Strykpojken - Lena Ollmark

 

Strykpojken sover den eviga sömnen, Strykpojken är han som kommer i drömmen.

Han vet vem du är och han vet var du finns, hans tankar är mörka, det vet alla som minns.

Hur du än bönar, hur du än ber. Strykpojken ser till att du aldrig vaknar mer. 

Tess har inte hört från Elle under hela sommarlovet, så när Elle sms:ar att hon har något viktigt att berätta tvekar Tess inte en sekund att ses. Även om de ska ses på den övergivna lekplatsen på kvällen. När väl Elle dyker upp är de inte själva länge. Elles expojkvän André dyker också upp på lekplatsen. Tess blir sådär arg hon blir ibland och springer ifrån dem innan Elle ens hunnit förklara vad som varit så viktigt att berätta. Och Elle kommer aldrig få möjlighet att berätta...

Ganska snart börjar Tess och André uppleva fruktansvärda mardrömmar där Elle dyker upp och försöker berätta om vad som hade varit så viktigt. Men tyvärr är det inte bara Elle som dyker upp i drömmarna. Även en mörk figur som skrämmer dem och skadar dem. Skador som finns kvar när Tess och André vaknar. Så nu börjar en kamp mot klockan för att försöka lösa mysteriet med vad som hände Elle under den där sommaren och hur de ska stoppa den mörka kraft som släppts lös i samhället. En kraft som bara väntat på sin hämnd. 

Strykpojken är första delen i den nya trilogin Nattlandet av Lena Ollmark. Den handlar mycket om sorg och utanförskap. Samhället som Tess och André bor i är "perfekt", eller i alla fall på ytan. Det förekommer ingen mobbning och alla får vara med. Men är det verkligen så? Det finns så mycket att prata om och de läskiga delarna i boken är läskiga på riktigt. Det är nästan lite Nightmare on elm street, fast anpassat till mellanåldern. Även om boken är klassad som 9-12 tror jag även äldre barn kan tycka den är spännande. 

Framtidsglimtar

Tiden är en spännande företeelse som många funderat på länge. Är den linjär? Parallell? Hur är det med tidsresor, är det möjligt? Jag har läst två böcker som leker med tiden.

Boken ”Framtidskameran” handlar om 12 åriga Emma. Hennes farfar har precis dött och lämnat efter sig en fotobutik, där Emma älskade att vara. Emma sörjer och saknar sin farfar djupt och innerligt, men får ingen tröst hemma. Pappan vill bara sälja butiken så fort det går, de har ont om pengar och det är dyrt med en stängd butik. När de ska börja röja i butiken så finns där ett paket från farfar till Emma som innehåller en polaroidkamera. Emma, som hellre skulle velat ha en ny mobil, är till en början sådär glad, men testar. Då märker hon att kameran fotograferar några minuter in i framtiden! Emma börjar fotografera och när hon ser bilderna så upptäcker att hon kan påverka världen omkring henne. Tänk vilken nytta hon kan ha av den! 

Boken handlar också om vänskap, Emmas bästis flyttade på sommarlovet för snart ett år sedan, och det är inte lätt att få en ny bästis så där bara. Tack vare kameran så hittar hon ändå riktiga vänner så småningom. Vi får också reda på att mamman har en arbetsskada och har haft en spelproblematik, och pappan bara jobbar och jobbar för att de ska få ekonomin att gå ihop. Det är mycket för Emma att hantera. Några gånger håller hon på att missbruka kamerans funktion, men hindrar sig i sista stund. Vissa gånger hjälper kameran henne att lösa hennes eller kompisars problem.

Jag lockades av baksidestexten på boken och tanken på vad en sådan kamera skulle kunna berätta. Berättelsen har ett eget driv som gör att en blir nyfiken och vill läsa vidare. Lektören på BTJ skrev: ”Det är spännande, roligt, gripande och berörande på samma gång.” och jag kan bara hålla med!

Boken ”Ett fönster i tiden” handlar om Linnea som är 15 år och som tillsammans med sin pappa flyttat från Stockholm till Östersund. Första dagen så kommer Lotten och Madde fram på lunchrasten och tar kontakt, sedan har de hängt ihop. Ända tills Linnea gör bort sig, för att imponera på de andra i klassen. Nu vill inte Lotten och Madde vara kompisar, trots att Linnea bett om ursäkt... I samma veva får hon en snap av Becka54 som vill ha Linneas hjälp med att förhindra en katastrof. Linnea förstår ingenting, men går trots det med på att träffa Becka. När hon kommer till mötesplatsen är Becka inte där, och Linnea tror stt någon gör sig rolig på hennes bekostnad. Då får hon en ny snap där Becka undrar var hon är. När de skickar bild på sig själv på mötesplatsen se de på tidningarnas löpsedlar att de förvisso är på samma plats, men Linnea är där 2018 och  Becka är där 2042... Länken som förenar dem är Edvin som är tidsresenär, och ett uppdrag som rör Sveriges blivande stadsminister Felicia som går i Linneas nya skola. Givetvis finns det någon som inte vill att deras uppdrag ska lyckas...

Även denna bok är spännande och jag känner verkligen med Linnea, hennes frustration över hur hon klantade till vänskapen med Lotten och Madde, och hennes skepsis inför Edvin och hela tidsresegrejen. Men ibland måste en chansa på att göra rätt sak, även om det verkar konstigt. Bokens slut indikerar att det finns möjlighet till fler böcker om Linnea och Becka, och det ser jag fram emot!

Både Emma och Linnea är ganska ensamma personer och båda böckerna handlar mycket om vänskap, hur svårt det är att få nya kompisar, och hur ett litet misstag kan sabba för lång tid. Janet som är kurator på Rinnebäcksskolan och jag brukar dela ut följande visdomsord när vi arbetar med netikett, men det är applicerbart även IRL.

Fråga dig alltid innan du delar eller postar någonting: 

Är det sant?

Är det snällt?

Är det absolut nödvändigt?

Är det så här du vill att människor ska uppfatta dig?

Gömställen

 När Ollies mamma, som är pilot, dör i en flygolycka ärver Ollie hennes klocka. Det är ett digitalt ur, som tål både mycket höga höjder och undervattensdyk. Ollie har den alltid på sig, men hon vill inte att någon skall tycka synd om henne för att hennes mamma är död, så hon slutar prata, så att hon skall slippa svara på frågor. I skolan har hennes betyg rasat från topp till botten. Ollie begraver sig i böcker. Det är det enda som känns uthärdligt, att läsa. En dag när hon som vanligt smitit iväg från en lektion,  cyklar hon ner till floden för att få vara ifred och läsa. Hon vill inte cykla hem. Där finns pappa med alla sina omsorger och kanske han börjar fråga henne om mamma igen. 

Nere vid floden blir Ollie vittne till något konstigt. En kvinna "med rufsigt hår", står nere på flodstranden och pratar för sig själv. Hon tycks föra en dialog med en osynlig person. Hon håller en bok i handen, redo att kasta den i vattnet. Hon gråter och skriker, panikslagen. "jag får inte kasta i den, men jag måste".

I sista stund räddar Ollie boken från att hamna i floden. Innan kvinnan ger sig av vill hon ge Ollie ett gott råd "Undvik öppna platser om natten" hitta gömställen"!  Hon försvinner med orden " att nu är det Ollie som har ansvaret".

Boken, som ser ut som den vore en sorts dagboksanteckningar, är skrivna av Beth, som bor på gården Smoke Hollow i slutet av 1800 talet. Två bröder är båda förälskade i henne. Hon gifter sig med den ena av dem, och den andre försvinner. Beths svärmor blir utom sig av sorg och befaller även den andre brodern att ge sig iväg och leta efter den första. Ingen av dem kommer tillbaka. En förbannelse tycks sänka sig över gården.

Nästa dag skall klassen på utflykt till en bondgård i närheten. Busschauffören är inte deras vanliga chaufför, utan en grå och lufsig gubbe. Barnen får titta på skinande blanka mjölkkor och lysande solrosfält. Ollie går som vanligt sin egen väg och hamnar en bit från huset på en liten kyrkogård. Gravstenarna har alla namn på personer som förekommer i boken som hon läser. Hon tycks vara den enda som förstår att någonting inte står rätt till på gården. Förgäves försöker hon få sin lärare att förstå. På vägen hem och en bit in i skogen blir bussen stående med en motor som inte vill starta igen. Mobiltelefonerna verkar vara utan täckning och läraren ger sig iväg för att hämta hjälp. Ollie får syn på sin klocka, som svagt signalerar FLY. Plötsligt framstår alla varningar så tydligt och hon förstår att de verkligen måste fly, måste hitta gömställen innan det blir mörkt. Hon börjar också förstå att hon har en sorts kontakt  med sin mamma genom klockan.

Ollie försöker få med sig hela klassen, men bara dryga Brian, som alltid tävlat med Ollie om att vara smartast i klassen och den lilla sjåpiga Coco Zintner, verkar förstå att det är allvar. Ollie ber busschauffören att öppna dörren för dem och när hon tittar honom in i ögonen , som plötsligt ser ut som två ägg...säger han "undvik öppna platser om natten" hitta gömställen"

De tre barnen flyr ut i skogen och medan mörkret sänker sig och alla de andra barnen sitter kvar i bussen letar Ollie, Brian och Coco desperat efter gömställen, innan någonting ...börjar leta efter dem.

En historia med många trådar, men när du läst en bit vill du absolut inte sluta, du kan inte sluta.

En skräckhistoria, men också en historia om sorg, läkande och nya vänner.

Dunne

Jag har läst böckerna om Dunne inför Rinnebäcksskolans bokklubbs nästa träff. Vilken ljuvlig serie! Det är Rose Lagerkrantz som skrivit och Eva Eriksson som illustrerat. Jag läste första boken, ”Mitt lyckliga liv”, för några år sedan och boktipsar frekvent om den. Nu när jag läst alla böckerna så förstår jag varför böckerna är så populära!
Bilder och text harmonierar och förstärker varandra så fint och vissa sekvenser är riktigt hjärteknipande! Så mycket känslor som ryms på dessa boksidor, sådan igenkänning. Och vänskapen mellan Dunne och Ella-Frida som överlever trots avståndet. Jag tror att livet hade varit lättare om en hade varit mer som Dunne, lycklig nästa hela tiden.
Jag tror att vi kommer att ha mycket att prata om på onsdag i bokklubben!

Vakuum av Mia Öström

Jonnas bror finns inte mer. Han har avslutat sitt liv och nu svävar Jonna i rymden. Hon vet inte var hon ska blir av med sin sorg. Hon äter, går till skolan, svarar på frågor- allt det där som man gör på autopilot. Men hon känner att hon inte finns, att hon försvann tillsammans med sin bror. Hon vet inte hur hon ska göra för att för att komma tillbaka. Årsdagen för broderns bortgång närmar sig och samtidigt som hennes föräldrar börjar prata om att rensa ut Johans, broderns, rum så hittar Jonna en lapp. Den är skriven till henne och det står Guten tag. Jonna vet i hela kroppen att det finns fler lappar och hon börjar leta. Vad är det Johan vill berätta?

Detta är en otroligt stark bok om sorg, om att behöva acceptera att en människa man älskar inte längre finns,  att den människan själv valt att dö och om att bli lämnad kvar.
Mia Öström har i sin bok verkligen lyckats gestalta sorgen som bortgångna unga människor lämnar efter sig, allt finns där, ilskan, längtan, vanmakten och sorgen.
Läs den!

Mia Öström har skrivit  flera noveller, barnböcker och även ungdomsromanerna Skuggsommar och Mitt hjärta borde slå någon annanstans. Den sist nämnda läste jag innan jul och den är också väldigt bra. 

Adventskalender Lucka 8

I dagar som dessa, med klimathotet som hänger över oss, passar Mats Söderlunds serie Ättlingarna som handen i handsken. Två digra volymer, som ska bli tre under nästa år. Den första delen heter "Hotet" och handlar om Jenny och hennes familj, bestående av två syskon och en mamma som som arbetar för FN och är chef för avdelningen som ska se till att jordens vattenresurser fördelas rättvist. det är stor vattenbrist och de rika länderna blir ännu rikare genom att sälja vatten till dem som inte har. Vatten utvinns till och med genom att is transporteras från polerna.

Pappan försvann spårlöst under en fjälltur med Jenny när hon var 11 år och det finns flera saker som de helst inte pratar om med andra, som hur bra Jenny är på att orientera, och hur snabbt David egentligen kan springa. Eller att de känner dofter och ser mycket bättre än de flesta plus att de faktiskt till och med kan känna microjordskalv.

När boken börjar kommer Jenny snart att upplysas om en gigantisk hemlighet, en hemlighet som förts vidare genom generationerna.

På baksidestexten står det:

" Hotet utspelar sig i en närbelägen framtid där klimatkatastrofer är vardag och bristen på vatten har drivit stora delar av världens befolkning på flykt. I ett hypermodernt och ständigt uppkopplat samhälle blir det plötsligt uppenbart att det ligger mer sanning i folktro och gamla sägner än någon kunnat ana."

Del 2 heter "Kampen" och del tre, "Flykten", kommer ut i mars 2020

  

Känslosamtal

Jag och kuratorn Veronica är inne på vårt tredje år med känslosamtal nu, tror jag. Vi träffar årskurs 2 i mindre grupper och pratar om känslor utifrån några olika böcker. Vi gick ut ganska ambitiöst första året och hade tre olika texter, men har sedan bantat ner det till två. Både vi och barnen ska orka också.

Vid första tillfället läser vi Ester Arg och Daisy Galej, om två vänner och grannar som verkligen är varandras motsatser. Allt gör Ester irriterad, arg och sur. Om varmvattnet tar slut, hon tappar ett ägg på golvet eller de ställer in melodikrysset. Hon vet inte egentligen varför hon reagerar så starkt, det bara blir så. Daisy blir istället glad av nästan allt. Om solen skiner, tussilagorna har slagit ut eller hon ser ett stjärnfall. Hon vet inte heller varför hon har så lätt för att bli glad, det bara blir så. Klart att det kan bli lite komplicerat ibland när man är så olika, men vänner är de ju ändå.
Och när jag/Veronica läst boken pratar vi om vilka känslor som finns i den. Mest ilska och glädje såklart, men även lite skam. Är du mest en Ester eller en Daisy? Vad gör dig arg? Vad gör dig glad? Var sitter de här känslorna? Vad händer om du möter någon som är riktigt arg eller riktigt glad - kan du (råka) adoptera deras känsla? Hur kan det kännas när man blivit riktigt arg på någon, kanske så att man sårat den personen?

Efter att ha träffat några klasser kan jag konstatera att syskon och föräldrar lockar fram Ester hos väldigt många barn. Många föräldrar är stressade och upplevs som orättvisa (har hört det några gånger här hemma också) och syskon, oavsett om de är äldre eller yngre, är en pest … Daisy finns i fritidsaktiviteter och hobbys, ganska ofta i TV- eller datorspel och med kompisar.
I onsdags träffade vi tvåorna på Lackalänga och på torsdag ska vi träffa dem igen. Det blir spännande att höra vad de har att säga om Sagan om den lilla farbrorn. Då kommer vi mer in på sorg, vänskap och mobbing. Den är en riktigt älsklingsbok från min egen barndom och med de nya färgbilderna är den ännu mer fantastisk. Själva berättelsen är tidlös. Alla kan relatera till att känna sig rädd eller utanför, och kan förstå farbrorns längtan efter någon som verkligen vill vara med honom.

Bröderna Lejonhjärta

Jag vet inte hur många gånger jag läst Bröderna Lejonhjärta vid det här laget, men det är ganska många. Jag har väntat och funderat på när det kan vara lagom att läsa den för mina barn, men har hittills tyckt att de varit för små. I somras när vi var på Astrid Lindgrens värld fick den stora, som är 7, se en av föreställningarna som handlade om Skorpan och Jonatan och jag försökte förklara handlingen runt omkring så gott det gick. Hon var tagen. Kanske inte så mycket av mitt berättande som av pjäsen.

Häromdagen såg jag på Barnradions Instagram att Bröderna Lejonhjärta kommer som dramaserie i Barnradion i höst. Premiär 27 oktober. Serien är i 10 delar och är skriven av Alex Haridi som förutom ett par ungdomsböcker även skrivit manus till TV-serien Störst av allt (efter en roman av Malin Persson Giolito). Läs mer om serien på Barnradions webbplats.

Bild från barnradion.se

Kanske är det nu jag verkligen ska våga läsa om döden, sorgen, skräcken och modet för mitt stora lilla barn! Om vi har läst boken först kan vi ju sedan lyssna tillsammans, och kanske våga oss på att se filmen också om ett tag. Jag hoppas att hon kommer älska den lika mycket som jag har gjort!

Hålen efter Stig

Barnens bokhyllor (ja, plural...) är ett sammelsurium av böcker jag köpt, böcker de fått och gallrade böcker jag plockat med hem. Vi har så mycket böcker att det säkert står både tio och tjugo böcker där som vi aldrig ens läst. Antingen för att barnen inte velat, eller för att de inte ens upptäckt att böckerna finns. Min lilla är 5 år och även om jag personligen inte tycker att en någonsin blir för gammal för att läsa bilderböcker så kommer det (ganska snart) komma en period när barnen definitivt tycker så. Stig igår kväll vid nattningen. Den tillhör kategorin böcker som jag har köpt, men som aldrig blivit läst för att barnen inte ville. Så sorgligt.

Därför blev jag så glad när lilla kom med
Stig handlar om ett syskon, och en familj, som blivit kvar när Stig har dött. Samma dag som jaget i boken lärde sig simma dog Stig av en sjukdom. Det blev ingen fest för att fira, så som de hade tänkt. Istället blev det ett hål. Jaget ser hålet så tydligt, på den tomma stolen vid matbordet, i lekparken, på den övergivna gungan bredvid sig, till och med på toaletten på förskolan, trots att Stig aldrig ens var där. Och det verkar inte som att någon annan ser hålet, trots att det finns där så tydligt. Ibland är hålet en stor svart fläck på boksidan, ibland mer subtilt, som ett glapp i bilbanan, eller nyckelhålet i en dörr (eller är det bara min tolkning...). Vi läste och letade hål, funderade på varför ingen annan såg de där hålen, och bläddrade fram och tillbaka i boken för att jämföra.
Stig är en bok som tål att läsas flera gånger. Vi kommer säkert hitta fler och andra hål när vi läser nästa gång (för jag hoppas verkligen det blir en nästa gång, nu när de väl upptäckt boken), och kanske kan vi också komma in på en djupare diskussion om vad som egentligen händer med de som är kvar när Stig är borta.

Jane och gåtornas hus

Boken är skriven av Kristin Cashore som tidigare skrivit den mycket bra fantasytrilogin "De utvalda", som jag sträckläste för några år sedan. När det nu kom en ny bok så kastade jag mig över den .
"Jane och gåtornas hus" är helt annorlunda än "De utvalda" vilket är mycket spännande!

Huvudpersonen Jane är föräldralös och växer upp med sin moster Magnolia, som är undervattensfotograf. Som barn hade Jane en något äldre tjej, Kiran, som barnflicka och de springer oförhappandes på varann efter flera år då de inte setts. Janes moster har precis dött och Kiran bjuder med Jane till sitt föräldrahem, Tu Rivens. Jane är inte alls sugen på att åka, hon håller på att försöka ordna upp sitt liv utan sin moster, men några veckor innan Magnólia dog fick hon Jane att lova en sak, Om någon någonsin bjuder dig till Tu Rivens, lova att du åker!
Sagt och gjort, Jane åker med Kiran, hon har ju lovat.
Väl på Tu Rivens uppenbarar sig ett hus, helt olikt allt annat Jane någonsin sett, med ett persongalleri utan dess like. Här finns husföreståndarinnan Mrs Vanders, butlern Mr Vanders, Kirans tvillingbror Ravi, deras far och hans mystiskt försvunna hustru, deras barndomskamrater Ivy och Patrick och många fler.
Undertiteln är: Ett hus. Fem gåtor. Nu börjar berättelsen om konststölder, försvunna barn och olika personers hemligheter att nystas upp inför ögonen på Jane, men lagom tills att läsaren börjar förstå vad som hänt, så byter berättelsen perspektiv, totalt fem olika perspektiv på samma historia. Ett udda berättargrepp som tar tid att läsa sig in i, men så spännande det blir! Boken biter sig kvar hos mig, och jag funderar på vad jag missat :) Det kan nog bli en omläsning framöver, då kan jag lägga de senare berättelsernas perspektiv på den första och se vad som händer!

Adventskalender Lucka 17

Alla mina hemligheter av Non Pratt.

De kallades ”Flippade femman” på sommarlägret när de var tretton år, Alix, Ben, Zara, Dean och Millie. Den bästa sommaren i deras liv. Tillsammans gömde de en minneslåda med brev och löften om att avslöja sina hemligheter till sina framtida jag. Nu har fem år gått och de har samlats för att öppna lådan, alla utom Millie, som nyligen dött av sin tarmcancer...

Klarar de övriga fyra av att avslöja sina  hemligheter för de forna bästisarna, som nu känns som totala främlingar...

Leo

I våras skrev jag om Katarina von Bredows Ellinor och jag hoppades att seriens andra del inte skulle ta för lång tid på sig, och faktum är att den redan kommit. Idag har jag kombinerat att se på barnprogram med min snoriga 4-åring och att läsa del två som handlar om Leo.

Leo trivs bäst för sig själv i skolan. Han orkar inte riktigt med alla konstiga spel mellan klasskompisarna och den enda han verkligen vill prata med är Ellinor. Sedan Viktor började i klassen har hon dessvärre inte haft lika mycket tid för honom. Dessutom är han inte riktigt säker på vilken sort känslor det egentligen är han har för Ellinor. Han själv försöker hävda att de bara är vänner, men alla andra verkar tro att han känner nåt mer. Alla utan Ellinor.

Hemma finns två föräldrar som bråkar och tjafsar om allt och en storebror som skolkar och gömmer sprit i papperskorgen. Leo är så trött på att medla, fixa, rätta till och släta över för att minska irritationerna mellan alla andra i familjen. Det är för mycket, för jobbigt. Han funderar på det som Ellinor har sagt, om att det blev mycket bättre när hennes föräldrar väl bestämde sig för att flytta isär. Samtidigt kan han inte riktigt tänka sig ett liv med skilda föräldrar. 

Leos tankar har en förmåga att rusa iväg och trassla in sig och det finns inte så mycket som stoppar dem. Förutom när han är i klätterhallen med Ellinor, men även hans stunder där känns hotade när Ellinor tar med sig Viktor dit.

Så plötsligt händer något som ställer hela Leos tillvaro på ända och han måste omvärdera både sitt liv och människorna i den. Kanske är det inte bara klasskompisarnas fel att han inte har så många vänner, kanske är det hans eget sätt att förhålla sig till dem som hållit dem på avstånd.

Jag gillar verkligen även denna del av serien och har nu förhoppningar om att tredje och sista delen kommer redan till våren. Ser fram emot att lära känna Viktor bättre och få veta vad det egentligen är för något som han döljer.

Den långa vandringen

En fin uppgift som vabbande förälder är att läsa böcker. Den här gången hade jag dessutom tagit med en alldelen nyuppackad bok från jobbet som jag såg fram emot att testa på minigrisarna där hemma; Den långa vandringen av Martin Widmark och med illustrationer av den makalösa Emilia Dziubak. Jag har tidigare köpt in och läst Lilla Sticka i Landet Lycka av samma duo och gillat både Widmarks berättande och Dziubaks bilder. Tyvärr blev jag lite besviken på berättelsen den här gången.
Bokan handlar om två barn som står på var sin sida av ett stort hav. När Adam ser solen försvinna vid horisonten ser Sonia solen resa sig över det glittrande vattnet och hon undrar hur det ser ut där borta där solen går upp. Både Adam och Sonia har en trogen följeslagare vid sin sida, men denna kväll drar Adams hud Rufus sin sista trötta suck och lämnar Adam ensam. I samma stund vädrar Sonias katt Missan i luften och leder iväg Sonia på en lång, lång vandring.

Under tiden Sonia blir kallad tiggarunge av en bagare, blir utskälld av en gränsvakt, räddar livet på en bilist och får leva på bär och vatten från bäckar i skogen verkar det inte gå någon nöd på Missan. Hon blir bara rundare och rundare om magen.

Och hela tiden liggen Adam i sin säng och sörjer sin älskade Rufus. Han vill inte äta, inte leka, inte leva. Hans snälla farmor försöker på alla sätt få honom att komma tillbaka till livet, men Adam bara ligger där och stirrar ut genom fönstret som vetter mot havet.

Många dagar senare kommer Missan och Sonia fram till en liten stuga vid havet. Missan stannar framför dörren och Adams farmor öppnar den förvånat. Missan gör sig genast hemmastadd och när inte Sonia lyckas pigga upp Adam så visar det sig att Missan kan. Men hjälp av de tre kattungar som hade växt i hennes mage under hela den långa resan.

Men trots att bilderna är fantastiska och att det kunde vara en underbar berättelse sitter jag och funderar på saker som: Hur långt ifrån varandra bor de om en ser solen gå ner när den andra ser den gå upp? Hur långt är det runt havet? Hur långt orkar ett barn, som bara får i sig lite bär, gå? Resan pågår troligen ca 2 månader (en katts dräktighetstid - ja, jag fick googla), och om hon orkar gå en mil om dagen så skulle hon ju bara komma som härifrån och till Stockholm...

Jag vet, jag vet, det är tramsigt att tänka så. Det är en saga och i sagor händer märkliga saker, de får lov att vara ologiska och magiska. Jag hade inga problem med de enorma insekterna i Lilla Sticka (eller om det var Lilla Sticka som blev liten när hon kom till Landet Lycka), men i den här boken känns hela tilltalet mer realistiskt och då vill jag ha det trovärdigt.

Nåja, det är en fin berättelse om en kan bortse från min invändning ovan. Jag frågade mina minigrisar efter högläsningen vad de gillade mest ber boken och stora (snart 6 år) tyckte om slutet när Adam och Sonia stod vid stranden och tog varandras händer, medan lilla (3,5 år och matvrak, så länge hon slipper lagad mat) tyckte bäst om när Sonia får ett bröd av bagaren efter att hon fångat en tjuv som tagit hans pengar. Och mamman/bibliotekarien tycker nog ändå att bilderna är den största behållningen av boken. Hon är verkligen duktig, Emilia Dziubak.

Sanningar om maneter av Ali Benjamin

Hur ska jag kunna skriva om denna bok och ge den rättvisa undrar jag? Jag läste ut boken på tåget på väg hem från jobbet.  Halvvägs hem läste jag de sista raderna och sedan satt jag bara där med boken i mina händer och strök dess fram- och baksida. Jag ville helt enkelt inte skiljas ifrån den!

”Om man tittar tillräckligt länge på en manet ser den till slut ut som ett bultande hjärta. De pulserar och förflyttar sig framåt med hjälp av rytmiska sammandragningar. Maneter har förstås inget hjärta – inget hjärta, ingen hjärna inget skelett, inget blod.  Men studera dem en liten stund. Du kommer se att de pulserar. Mrs Turton säger att om man lever tills man blir åttio år har ens hjärta slagit tre miljarder gånger. Men en del hjärtan slår bara fyrahundratolv miljoner gånger. Vilket kanske låter som väldigt mycket. Men sanningen är att det nätt och jämnt är tolv år.”

Huvudpersonen i denna bok är Suzy, en tjej som är mycket intresserad av naturvetenskap. Suzys bästa vän Franny går bort genom en drunkningsolycka precis innan de ska börja sjunde klass. Suzy är övertygad om att Franny blivit stucken av en dödlig manet och beslutar sig för att leta fram bevis. Franny var en duktig simmerska, och då kan man väl inte bara drunkna?

Suzy är en väldigt begåvad tjej, hon gör ordentliga efterforskningar och lämnar inget år slumpen. Samtidigt så är hon väldigt ensam. Hon känner en enorm saknad och sorg över sin förlorade vän. Man får genom tillbakablickar reda på att hennes och Frannys vänskap hade börjar krackelera. De var på väg att växa upp och inte bara det, utan även på väg att växa isär. Sådant gör ont, speciellt om man är den som blir kvar. Någonstans i sitt sorgearbete så bestämmer Suzy sig för att sluta prata, eller icke prata som hon själv kallar det. Det finns så mycket onödigt småprat i världen och det är inget som hon vill bidra till. På grund av detta så blir det lite svårt för hennes familj att nå henne. Hennes föräldrar är förtvivlade och skickar henne till en barnpsykolog. Det blir mest icke prat där också. De vuxna runt henne famlar och vet inte hur de ska nå fram. Mitt i allt detta så är Suzy mest uppslukad med att leta fram fakta och läsa på om alla tänkbara manetarter som finns i våra hav.

Det är en sorglig bok, men samtidigt så otroligt fin! Läs den!

Och du kommer på köpet att få lära dig mycket om maneter(och zombiemyror, grodor m.m).

Det är en bok med många bottnar och som kan ligga till grund för diskussioner i olika ämnen. Den passar bra som högläsningsbok från årskurs fem och uppåt.

Isdraken

Adara var ett vinterbarn. Hon föddes under den kallaste vinter som någon kunde minnas. Det sades i byn att vintern tog hennes mors liv och att kylan hade vidrört Adara medan hon ännu låg i sin mors mage, så att hon var alldeles iskall och blå när hon föddes. Adara var ett allvarligt barn, men ingen hade sett henne gråta. Inte heller log hon ofta. Hon reagerade inte som andra på kyla och inte heller när hon slog sig. Hon sågs som annorlunda av både familj och grannar. När Adaras pappa kramade henne, brast han ofta ut i gråt.

Adara längtade alltid efter vintern. Då kom snön och kylan och med den kom den jättelika isdraken. Den kom glidande över himlen på blå, genomskinliga, stora vingar, större än någon annan drake. Ögonen var klara och djupa, tänderna istappar och snön virvlade när den flög förbi. Där den andades frös marken. Alla andra var rädda för isdraken, men inte Adara. När hon fyllde fyra rörde hon vid draken för första gången och när hon fyllde fem red hon på den för första gången. Varje sommar längtade hon efter isdraken, men den kom bara på vintern. Varje vinter stannade den dock längre än året innan och vintrarna blev också längre och längre.

Det pågår ett krig i landet och en sommar ryktas det att kriget är på väg att komma närmre. Det sägs att det kommer eldsdrakar som förstör landet, att människorna som bor i i byn kanske måste fly. När familjen ska lämna hemmet springer Adara därifrån och gömmer sig i skogen. Hon vill inte lämna byn. Hur ska hon då träffa sin isdrake igen? På morgonen ser hon främmande drakar i skyn som bränner åkrarna och träden. Hon gömmer sig i en grotta, men det är lång tid kvar tills vintern. När hon vaknar en morgon ser hon att grottans vägg är täckt av frost. Utanför väntar isdraken på henne. Kan Adara och isdraken tillsammans rädda världen?

Isdraken är skriven av George R. R. Martin. Den är illustrerad av Luis Royo. Berättelsen gavs ut första gången 1980 i en antologi publicerad av Ace Books vid namn Dragons of light. (http://libris.kb.se/bib/18647501?vw=fullGeorge).  R.R. Martin är ju som många vet författare till den berömda fantasyserien Sagan om is och eld, som ju även filmatiserats i TV-serien Game of thrones. Flera element från Sagan om is och eld, känns igen. Här finns vintrarna som bara blir längre och längre, drakarna och kriget som nalkas. Kampen mellan eldsdrakar och isdraken är också en saga om is och eld. Jag är själv väldigt förtjust i både  George R. R. Martins bokserie och Game of thrones tv-serien. Därför var det väldigt roligt att få läsa en barnbok av Martin.

Berättelsen är en klassisk fantasyhistoria om att ställas inför svåra val, kamp mellan gott och ont och allt det där mittemellan. Jag älskar att läsa om isdraken och Adaras vackra vintervärld. När jag läste boken funderade jag mycket över beskrivningen av Adara. Det kändes så sorgligt att hon, barnet, sågs som kall och okänslig av sin omgivning, oberörd av smärta, kyla eller känslor. Berättelsen är emellanåt otäck med många ingående beskrivningar av ond bråd död och krigets hemskheter. Den handlar också mycket om sorg och om att förlora allt det trygga och de som finns nära. Det här är en berättelse som nog kan behöva pratas mycket om och funderas kring. Annars gillar jag själv särskilt illustrationerna av de fantastiska drakarna, som är otroligt vackra. Omslaget är också mycket vackert och jag kan nästan höra hur isen klirrar och känna kylan som den väldiga isdraken andas ut mot huden.

Sorgligt, men ändå bra!

Jag har läst två sorgliga böcker, ibland tycker jag att det är skönt att få gråta lite och samtidigt veta att det löser sig, för det gör det ju i de flesta böcker på ett eller annat sätt, så även i dessa.

Jag är med dig alla dagar av Mi Karlsson Bergkvist handlar om Elias. Elias och hans familj är på utflykt när katastrofen inträffar, en olycka sker och Elias mamma dör. Hela Elias värld vänds upp och ner. Dagarna blir outhärdliga när klasskamrater och lärare vet inte riktigt hur de ska tackla situationen, inte ens Elias bästa kompis är som vanligt, utan allt blir konstigt och krystat. Elias driver längre och längre bort från gemenskapen och inte förrän han gör något riktigt dumt hittar han någon han kan prata med.

Utan Titel är skriven av Anna Charlotta Gunnarson och handlar om en 16 årig tjej vars mamma har dött i lungcancer, och pappan är, trots att han är inkapslad i sin egen sorg, bekymrad över att dottern inte gör revolt, klär sig i svart, sotar ögonen, gör Fuck off tecken och skriker “KUKEN” åt honom,  utan är “ så...vanlig”. Hon tänker att det finns olika sätt att göra revolt på, så hon börjar tjuvröka. Hon hittar ett perfekt ställe i parken, där hon också gömmer sina cigaretter. Men en dag saknas två...Någon har sett henne! Detta är början på en spännande vänskap.