Visar inlägg med etikett Frida Nilsson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Frida Nilsson. Visa alla inlägg

torsdag 3 december 2020

Lindormars land av Frida Nilsson

Boken uppställd bredvid en adventsljusstake

 Sem och Immer är bröder och föräldralösa. Tant Tyra hämtade dem från barnhemmet men istället för att få ett riktigt hem där de kan trivas och leka så måste de polera nysilver hela dagarna, de får knappt mat och ibland slår tant Tyra Sem med en käpp. En dag möter de en råtta som kan prata och som erbjuder dem ett helt annat liv, med ett riktigt hus, god mat och leksaker, om de bara följer efter honom. Drottningen i landet önskar innerligt ett barn, men kan inte få något. Råttan Sotpäls har fått i uppdrag att försöka hitta ett barn som vill följa med och bli Indras. Immer, som är 8 år vill genast följa Sotpäls men Sem, som är 11 år, avstyr det hela. När de kommer hem blir tant Tyra arg, och för första gången slår hon Immer. Om hon inte gjort det, hade inget av det som hände hänt...

”En hand letade sig ut mellan draperierna, den var ljus precis som min egen hand men huden var grov och fjällig. De fyra beniga fingrarna hade klor. Kom pojkar, sa den milda drottningrösten. Kom och hälsa.”

Lindormars land är en berättelse i Bröderna Lejonhjärtas anda , men hos mitt vuxna läsarjag är det något i lyckligheten i pojkarnas nya liv hos Indra som skaver. Är detta ett lyckligt slut ”på riktigt”? 

De finstämda bilderna står Alexander Jansson för.

måndag 2 september 2019

På roadtrip med Kråkan

Kråkans otroliga liftarsemester kom första gången ut redan 2004, men det var först i år, när den kom i ny utgåva med annan illustratör, som jag fick upp ögonen för den. Och framsidesbilden av Alexander Jansson är verkligen fin. Älskar kråkans kalufsrufs och uppspärrade öga. Inuti boken finns magiska, drömlika blyertsteckningar.
På semestern när jag skulle köra långt med barnen laddade jag ner ljudboken och så lyssnade vi allihop på den medan vi for fram genom sommarsverige. Så härlig, med Johan Ulveson som inläsare. Johan är ju van att vara kråka, då han även gör rösten till Kråkan i Mamma Mu-filmerna...
Kråkan och Ebba ska ut på äventyr. De är bästa vänner och den här sommaren har de bestämt sig för att tillsammans försöka hitta Kråkans föräldrar. Hela livet har han längtat och saknat och det enda minne han har av dem är ett foto på dem alla tre vid gränsen mellan Värmland och Norge. Dit är det alltså som de ska åka, på ett eller annat sätt. Och Kråkan har en färdplan. Och med sin gamla slitna tygkasse full av saft och bullar att muta lastbilschaffisar med tänker de att det blir en lätt match att få skjuts en bit på vägen. Men märkligt nog är det ingen av chaffisarna som tar dem på allvar. Ingen som vill ge lift åt en flicka och en kråka åt Värmland till, ens när de lockar med fika.
Till slut hittar de en chaffis som låter dem åka med, och även om han äter upp deras bullar i en rasande fart så är de i alla fall på väg. Tills de får veta att han åker mot Tyskland och inte alls åt Norska gränsen till. Panik!
Det visar sig betydligt svårare att få lift och komma åt rätt håll än Kråkan och Ebba hade kunnat föreställa sig. Men någonstans kommer de, och på vägen får de lära sig en hel del både om andra och varandra. Kanske en del om sig själva också.
Och som jag gillar Kråkan, trots att han är ganska odräglig emellanåt. Tanklös, oförskämd, rättfram, oresonlig. Och väldigt mänsklig.

fredag 14 december 2018

Adventskalender Lucka 14

Just under julen har vi förhoppningsvis mer tid tillsammans och varför inte ägna en stund var dag till högläsning för hela familjen.Frida Nilssons Ishavspirater är en hisnande berättelse som kommer att fängsla ung som gammal.
Tioåriga  Siri ger sig ut för att finna Miki, hennes lillasyster, som blivit tillfångatagen av pirater. Det är den mest fruktade, Vithuvud som rövat bort henne till slavarbete i sin gruva och därifrån kommer barnen aldrig levande. 
Men det gäller att inte tappa modet eller hoppet resonerar Siri även om hon tvivlar mer än en gång under sitt strapatsrika sökande.Hon möter många udda människor under sitt letande,en del hjälper henne medan andra försöker hindra hennes färd. 
Som alltid använder Frida Nilsson ett målande mustigt språk så att det känns som om du var där ute bland kobbar och isberg.  Efter fyrahundra sidor kan du pusta ut, det slutar lyckligt, ondskan är besegrad. Boken är fint illustrerad av Alexander Jansson.
Berättelsen presenterades först som en julkalender i radion under namnet Siri och ishavspiraterna. Den finns fortfarande att lyssna till på Sveriges Radios webbplats. Fast jag rekommenderar er att läsa boken, den är mycket bättre än dramatiseringen. 


torsdag 7 september 2017

Osynlighet och utanförskap

Denna veckan har jag av en slump läst två mycket bra böcker med, som det visade sig, ett gemensamt tema, utanförskap på olika vis.

En annan AlbinI boken "En annan Albin" av Johan Ungene så handlar det om att Albin är osynlig, både i skolan och på fritiden, faktiskt även hemma. På fotbollsträningen försöker han synas, mest för att pappa är där och tittar på. Men det hjälper inte ens när han sträcker upp handen och ropar: Här är jag, jag är fri!, ingen passar ändå bollen till honom. Pappa säger att han måste stå på sig, annars gör någon annan det, men hur gör en det? Den enda som ser honom är farmor, men hon ligger på sjukhus för att hon är gammal och sjuk och lite dement. En dag så inträffar något som plötsligt gör Albin synlig.  Skolan har orientering i en skog. Den ligger så pass långt borta så att de måste åka buss dit. När det väl är Albins tur att få karta och kompass så är de nästan slut, så han får gå med Markus och Simon. Det går sådär, och Albin blir ensam i skogen, utan karta och kompass. Han inser när det börjar mörkna att ingen saknat honom och att bussen kört hem utan honom. Han letar reda på en tät gran till skydd från regnet, och hittar en buske med bär som han äter. Han väcks av en tant och en hund, och nu ser plötsligt alla honom! De hejar och vill ha autografer. Nu har Albin makten, men är priset värt att betala?

Den andra boken är "Jagger Jagger" av Frida Nilsson, en bok som har några år på nacken, men vars ämne fortfarande är aktuellt. 
Jagger JaggerBengt vill inte gå ut, han vet att han är äcklig. De som säger att han är äcklig är de andra tre barnen som bor i hyreshuset där Bengt bor. De vill absolut inte leka med Bengt, men de gör en hel del taskiga saker som till exempel kasta hans nya boll i ån och stänger in honom i soprummet. Alla mammorna och papporna ser, men vill inte låtsas om vad som händer. De säger bara att alla får vara med, men vad hjälper det när det inte är de som bestämmer? 
Bengt önskar att han inte var så äcklig, han vet precis vad som är äckligt med honom, det har de andra barnen berättat många gånger: 
Magen (tjock)
Armarna (tjocka)
Benen (tjocka)
Hakan (tjock)
Håret (tjockt)

Fast det där med att bli inlåst i soprummet blev ganska bra till slut, för den som släppte ut Bengt var en hund som heter Jagger Svensson. Han bor i en container, sover på kartonger och samlar mat i soptunnor och soprum. Bengt och Jagger blir kompisar och börjar ruva på hämnd. De ska allt visa de andra barnen att en inte ger sig på Bengt ostraffat!

Jag blir beklämd när jag läser om Albin och Bengt, för jag vet att just nu, ute i skolor runt om i Sverige så finns de, på riktigt, barnen som ingen ser och barnen som mobbas tills de går sönder inombords! Jag önskar så att alla barn får bli sedda och att inget enda barn skulle bli mobbat, och det är vi vuxna som måste göra allt vi kan för att nå dit!