sig att göra - så skiljer sig barnens tankar åt. Det är spännande att följa och extra uppskattat var det när vi gått varvet runt och barnen insåg att vi kommit tillbaka till Olivia igen. Och glöm för allt i värden inte tapeten på den bakre pärmen. Den satt vi och tittade på när vi läst klar och pekade ut hur allt hängde ihop.


Förutom att det är en fantastisk läsupplevelse - både text och bild - tänker jag att boken går att använda för att prata om människors olika förutsättningar, att utgå från i skrivuppgifter eller diskussioner om vad eleverna tänker och drömmer om, och som inspiration till bilduppgifter. Ylva Karlsson har själv gjort en lärarhandledning till boken.
Trots att bilderna vid första anblicken ser ganska enkla och odetaljerade ut, inser jag snabbt att de innehåller mer än jag tror. Precis som texten hjälper mig vidare, finns också i bilderna en ledtråd eller koppling till nästa barn, nästa bild. Jag gillar det!

Jack åker till Göteborg

Med någon månads mellanrum har jag och mina barn under året tagit oss genom de tre samlingsvolymerna om Jack. Sorgen var stor när vi nyligen avslutade sista delen, Jacks förbannelse, och jag kungjorde att det inte fanns fler böcker om Jack. Desto gladare miner när jag kom hem med första delen i nya Jackserien Legenden om Jack.

I den här boken lämnar Jack sina hemkvarter i Stockholm och drar till Göteborg. Boken börjar med stor lycka - Jack blir storebror till en underbart söt liten syster. Han som trodde att han var föräldralös och ensam i världen har plötsligt en hel riktigt familj med syster till på köpet. Men lillasyster har ett underligt födelsemärke som verkar ändra form från dag till dag. Vad är det som hänt? Trolldom och magi såklart.
Väl framme i Göteborg åker de direkt till Liseberg. Jack tror inte sina ögon - ska de gå på nöjesfält och åka karuseller medan lillasyster kanske är utsatt för livsfarlig svart magi. Men föräldrarna och den stentuffa moster Betty går målmedvetet direkt till spökhuset Gasten. Spökhuset är fullt av utklädda skådisar och Jack ser inte ett enda riktigt spöke. Tills någon smyger upp bakom honom och väser åt honom att sticka därifrån: "Och ta den där vätten som du gömmer i ryyyyyyyggsäcken … Jack Waldemar Niiiiilllllsson!" För första gången blir Jack riktigt rädd, men Betty följer efter gasten, som visar sig heta Fröken Hermansson, och när de äntligen lyckas berätta varför de är där förbyts den skräckinjagande skelettfiguren till vänligheten själv. Hon tar med sig hela familjen till sitt hem, högst upp på taket till Ullevistadion. Men vad är det egentligen för fruktansvärda saker som hon förutspår kommer hända? Och hur slutar den ofullständiga legenden som verkar handla om Jack och som hon haft ända sedan häxmötet på Blåkulla 1609?

Sjörövarhöst

Mörkret sänker sig, regnet piskar och vinden viner runt knuten. Hösten är här och inbjuder till kurande inomhus under varma filtar. Och tredje boken om den föräldralösa flickan Stella passar perfekt att läsa under tiden. Skorstensjul kom som adventskalenderbok 2015, och Maria skrev om den på bloggen då. Jag minns att jag älskade historien om Stella och skorstensbarnen som lever obemärkta och bortglömda av alla uppe bland takkupor och prång på Stockholms tak. Det var en spännande, mystisk berättelse, perfekt för den magiska tiden fram till jul. För två år sedan kom Älvsommar och jag var väldigt peppad, men inser nu att jag aldrig läste den. Ingen bloggade heller om den. Och nu har då tredje delen Sjörövarhöst kommit.

Stella bor kvar hos Miriam som äger en antikaffär i Gamla stan. Här bor också Issa, som liksom Stella kom från barnhemmet i den första boken. En kväll bankar det på dörren nere i butiken och Stella smyger ner för att kolla vem det är som kommer så sent. Miriam tar emot en gammal sjökista från en man med träben, och hon betalar mycket pengar för den. Den känns på något sätt hemlig och när Miriam och Issa gått till sängs smyger Stella ner för att ta sig en titt. Hon hittar en ring med en kompass på, och sätter den på sitt finger, och en gammal loggbok. Boken hinner hon bara bläddra i innan hon hör att någon håller på att bryta sig in i butiken. Stella lägger tillbaka boken och stänger kistan innan  hon gömmer sig under ett bord med en duk som hänger ner och döljer henne. Hon hör hur någon kommer in i butiken och tar kistan med sig. Någon med träben.

Varför säljer man något bara för att samma natt stjäla tillbaka det? Vem är egentligen ensamseglaren, vars kista det egentligen är? Vad är det för hemligheter som döljer sig i loggboken? Vad är Månvandraren?

Och varför kan Stella inte ta av sig kompassringen, hur mycket hon än försöker?

Sjörövarhöst är full av mystik, spökskepp och legender. Men också av Stellas eviga undran vem hon egentligen är. Vem lämnade henne till barnhemmet och varför? Finns hennes föräldrar kvar där ute någonstans? Vet ensamseglaren något om vem hon är?

Precis som i de tidigare böckerna illustreras varje kapitel av en helsidesbild av Lina Bodén. Hon har en förmåga att få bilderna tydliga och uttrycksfulla, trots att de egentligen är ganska oskarpa. Som man kan förvänta sig går färgskalan i mörkblått, lila, svart, grått. Så att läsaren riktigt omsluts av höstmörkret.

Fantastiska illustrationer av Maria Nilsson Thore

Jag har naturligtvis sett Saltkråkan både två och fem gånger, men jag har faktiskt aldrig läst böckerna. Och de skrevs ju också först för TV. Nu har första bilderboken om Saltkråkan kommit och liksom många andra av Astrid Lindgrens bilderböcker är det ett kapitel från de befintliga böckerna som brutits ut och fått en ny inramning. Tidigare bilderböcker har illustrerats av till exempel Ilon Wikland och Marit Törnkvist - den senare hade en hel utställning på Astrid Lindgrens Näs när vi var där i somras - men nu har stafettpinnen gått vidare till underbara Maria Nilsson Thore. Hon har skrivit och illustrerat älskade böcker som Petras prick, Bus och Frö på varsin ö, småbarnsböckerna om förskolan ärtan, Treo, Enis och en till, Konstiga djur och många fler. Jag kan förresten tipsa om hennes Instagramkonto (jagjobbar) där hon ibland lägger upp små filmsnuttar på när bilderna växer fram. Så fina.

Den första bilderboken om Saltkråkan handlar om när Pelle råkar skaffa sig ett eget djur, en kanin närmare bestämt. Pelle och Tjorven ger sig iväg till bonden efter mjölk, men den lilla promenaden tar en oväntad vändning när de först får följa med kofärjan till grannön och sedan därifrån ror helt själva vidare till en annan ö, där de tack vare Tjorvens förslagenhet får köpa en kaninunge för bara en enda krona. Allt hade varit gott och väl om inte åskan dragit in just som de ska ro hemåt igen, för det enda i hela världen som kan skrämma Tjorven är just åska.

Berättelsen är ju vad den är, Astrid är vår starkast lysande stjärna på barnbokshimlen, men vi kan hennes berättelser. Det är för bilderna man ska köpa/låna den här boken … Bilderna är helt enkelt fantastiska. Lugna, milda vattenfärger. Hav och himmel som kommer till liv. Vi "vet" hur Tjorven, Malin och farbror Melker ser ut, men Maria Nilsson Thore har inte fastnat i det tänket utan ger dem sin egen prägel. Jag älskar det.

Boken är ju lång för att vara en bilderbok, med mycket text på varje uppslag, men med de här bilderna så gör det ingenting. Både jag och barnen jag läste för kunde titta länge på dem.

Vad är en bror?

En historia om identitet och om att söka sin rötter - kan det funka i en bilderbok för 3-6-åringar? Jodå, det tycker jag absolut. Och den mycket trötta 5-åringen (som inte var upplagd för någon djupare analys) svarade på frågan vad hon gillade bäst med boken: "Allting …" Och jag är nog böjd att hålla med. Det är en fin historia, bilderna är underbart naivistiska och dessutom är det intressant att läsa något från Taiwan.

Den brandgula hästen bor i en stor stad, han har bott där länge och har i flera år letat efter sin försvunne bror. Det enda han har kvar är ett halvt fotografi som har varit med dem båda, fast där brodern är bortriven.

En dag ser han att alla människor sitter i parken med varsin tidning och han tänker att han naturligtvis ska annonsera efter sin bror. Annonsera efter någon som har den andra halvan av fotot. Han vet inte hur brodern ser ut, men eftersom han själv är brandgul annonserar han efter någon som är brandgul. Och som har ett havt foto. Han får svar av ett brandgult hus. Men deras foton passar inte ihop. Då kommer hästen på att han ju är snabb - kanske är hans bror det också. Så annonserar han efter någon som är brandgul, snabb och har ett halvt foto. Han får svar av en bil. Han kommer på fler saker som skulle kunna vara lika mellan honom och hans bror, men ingen som svarar är hans bror.

Istället får han en vän. En kaffefärgad häst. De kan prata om allt, och det är som att de alltid har känt varandra.

Den kaffefärgade hästen letar också efter en för länge sedan försvunnen bror. Vilket sammanträffande! Den brandgula hästens hjärta blir alldeles vilt av hopp när den kaffefärgade hästen plockar fram ett trasigt fotografi. Men när de lägger bilderna bredvid varandra passar de inte ihop. Den brandgula hästen blir förtvivlad. Som tur är vet den kaffefärgade hästen råd - och ser till att fotona passar ihop. Kanske finns det ingen poäng med att båda två ska söka förgäves efter varsin bror när de har hittat varandra och kan ha varandra både till vän och bror. 

När jag hade skrivit såhär långt började jag googla på titeln för att se vad andra skrivit om boken och möttes väldigt förvånande av rubriken "Tinderproblematik i bilderboksvärld" på en webbplats knuten till förlaget. Tinder var nog det sista jag tänkte på när jag läste boken. Jag tänkte mer flyktingar som söker efter sin familj, men kanske kan få andra viktiga nära relationer i väntan på, eller istället för, en familj som dröjer eller aldrig kommer. Jag tänkte på fosterfamiljer som blir den trygga punkten för utsatta barn och unga, när de egna föräldrarna inte förmår. Jag tänkte på gemenskap mellan riktigt nära vänner, oavsett ålder, där utseende och bakgrund inte spelar så stor roll eftersom man ändå kan dela erfarenheter.

Men det är väl det här som är det fina med böcker. Författaren kan ha sin tanke och förlaget sin. Men jag är ändå helt och fullkomligt fri att tolka boken precis som jag vill. Och det gör jag.

Bröderna Lejonhjärta

Jag vet inte hur många gånger jag läst Bröderna Lejonhjärta vid det här laget, men det är ganska många. Jag har väntat och funderat på när det kan vara lagom att läsa den för mina barn, men har hittills tyckt att de varit för små. I somras när vi var på Astrid Lindgrens värld fick den stora, som är 7, se en av föreställningarna som handlade om Skorpan och Jonatan och jag försökte förklara handlingen runt omkring så gott det gick. Hon var tagen. Kanske inte så mycket av mitt berättande som av pjäsen.

Häromdagen såg jag på Barnradions Instagram att Bröderna Lejonhjärta kommer som dramaserie i Barnradion i höst. Premiär 27 oktober. Serien är i 10 delar och är skriven av Alex Haridi som förutom ett par ungdomsböcker även skrivit manus till TV-serien Störst av allt (efter en roman av Malin Persson Giolito). Läs mer om serien på Barnradions webbplats.

Bild från barnradion.se

Kanske är det nu jag verkligen ska våga läsa om döden, sorgen, skräcken och modet för mitt stora lilla barn! Om vi har läst boken först kan vi ju sedan lyssna tillsammans, och kanske våga oss på att se filmen också om ett tag. Jag hoppas att hon kommer älska den lika mycket som jag har gjort!

Hålen efter Stig

Barnens bokhyllor (ja, plural...) är ett sammelsurium av böcker jag köpt, böcker de fått och gallrade böcker jag plockat med hem. Vi har så mycket böcker att det säkert står både tio och tjugo böcker där som vi aldrig ens läst. Antingen för att barnen inte velat, eller för att de inte ens upptäckt att böckerna finns. Min lilla är 5 år och även om jag personligen inte tycker att en någonsin blir för gammal för att läsa bilderböcker så kommer det (ganska snart) komma en period när barnen definitivt tycker så. Stig igår kväll vid nattningen. Den tillhör kategorin böcker som jag har köpt, men som aldrig blivit läst för att barnen inte ville. Så sorgligt.

Därför blev jag så glad när lilla kom med
Stig handlar om ett syskon, och en familj, som blivit kvar när Stig har dött. Samma dag som jaget i boken lärde sig simma dog Stig av en sjukdom. Det blev ingen fest för att fira, så som de hade tänkt. Istället blev det ett hål. Jaget ser hålet så tydligt, på den tomma stolen vid matbordet, i lekparken, på den övergivna gungan bredvid sig, till och med på toaletten på förskolan, trots att Stig aldrig ens var där. Och det verkar inte som att någon annan ser hålet, trots att det finns där så tydligt. Ibland är hålet en stor svart fläck på boksidan, ibland mer subtilt, som ett glapp i bilbanan, eller nyckelhålet i en dörr (eller är det bara min tolkning...). Vi läste och letade hål, funderade på varför ingen annan såg de där hålen, och bläddrade fram och tillbaka i boken för att jämföra.
Stig är en bok som tål att läsas flera gånger. Vi kommer säkert hitta fler och andra hål när vi läser nästa gång (för jag hoppas verkligen det blir en nästa gång, nu när de väl upptäckt boken), och kanske kan vi också komma in på en djupare diskussion om vad som egentligen händer med de som är kvar när Stig är borta.

På roadtrip med Kråkan

Kråkans otroliga liftarsemester kom första gången ut redan 2004, men det var först i år, när den kom i ny utgåva med annan illustratör, som jag fick upp ögonen för den. Och framsidesbilden av Alexander Jansson är verkligen fin. Älskar kråkans kalufsrufs och uppspärrade öga. Inuti boken finns magiska, drömlika blyertsteckningar.

På semestern när jag skulle köra långt med barnen laddade jag ner ljudboken och så lyssnade vi allihop på den medan vi for fram genom sommarsverige. Så härlig, med Johan Ulveson som inläsare. Johan är ju van att vara kråka, då han även gör rösten till Kråkan i Mamma Mu-filmerna...

Kråkan och Ebba ska ut på äventyr. De är bästa vänner och den här sommaren har de bestämt sig för att tillsammans försöka hitta Kråkans föräldrar. Hela livet har han längtat och saknat och det enda minne han har av dem är ett foto på dem alla tre vid gränsen mellan Värmland och Norge. Dit är det alltså som de ska åka, på ett eller annat sätt. Och Kråkan har en färdplan. Och med sin gamla slitna tygkasse full av saft och bullar att muta lastbilschaffisar med tänker de att det blir en lätt match att få skjuts en bit på vägen. Men märkligt nog är det ingen av chaffisarna som tar dem på allvar. Ingen som vill ge lift åt en flicka och en kråka åt Värmland till, ens när de lockar med fika.

Till slut hittar de en chaffis som låter dem åka med, och även om han äter upp deras bullar i en rasande fart så är de i alla fall på väg. Tills de får veta att han åker mot Tyskland och inte alls åt Norska gränsen till. Panik!

Det visar sig betydligt svårare att få lift och komma åt rätt håll än Kråkan och Ebba hade kunnat föreställa sig. Men någonstans kommer de, och på vägen får de lära sig en hel del både om andra och varandra. Kanske en del om sig själva också.
Och som jag gillar Kråkan, trots att han är ganska odräglig emellanåt. Tanklös, oförskämd, rättfram, oresonlig. Och väldigt mänsklig.

Cirkusdeckarna för nybörjarläsaren - inte riktigt vad jag hoppades

Cirkusdeckarna har gjort succé på lågstadiet i många år nu, 21 böcker har det hunnit bli, och intresset verkar inte minska. Men böckerna är ganska tjocka och avskräcker de yngre. Idag packade jag upp en låda med nya böcker och fick i min hand Cirkusdeckarna och skolmysteriet i en ny serie "Lättlästa mysterier". Boken har ca 5 rader text per sida i relativt stort typsnitt, så att den ska passa för nybörjarläsarna. Jag hade höga förhoppningar när jag tog hem boken för att läsa den. Texten är, precis som i originalböckerna, skriven av Dan Höjer, men illustratören är ny. Tanken är nog att vi som läser ska känna igen personerna från Stina Lövkvists bilder, men jag tycker tyvärr inte om dem så mycket.

Och så är det historien. Det känns tyvärr inte som att den hänger ihop speciellt väl. Det är som att varannan sida saknas och berättelsen glappar. Jag vill verkligen gilla det jag läser, men det går inte riktigt. Men jag kanske bara är en gnällig bortskämd bibliotekarie, tänkte jag, och satte boken i händerna på min 7-åring. Hon läser hyfsat för årskurs 1 och tillhör således målgruppen. Dessutom brukar hon greppa handlingen bra och kunna återberätta ett händelseförlopp även när hon läst själv. Hon satte igång, och fastnade direkt på bokens första ord - Cirkusvagnarna... Nåja, så kan det ju gå. Hon kom förbi det och började läsa, men inte heller hon fick nåt flyt. Dels på grund av krångliga namn och ord, dels på grund av rörig handling. Efter 7-8 sidor tog vi paus och hon kunde då inte riktigt redogöra för vad boken egentligen handlade om.


Jag hoppas att detta bara är ett olycksfall i arbetet, att de kommande böckerna blir bättre med färre svåra ord och mer strömlinjeformad intrig. Hopp och luckor som fylls i först långt senare brukar inte funka så bra i böcker för nybörjare. En rutinerad författare som Dan Höjer borde kunna bättre.

Meja och de magiska fotbollsskorna

Igår var jag hemma och vårdade ett febrigt barn - och ett friskt som helst inte går till förskolan just nu. Feberskrutten (och den andra) låg mest i soffan och tittade på TV, men då och då tog vi TV-paus och läste en bok istället. Vi var några kapitel in i Meja  och de magiska fotbollsskorna och fortsatte med den, kapitel efter kapitel. Min 7-åring är väldigt tacksam att läsa för när vi väl har kommit igång. Hon kan vara lite svårflörtad ibland, och väljer nästan alltid TV framför bok om hon själv får välja, men väl vi börjat läsa så kan hon lyssna nästan hur länge som helst.

Meja ska äntligen börja spela fotboll i ett lag. Hittills har hon bara tränat hemma med hjälp av Bruno, en några år äldre granne som säger att han kan allt om fotboll. Han är hennes PT, personlige tränare, och Meja litar blint på honom.
Pappa har ont om pengar och säger att han inte har råd att köpa några fotbollsskor till henne, men kvällen innan första träningen med Berga United köper de ändå ett par skor. Bruno inspekterar skorna noga, säger att de inte är perfekta, men nog ska funka. Sedan säger han att om Meja tar på sig skorna på kvällen, stoppar ner fötterna (med skorna på) i en hink med ljummet vatten och sedan sover med dem på hela natten så kommer skorna att bli magiska. Meja vet inte vad hon ska tro, men hon vågar inte chansa. Frågan är bara hur hon ska lyckas göra detta utan att mamma märker något.
Den här boken handlar väldigt lite om fotboll, vilket man kanske kan lockas att tro av titeln, men desto mer om (Mejas) skilda föräldrar som inte kan prata med varandra, (Brunos pappas) bristande föräldraskap, att kissa i sängen fast man är ganska stor, hur det känns när ens mamma tar hem en ny "vän" utan att förvarna och att våga lita på att man kan även när andra säger att man inte kan det.
Trots många och lite svåra ämnen känns inte boken tung att läsa, och vi fortsatte tills den var slut ("Va, är den redan slut!"). Det är bok man kan diskutera mycket om man är på det humöret, det var inte vi pga. nämnda feber, och jag tror nog att den kan funka att reflektera kring även i helklassläsning.

Enkelt om stenåldern

Vind lever i (det som nu är) norra Sverige på stenåldern. Om Vind sägs det att han räddades som ettåring av en enorm älg, och han har alltid en vacker liten älg som han mamma snidat av sten med sig var han än går. Och även om Vind aldrig själv sett älgen så har han ofta en känsla av att någon tittar på honom när han är ute i skogen.
Vind bor ensam med sin mormor Muna efter att hans mamma dött ett år tidigare i hosta och feber. Nu är Muna också sjuk och Vind vet att det enda som kan bota henne är läkblad. Men byns lager av läkblad håller på att ta slut och byäldsten vill inte slösa hur mycket som helst av den värdefulla örten på en gammal kvinna.
Det går rykten om att en annan stam har bosatt sig på andra sidan sjön. Kanske har de läkblad! Kylan har kommit tidigt denna vinter och isen har redan börjat lägga sig. Men än är isen för tunn för att gå på. I alla fall för de vuxna männen. Vind har inte tid att vänta. Han föreslår att han som är liten och lätt ska ta sig över sjön och försöka byta till sig läkblad mot lite av den röda stenen som stammen använder till redskap och som hans mamma var så duktig att snida i. Snart är han på väg, och mycket riktigt håller isen ända tills han är nästan framme... I ett desperat försök att ta sig upp ur vaken sliter Vind av sig ryggsäcken med stenen och hans bytesvara försvinner ner i det mörka vattnet. Hur ska det gå?


Innan månen går upp är den först boken om Älgpojken och baksidestexten antyder att det ska bli en hel serie. Det är alltid välkommet med historisk skönlitteratur, som kan levandegöra olika epoker och perioder i vår historia. Boken är Hcg-klassad, men både kort och lättläst så den kan absolut fungera även i lågstadiet när klasserna läser forntiden.

Den osynliga gästen

Idag tog jag med en ny bok hem för att läsa för min ständiga testgrupp, Alma 7 år och Edith 4,5. Den här gången var det dags för en av de nya muminböckerna Mumintrollen och den osynliga gästen. Jag gjorde misstaget att börja med att titta på kartan över Mumindalen och peka ut lite olika ställen (jag älskar kartor i böcker!) och sedan läsa presentationen av bokens karaktärer. 4-åringen knorrade och undrade förtörnad om jag aldrig skulle börja läsa på riktigt och visa "de fina bilderna". Jag undrade hur det här skulle gå...

Men sen började jag faktisk läsa och vi fastnade alla tre för historien om den lilla flickan Ninni som blivit så illa behandlad att hon bleknat och till slut blivit helt osynlig. En regnig höstkväll kommer Too-ticki med henne till Muminfamiljen för att de ska ta hand om henne så att hon blir synlig igen. Något som visar sig svårare än de trott, trots att Muminmamman tar till alla knep hon kan och till och med kokar sin mormors hemliga huskur som ska hjälpa "Ifall ens bekanta blir dimmiga och svåra att se". På morgonen har det dykt upp ett par tassar, men inget mer. Kanske hjälper det inte att Lilla My är hånfull och bråkig mot stackars Ninni, som är så rädd för allt och alla. Med hjälp av Muminmammans tålamod, Muminpappans lugn, Mumintrollets nyfikenhet och kanske lite för att Lilla My är så bitsk och visar ett annat sätt att vara så kommer sakta med säkert mer och mer av Ninni fram ur dimmorna. Till slut är det bara ett huvud som saknas, men där verkar det ta stopp. Trots att tiden går får familjen inte se hur Ninni ser ut och Muminmamman konstaterar enkelt att "Folk har väl klarat sig utan huvud förut." och så är det inte mycket mer med det.


Jag måste ju erkänna att jag inte läst originalet, vilket väl i stort sett är att häda i bibliotekariekretsar, så jag kan inte jämföra hur väl bilderboken följer novellen, men som bilderbok sett så är den väldigt fin. Och min referensgrupp håller med. Ja, förutom de där tråkiga sidorna längst fram då förstås... Bilderna är tecknade av Filippa Widlund med Tove Janssons bildspråk för ögonen. Visst syns det att det är modernare teknik inblandad, konturstrecken är tjockare, detaljerna kanske lite färre, men jag köper det som en Muminbok ändå. Cecilia Davidssons språk funkar fint för målgruppen och berättelsen är enkel nog för att även 4-åringen ska gilla det och hänga med, men utan att bli barnslig för 7-åringen. En fin balansgång det där.
På Litteralund lyssnade jag på ett samtal om översättningar där Alex Haridi pratade om hur det var när han "översatte" en annan av Tove Janssons noveller till en bilderbok (jag skrev om det samtalet för några veckor sedan, fast då med fokus på hans manus till Störst av allt), och vilket jobb det är att på ett sätt behålla stämningen, ansatsen, innehållet och samtidigt göra om texten helt och hållet för att passa en annan målgrupp och ett annat format. Det är stor respekt att lyckas med det.


Boken är tyvärr lite för lång för att passa när jag har högläsning för f-klasser och ettor på biblioteket, men jag ska definitivt försöka prångla ut den till lärarna som kanske kan läsa den i två sittningar. Den går att få in i flera olika teman, jag tänker höst, värdegrund, mänskliga rättigheter/barnkonventionen, och den är klart värd att läsa. Imorgon får den åka tillbaka till jobbet, men jag misstänker att den otåliga 4-åringen kommer att fråga efter den igen. Och igen. Och igen...

Ny piratserie av Mårten Melin

Ibland känner jag att det saknas en kategori böcker för lågstadiet, de mellan Börja läsa-böckerna och kapitelböcker som ofta har ganska litet typsnitt. Det är en klurig nivå, men så viktig. Barnen har knäckt läskoden, tar sig genom böcker som Klass 1b och Kim & Lina utan större problem och nu behöver de peppas för att fortsätta utvecklas. En del tycker att de kan läsa och alltså inte behöver träna mer, andra vill men hejdas av att böckerna plötsligt känns övermäktiga. Här tycker jag att Mårten Melins nya bok Kapten Kidds skattkarta är en fantastiskt exempel. Det är en kapitelbok på ca 100 sidor, men marginalerna är breda, typsnittet stort och det är inte mer än 13 rader per sida. Texten lättas dessutom upp både av små vinjettbilder och stora bilder och en och annan helsidesbild. Men innehållet då?! Jodå, det är också bra. Spännande och lockande.

Kapten Kidds skattkarta handlar om den föräldralösa Anne som jobbar på ett värdshus. Till Svarta galten kommer ofta pirater och busar, och det är inte saft i deras glas. Ibland går det vilt till. En kväll sitter några pirater och spelar kort vid ett bord och en av dem är havets fasa, piratkaptenen Mary Sweet. Mary spelar pengarna av sina motståndare och när de inte har ett endaste mynt kvar att spela om erbjuds hon den legendariska Kapten Kidds skattkarta. Mary får osannolikt bra kort och vinner kartan, men slagsmål bryter ut när hennes motståndare påstår att hon fuskat. Anne lyckas hjälpa Mary som hamnar i knipa och som tack blir hon erbjuden jobb som skeppspiga på Marys skepp. Efter lite tvekan bestämmer sig Anne för att tacka ja till erbjudandet, och redan nästa dag är hon på väg ut till havs.

Men Anne hörde något på värdshuset kvällen innan som får henne att misstänka att någon följer efter båten, någon som själv vill roffa åt sig skatten. Dessutom kommer de till farliga vatten, där sjöjungfrur sägs locka till sig människor för att dränka dem och äta upp dem. Det blir ett riktigt äventyr för Anne.

Bilderna är ritade av Johanna Kristiansson som har samarbetat med Melin även i serien som börjar med Vampyrjakt! och som illustrerat en mängd andra författares böcker.

Jag undrar lite om (och misstänker starkt att) hon medvetet gjorde piraten Edward le Grand så lik sin namne med efternamnet Blom. Även om det nog går ganska många barn förbi, så fnissade jag åt det medan jag läste.

På förlaget webbplats läser jag mig till att det är planerat en hel serie om Anne, eller Jolly Anne som hon kommer att kallas. Det ser jag fram emot. Spännande böcker om en smart och snabbtänkt tjej kan vi väl inte få för många av, tänker jag.

 

Bild från Edward Bloms Instagram

Majken Majken

Den ensamstående pappan håller på att bli stor i barnböcker för yngre barn, jag har läst några på sista tiden. Koko och Bosse, Världens mesta Ester, Viggo och rädslolistan för att ta några. Och nu senast Majken Majken.

Var Majkens mamma är får vi inte veta förrän precis i slutet. Hon nämns inte alls när pappa, 1-åriga lillebror Bobbo som alltid skriker och gråter och Majken flyttar in i den nya lägenheten i höghuset. Det vi får veta är att Majken precis börjat ettan och att hon inte känner någon i klassen, så antagligen har hon bytt skola också. Majken är så rädd för att säga fel saker, så helst säger hon inget alls i skolan. Till och med när hon säger något alldeles vanligt, tycker hon själv att det låter konstigt och tror att alla fnissar åt henne i smyg. Det är tur att hon har en så snäll fröken i alla fall.
Majken är nyfiken på alla de nya grannarna i huset och en dag kikar hon in genom fönstret till lägenheten närmst porten. Hon ser en gammal tant som smyger runt där inne och plötsligt kliver in i en garderob och stänger dörren om sig. Majken fattar ingenting. Är det nåt fel på tanten? En annan dag kikar hon in och får se tanten sitta i soffan. Hela tantens ansikte är insmort i tårta och på bordet står resterna, alldeles tilltryckta. Tanten tar tårtan med händerna från kinderna och stoppar i munnen. Majken måste bara fråga pappa varför tanter gör såna saker. Pappa förklarar att gamla människor ibland gör lite tokiga saker just för att de är gamla och har blivit lite snurriga.
Men när Majken, pappa och Bobbo hälsar på hon tanten för att presentera sig, eftersom de är nya i huset, verkar hon alldeles vanlig. Inte konstig, inte snurrig, inte täckt av tårta. Dessutom visar det sig att tanten också heter Majken.
När Majken glömt nyckeln och pappa inte är hemma går hon och ringer på hos gamla Majken. Det visar sig att gamla Majkens syster bor i lägenheten bredvid och att de två tanterna alltid håller på med en massa hyss med och mot varandra. Majken börjar inse att saker och ting inte alltid är som de först verkar.


Jag gillar verkligen Majken. Boken är ganska tunn och relativt snabbt läst - jag läste den högt för dottern i ett svep häromdagen, men det är en fin skildring av vänskap mellan generationerna. Och så är det svaret på var mamma är, som också förklarar varför pappa plötsligt bara måste släppa ner Bobbo på golvet och gå in på toaletten OCH LÅSA OM SIG en stund när de kommer hem. Jag hade dock gärna sett att den var lite tjockare och att det var mer som handlade om skolsituationen, för plötsligt har hon bara en kompis som vill följa med hem och som hon inte alls är rädd för att säga fel inför. När hände det?
Men tanterna alltså, som jag önskar att jag blir en sån tant när jag blir gammal. En som leker kurragömma och kastar tårta i ansiktet på min syster (förlåt i förväg, Julia) och bjuder in ensamma flickor (som blivit lite åsidosatta på grund av stökiga småsyskon) på fika. Vi behöver fler av den sorten, det är helt klart.
Och bilderna! Underbara bilder av Louise Winblad, mer känd som Hejhejvardag på Instagram.

Inte årets bästa bok, tyvärr

Jag gillar konceptet böcker om böcker. Det känns peppigt att läsa om någon som älskar böcker, för det ger mig en känsla av samhörighet redan från början. I barnboksaffären Bokslukaren i Stockholm snubblade jag över en bok som både med titel och omslag tog tag i mig, Flickan som ville rädda böckerna. Boken har sådär matt, lite dammigt, omslag och matta sidor som gör att bilderna nästan känns målade direkt i boken. Oemotståndlig!

Jag köpte boken som en julklapp till min rödhåriga och fräkniga 6(snart 7)-åring och vi läste den i förra veckan. Det är ingen bilderbok direkt, även om den har bilderboksformat och många och väldigt fina bilder, men den är inte heller uppdelad i kapitel. Tre kvällar tog det oss att läsa ut den.


Men så var det innehållet. En flicka som älskar böcker och en gammeldags bibliotekarie i kjol och knut. Okej, det kan jag ta. Men när sedan bibliotekarien har ångest över att behöva gallra böcker som ingen vill läsa längre och behåller dem på sitt rum... Nja, där får jag problem. Visst finns det enstaka titlar som jag inte vill ska försvinna från biblioteket för att jag tycker att de förtjänar att bli lästa och älskade av många fler, men generellt är min inställning till gallring ganska krass. Det måste göras. Alla, både bibliotekarier och låntagare, mår bra av att det görs.
Nåja, bibliotekarien tipsar flickan om en bok som är så otroligt bra att hon varken kan eller vill släppa den. Hon läser och läser och plötsligt är den slut, men berättelsen slutar som mitt i. Huvudpersonen ska få veta något fantastiskt, men vad?!? Frustrationen är stor och flickan letar med ljus och lykta efter boken i stadens bokhandlare för att hitta en där slutet finns med. Och här någonstans tappar boken mig fullständigt. För hon försöker inte rädda några böcker. Hon vill ta reda på slutet på en enda bok. Hon engagerar hela sin klass i letandet, men alla exemplar av boken saknar slutet. Flickan försöker få tag i författaren, men boken är skriven under pseudonym och inte ens personerna på förlaget vet vem det är. Det handlar om den här enda boken och alla de där böckerna som bibliotekarien ville rädda undan gallringen försvinner helt och hållet ur historien. Det är synd.


Det visade sig att inget skolbibliotek i kommunen hade köpt in boken, bara folkbiblioteken, och det kanske var rätt beslut. För boken kan inte bara leva på sina bilder när inte själva historien håller.

Guldstunden

Många gånger läser jag bara första delen av en serie och bildar mig en uppfattning om serien utifrån den första boken. Framförallt när det är serier där delarna bygger på varandra och måste läsas i ordning. Tiden finns inte att läsa allt, inte lusten heller. När jag bokpratar om böcker i sammanhängande serier är det ju ändå första delen jag berättar om. Men när min äldsta dotter nu nått den aktningsvärda åldern 6, snart 7, år så får jag chansen att läsa de där fortsättningsdelarna också. Som Tam tiggarpojken. Jag hade bara läst del 1 tidigare (men tipsat i det oändliga om hela serien) och nu har vi ägnat den senaste dryga månaden åt att läsa hela Tamserien. Igår läste vi ut sista och sjätte delen, till dotterns stora sorg. Som vi har längtat efter att fortsätta läsa. Eftersom jag läser för 4-åringen också så blir det 2, max 3, kapitel åt gången för att inte klockan ska bli för mycket. Dessutom nattar pappan ibland och han har absolut inte fått läsa Tam - för mig alltså, jag har inte velat missa ett enda kapitel. Det har känts oändligt långsamt. Men nu är det slut!

Tam är en tiggarpojke i den stora staden Demar. Demar ligger på ett högt berg och har fem murar. Längt ut och ner, innanför den yttre stadsmuren bor de fattiga, tiggare, tjänstefolk och trashankar, innan för nästa mur bor köpmän och hantverkare, ytterligare högre upp på sluttningen bor handelsmän och läkare, innanför den fjärde muren bor adelsfamiljerna och högst upp ligger slottet och drakstallet.
Tam bor i ett litet fallfärdigt skjul som lutar sig mot den yttersta muren. Han är föräldralös och hankar sig fram tack vare sin goda vän Indre och stadsvakten Hind. Varje kväll står Tam på stadsmuren och ser stadens åtta drakar komma inflygande, och han drömmer en omöjlig dröm om att en gång själv få rida på en drake. Men det är bara adelsfamiljernas barn som blir drakriddare. Till och med för att få bli drakskötare och stalldräng måste du komma från en adelsfamilj. Tam har inte en chans. Men så blir Tam sjuk. Han får huvudvärk, feber och tycker att han hör röster i sitt huvud. Han tror att han har blivit galen, men en kväll dyker en av drakarna, den blå som kallas Sky, ner mot muren och griper tag i Tam och det visar sig att det är drakens röst han hör i sitt huvud. Sky är den yngsta av drakarna och det är hennes uppgift att hitta den nya draken, och den nya drakens drakriddare. Kan det vara Tam?
Det blir inte någon enkel uppgift för Tam som aldrig gått i skolan att lära sig allt som de andra blivande drakriddarna haft flera år på sig att lära sig och dessutom känner sig barnen från adelsfamiljerna hotade av Tam och gör allt för att han ska misslyckas. Som tur är har han Sky, Magister Taftar och den mystiska flickan Chaia som lider av en hemsk förbannelse och lever gömd i lönngångarna i slottet.
Böckerna om Tam är verkligen väldigt spännande och alla slutar med en cliffhanger. Vi har bara varit tvungna att fortsätta, och jag har sett till att nästa bok alltid legat på vänt medan vi läst den föregående. Allt för att inte stå boklösa.


Nästa långserie blir Olczaks böcker om Jack. Dottern fick den första samlingsvolymen med fyra böcker i julklapp. Jag kanske har läst två av de böckerna innan, men det ska bli kul att dyka ner i Stockholms undre värld tillsammans med barnen den här gången. Högläsningsstunden med barnen är troligen det bästa på hela dagen.