Vad är en bror?

En historia om identitet och om att söka sin rötter - kan det funka i en bilderbok för 3-6-åringar? Jodå, det tycker jag absolut. Och den mycket trötta 5-åringen (som inte var upplagd för någon djupare analys) svarade på frågan vad hon gillade bäst med boken: "Allting …" Och jag är nog böjd att hålla med. Det är en fin historia, bilderna är underbart naivistiska och dessutom är det intressant att läsa något från Taiwan.

Den brandgula hästen bor i en stor stad, han har bott där länge och har i flera år letat efter sin försvunne bror. Det enda han har kvar är ett halvt fotografi som har varit med dem båda, fast där brodern är bortriven.

En dag ser han att alla människor sitter i parken med varsin tidning och han tänker att han naturligtvis ska annonsera efter sin bror. Annonsera efter någon som har den andra halvan av fotot. Han vet inte hur brodern ser ut, men eftersom han själv är brandgul annonserar han efter någon som är brandgul. Och som har ett havt foto. Han får svar av ett brandgult hus. Men deras foton passar inte ihop. Då kommer hästen på att han ju är snabb - kanske är hans bror det också. Så annonserar han efter någon som är brandgul, snabb och har ett halvt foto. Han får svar av en bil. Han kommer på fler saker som skulle kunna vara lika mellan honom och hans bror, men ingen som svarar är hans bror.

Istället får han en vän. En kaffefärgad häst. De kan prata om allt, och det är som att de alltid har känt varandra.

Den kaffefärgade hästen letar också efter en för länge sedan försvunnen bror. Vilket sammanträffande! Den brandgula hästens hjärta blir alldeles vilt av hopp när den kaffefärgade hästen plockar fram ett trasigt fotografi. Men när de lägger bilderna bredvid varandra passar de inte ihop. Den brandgula hästen blir förtvivlad. Som tur är vet den kaffefärgade hästen råd - och ser till att fotona passar ihop. Kanske finns det ingen poäng med att båda två ska söka förgäves efter varsin bror när de har hittat varandra och kan ha varandra både till vän och bror. 

När jag hade skrivit såhär långt började jag googla på titeln för att se vad andra skrivit om boken och möttes väldigt förvånande av rubriken "Tinderproblematik i bilderboksvärld" på en webbplats knuten till förlaget. Tinder var nog det sista jag tänkte på när jag läste boken. Jag tänkte mer flyktingar som söker efter sin familj, men kanske kan få andra viktiga nära relationer i väntan på, eller istället för, en familj som dröjer eller aldrig kommer. Jag tänkte på fosterfamiljer som blir den trygga punkten för utsatta barn och unga, när de egna föräldrarna inte förmår. Jag tänkte på gemenskap mellan riktigt nära vänner, oavsett ålder, där utseende och bakgrund inte spelar så stor roll eftersom man ändå kan dela erfarenheter.

Men det är väl det här som är det fina med böcker. Författaren kan ha sin tanke och förlaget sin. Men jag är ändå helt och fullkomligt fri att tolka boken precis som jag vill. Och det gör jag.

Hockey, bänkvärmare och bögar

Hockey, bänkvärmare och bögar är titeln på Maria Skotte Pekkaris debutbok. Iden till boken fick hon när hon diskuterade normer, sexualitet och identitet i en årskurs 6. Under diskussionens gång uppmärksammade eleverna att det inte finns något skrivet om homosexualitet i ishockeysammanhang, och Maria bestämde sig för att göra något åt det.

Adrian är 13 år och väldigt duktig på ishockey, så duktig att han får spela med de äldre killarnas lag. Han spelar mest center, hans bästa position. Adrians bästa kompis heter Robin och går i sjuan, vilket Adrian också vill göra, det är bara två ynka månader som gör att han istället måste gå i sexan.

En dag börjar en ny kille i sjuan, Martin. han spelar också ishockey och vill bara spela center. Han är ganska kaxig och menar att han är superbra. Adrian blir orolig, men på träningen visar det sig att Martin kanske överdrivit sin förmåga en smula. Adrian blir lättad, hans position i laget är ohotad, men han kan samtidigt inte låta bli att ge Martin en och annan kommentar, och det eskalerar. Ord som "Bög" och "Kärring" blir vardagsmat och Martin blir mindre och mindre. Samtidigt blir Robin ihop med Lova och alla tjatar på Adrian om vem han är kär i. Kanske är han kär i Lovas bästa kompis, men varför drömmer han om Robin....

Adrian är kaxig utåt, men inombords mår han allt sämre. Kan man vara 13 år, homosexuell och ishockeyspelare?

En bok med ett mycket viktigt budskap om en omklädningsrums jargong som jag hoppas är på väg att försvinna! Tränarna i boken måste vara medvetna om hur killarna snackar, och de låter det bara passera, allt för att vinna! Kostnaden kunde blivit mycket större än i boken, verkligheten överträffar ibland dikten.

Julia finns inte

Julia finns inte

Julia gillar fotboll och skräckfilmer. När vi först möter henne blir hon inte bjuden på sin kompis Leos kalas. Han skall bara bjuda killar. Julia förstår inte, vad har det för betydelse?
Själv tycker inte Julia att det är viktigt om hen är tjej eller kille. När Julia blir äldre blir hen mobbad bla av sin förra kompis Leo och hans gäng. Julia är väldigt ensam och ”hatar” sig själv. Vändpunkten kommer när Julia klipper av sitt långa hår och istället får en kort , mörk stubb över hela huvudet. Hen trivs med det och känner att det passar hen bättre än det långa håret.Men i skolan blir hen ännu mer trakasserad och till slut misshandlad av Leos gäng, som kräver att hen skall berätta om hon är en kille eller en tjej.
Misshandeln blir avbruten av Julias storebror, som råkar komma förbi och konfronterar Leo, som till slut inser att han gått för långt.
Fiona som är hennes klasskompis blir den som får henne att sluta skämmas över sig själv och sakta börja acceptera vem hen är.
En stark berättelse om identitet och om känslan av att vara född i fel kön, av författaren Eva Sahlqvist.

Experimentet

Amanda och Amund är tvillingar, ganska (men inte identiskt) lika till utseendet men extremt olika till sättet. Amanda gillar att spela fotboll med killarna, är tuff och kaxig, rättfram och öppen. Amund är tystlåten och blyg, han gillar inte de stöddiga, skräniga killarna i klassen och sitter hellre och läser bloggar och chattar framför att spela bil- eller skjutaspel på datorn. Amund brukar tänka att Amanda inte riktigt lyckas vara tjej och att han själv inte riktigt lyckas vara kille. För min del tänker jag att de båda tvillingarna är lysande exempel på att det inte finns ETT sätt att vara vare sig tjej eller kille på, och alla sätt borde vara lika ok.

När boken börjar har Amanda just tappat en pensel med färg i håret och tvingats raka av sig alltihop. Tvillingarna sitter på tåget på väg till farmor och farfar och Amund kommer på den roliga idén att se om de kan lura farmor och farfar, att Amund blir Amanda och Amanda blir Amund. Bara för en kväll och sedan byter de tillbaka. Amund är säker på att farmor och farfar kommer tycka det är superroligt. Ett experiment, säger han. Amanda går motvilligt med på det och hela eftermiddagen och kvällen försöker de spela varandra, vilket visar sig vara svårare än väntat. De är ju så olika och faller lätt in i sitt eget vanliga sätt att vara. Amund är helt övertygad om att farmor och farfar genomskådat dem för länge sedan, men bara spelar med och de ska precis avslöja hela bluffen när det ringer på dörren. Grannarna har sina syskonbarn på besök, Silje och Stefan som är plastsyskon och precis jämngamla med Amanda och Amund, och det är de som kommer för att säga hej. Silje, som är riktigt tjejig tyr sig direkt till Amund, glad över att äntligen ha någon att "prata tjejsnack" med, och Amanda och Stefan hittar varandra i en grabbig, tramsig jargong. Det blir allt svårare att hitta ett tillfälle att avslöja experimentet ju längre tiden går och ju mer Silje och Stefan har hjälpt dem att cementera sina olika roller som tjej och kille. Amanda har betydligt lättare för att bara spela med, medan Amund verkligen kämpar med både rollen och samvetet. Han lurar ju faktiskt Silje, och hon berättar en massa saker för honom i förtroende, i tron att han är som hon, så kan han inte berätta om det allra viktigaste. Och det blir verkligen inte lättare när det dyker upp ytterligare tre killar, varav en tydligt spanar in Amund.

Jag gillade den här boken och jag gillade Amund, men det fanns också saker som störde mig, till exempel att Silje var en sån klassisk tjejtjej som gillar smink, vill prata förtroligt med första bästa tjej hon möter, hon tycker killar är tramsiga, men blir intresserad så fort hon träffar en lite äldre kille och att Stefan var den buffliga "tjejer kan inte köra båt"-typen med extremt föråldrade åsikter om genus. Annars, eller kanske på grund av detta, är den nog väldigt intressant att diskutera just genusfrågor kring. Det kan vara spännande att läsa både denna och George som Christina skrev om tidigare på bloggen och jämföra.