Arbeta och älska - Tuula Karjalainen

När de flesta hör namnet Tove Jansson förs nog tankarna till Mumindalen och de vita troll som bor där, vilket inte är så konstigt då mumintrollen är kända och älskade av många både i Skandinavien och utanför. Men Tove gjorde mycket mer än mumin och hans vänner. Faktum är att hon var rätt trött på det hela i slutet av sitt författarskap. 

I boken Arbeta och älska får vi lära känna henne lite mer. Den handlar om hennes barndom med den nyckfulle fadern och den älskade modern, hennes många förhållanden, konstnärskap och det blir en hel del mumin också så klart. Min kärlek till henne blev djupare efter att ha läst om hennes liv och jag blev särskilt imponerad av hennes kämparglöd under andra världskriget, hennes konst och hennes envishet. 

Boken kom ut 2014 och det har kommit lite andra böcker om henne efter det. Men denna är min favorit då den tar upp stora delar av hennes liv från början till slut utan att hålla kvar för länge vid någon enskild händelse allt för länge. 

Emmas Jultips - Vinterkväll, Nattvisa och Granen

 

I första jultipset från mig; boken Vinterkväll med text av Ann-Helén Laestadius och bild av Jessika Berglund, får vi följa Sara och hennes mamma som är på kvällsbesök hos mormor. 

Att susa fram på en spark en svart, svart vinterkväll är få förunnat. I alla fall där jag sitter, i Skåne. Sara däremot bor i nordligaste norden och åker spark hem från mormor. Det börjar nämligen bli läggdags och fast att Sara inte vill, för att det är läskigt mörkt utanför, måste de åka. Det är mycket kallt, det knarrar och biter i snön och i kinderna. Mormors hund Násti ”som i stjärna”, följer mamma och Sara en bit på vägen. Snart ropar mamma ”Mana ruoktot!”, ”Gå hem!” och både Násti och alla gatlyktor försvinner. I den mörka skogen finns absolut inget ljus och Sara kniper ihop ögonen för att inte se.

Men plötsligt börjar det spraka och knastra i det mörka… Någonting dansar! Mamma vill att Sara ska öppna ögonen, men vågar hon?

Detta är en mycket vacker bok om och med fjällvärlden, samisk kultur, snö, häpnadsväckande naturfenomen och tillit. Tystnaden, knarret och spraket kan jag nästan ta på i Berglunds bilder.

Nästa tips vandrar vidare in i natten. Det är boken Nattvisa av Lena Sjöberg. Boken är i så mörka färger att jag måste krypa närmre och höja koncentrationen. Emellanåt glimmar det till, precis som natten. Konturerna blir skarpa, för på natten hör vi annat, ser vi annat… I poetisk text på rim får vi följa med ut. Tänk att det kan hända så mycket när några av oss sover. Någon föds, en teve flimrar, någon diskar, någon vaktar, någon spanar och truckar kan faktiskt glittra ”som rubiner på en rastplats norr om Lund”.

En liten fågel, den mytomspunna Nattskärran, följer med på varje uppslag. På sista uppslaget samlas alla som vi mött under natten i ditt rum där du sover i lugn och ro.

En fin sak är att texten Nattvisa också är tonsatt av Lars Winnerbäck och du kan lyssna på den där musik finns.

Mitt tredje tips är en gammal goding. Tove Jansson gav ut novellsamlingen Det osynliga barnet 1962, ur denna samling bildar två utvalda noveller boken Det osynliga barnet och Granen. Här lyfter jag fram Granen, det är ju trots allt jul…

En väldigt julsur Hemul väcker oss alla genom att ramla genom takluckan på muminfamiljens hus. Familjen sover vanligtvis hela vintern men just i år har Hemulen blivit tillsagd att väcka familjen. Mumintrollet hör yrvaket Hemulen stöka, stressa och ropa.

”Är det redan vår?” frågar mumintrollet förvirrat. Då får han höra att Hemulen minsann inte hunnit göra det ena med det tredje. Ja, ni förstår Hemulen är lite smått hysteriskt milt sagt. Julen är nära och ingenting är färdigt! När Hemulen i vredesmod klampat upp för trapporna och försvunnit väcker det rädda Mumintrollet sin mamma med orden ”Någonting hemsk har hänt. De kallar det jul.”  

Sedan får vi följa de förskräckta småtrollen när de försöker förbereda sig på det där som kallas jul, är det verkligen en hotande katastrof som de tror? Ingen har tid att förklara, alla stressar och verkar helt tokiga. Familjen förstår att man måste klä granen, men med vilka kläder kan man egentligen klä en gran? De förstår också att julen måste ha presenter när den kommer, de väljer ut det absolut finaste de har för att göra den hemska julen glad och nöjd. 

Granen kommer att läsas hemma hos mig hädanefter varje jul. Den är rolig, tänkvärd och alldeles, alldeles underbar. 

 

 

 

Den osynliga gästen

Idag tog jag med en ny bok hem för att läsa för min ständiga testgrupp, Alma 7 år och Edith 4,5. Den här gången var det dags för en av de nya muminböckerna Mumintrollen och den osynliga gästen. Jag gjorde misstaget att börja med att titta på kartan över Mumindalen och peka ut lite olika ställen (jag älskar kartor i böcker!) och sedan läsa presentationen av bokens karaktärer. 4-åringen knorrade och undrade förtörnad om jag aldrig skulle börja läsa på riktigt och visa "de fina bilderna". Jag undrade hur det här skulle gå...

Men sen började jag faktisk läsa och vi fastnade alla tre för historien om den lilla flickan Ninni som blivit så illa behandlad att hon bleknat och till slut blivit helt osynlig. En regnig höstkväll kommer Too-ticki med henne till Muminfamiljen för att de ska ta hand om henne så att hon blir synlig igen. Något som visar sig svårare än de trott, trots att Muminmamman tar till alla knep hon kan och till och med kokar sin mormors hemliga huskur som ska hjälpa "Ifall ens bekanta blir dimmiga och svåra att se". På morgonen har det dykt upp ett par tassar, men inget mer. Kanske hjälper det inte att Lilla My är hånfull och bråkig mot stackars Ninni, som är så rädd för allt och alla. Med hjälp av Muminmammans tålamod, Muminpappans lugn, Mumintrollets nyfikenhet och kanske lite för att Lilla My är så bitsk och visar ett annat sätt att vara så kommer sakta med säkert mer och mer av Ninni fram ur dimmorna. Till slut är det bara ett huvud som saknas, men där verkar det ta stopp. Trots att tiden går får familjen inte se hur Ninni ser ut och Muminmamman konstaterar enkelt att "Folk har väl klarat sig utan huvud förut." och så är det inte mycket mer med det.


Jag måste ju erkänna att jag inte läst originalet, vilket väl i stort sett är att häda i bibliotekariekretsar, så jag kan inte jämföra hur väl bilderboken följer novellen, men som bilderbok sett så är den väldigt fin. Och min referensgrupp håller med. Ja, förutom de där tråkiga sidorna längst fram då förstås... Bilderna är tecknade av Filippa Widlund med Tove Janssons bildspråk för ögonen. Visst syns det att det är modernare teknik inblandad, konturstrecken är tjockare, detaljerna kanske lite färre, men jag köper det som en Muminbok ändå. Cecilia Davidssons språk funkar fint för målgruppen och berättelsen är enkel nog för att även 4-åringen ska gilla det och hänga med, men utan att bli barnslig för 7-åringen. En fin balansgång det där.
På Litteralund lyssnade jag på ett samtal om översättningar där Alex Haridi pratade om hur det var när han "översatte" en annan av Tove Janssons noveller till en bilderbok (jag skrev om det samtalet för några veckor sedan, fast då med fokus på hans manus till Störst av allt), och vilket jobb det är att på ett sätt behålla stämningen, ansatsen, innehållet och samtidigt göra om texten helt och hållet för att passa en annan målgrupp och ett annat format. Det är stor respekt att lyckas med det.


Boken är tyvärr lite för lång för att passa när jag har högläsning för f-klasser och ettor på biblioteket, men jag ska definitivt försöka prångla ut den till lärarna som kanske kan läsa den i två sittningar. Den går att få in i flera olika teman, jag tänker höst, värdegrund, mänskliga rättigheter/barnkonventionen, och den är klart värd att läsa. Imorgon får den åka tillbaka till jobbet, men jag misstänker att den otåliga 4-åringen kommer att fråga efter den igen. Och igen. Och igen...

Adventskalender Lucka 23

Snön ligger vit i Mumindalen och i Muminhuset ligger hela Muminfamiljen och sover, som de brukar. De går och lägger sig i oktober och sover hela vintern, ända till våren. Men i år händer något oväntat! Hemulen kommer in i Muminfamiljens hus och väcker dem. Helt yrvakna undrar de vad som står på och Hemulen säger att julen snart är här, men glömmer att Muminfamiljen inte vet vad jul är. Varför stressar alla filifjonkor och hemuler omkring? Är julen farlig? Vad behöver muminfamiljen göra?
Som väl är så får de lite hjälp av ett knytt som förklarar vad de behöver göra.

Julen kommer till Mumindalen är en återberättad version av Tove Janssons novell Granen gjord av Alex Haridi och Cecilia Davidsson med underbara illustrationer av Filippa Widlund. Plötsligt så blir det så tydligt att något för mig så självklart som julen, kanske inte är lika självklart för andra och hur viktigt det är med att vara tydlig med vad en menar!

Adventskalender Lucka 18

"-Jaha, här är granen, sa Mumintrollets pappa. Bara vi nu visste vad den ska användas till. Gafsan påstod att man måste klä den.

-Så stora kläder har vi inte, sa mamman bekymrat. Vad kan hon ha menat?

-Vet du hur man klär på en gran? frågade Snorkfröken.

Knyttet rodnade våldsamt och viskade:

-Med vackra saker. Så vackert man kan. Det har jag hört. Sen överväldigades det av sin blyghet, slog tassarna för ansiktet, stjälpte tekoppen och försvann genom verandadörren.”

Muminfamiljen väcks mitt i vintern av Hemulen som konstaterar att det är jul, fast han inte riktigt vet vad det är. Tillsammans försöker de klura ut vad julen är och hur man ska förbereda den.
“Granen” är en underbar och säregen novell av Tove Jansson.

Boken innehåller även “Det osynliga barnet” som också är en fantastisk berättelse om Ninni som först inte har något ansikte men som under berättelsen gång med hjälp av familjens kärlek och omsorg, till slut får ett helt ansikte.