Sem och Immer är bröder och föräldralösa. Tant Tyra hämtade dem från barnhemmet men istället för att få ett riktigt hem där de kan trivas och leka så måste de polera nysilver hela dagarna, de får knappt mat och ibland slår tant Tyra Sem med en käpp. En dag möter de en råtta som kan prata och som erbjuder dem ett helt annat liv, med ett riktigt hus, god mat och leksaker, om de bara följer efter honom. Drottningen i landet önskar innerligt ett barn, men kan inte få något. Råttan Sotpäls har fått i uppdrag att försöka hitta ett barn som vill följa med och bli Indras. Immer, som är 8 år vill genast följa Sotpäls men Sem, som är 11 år, avstyr det hela. När de kommer hem blir tant Tyra arg, och för första gången slår hon Immer. Om hon inte gjort det, hade inget av det som hände hänt...
”En hand letade sig ut mellan draperierna, den var ljus precis som min egen hand men huden var grov och fjällig. De fyra beniga fingrarna hade klor. Kom pojkar, sa den milda drottningrösten. Kom och hälsa.”
Lindormars land är en berättelse i Bröderna Lejonhjärtas anda , men hos mitt vuxna läsarjag är det något i lyckligheten i pojkarnas nya liv hos Indra som skaver. Är detta ett lyckligt slut ”på riktigt”?
De finstämda bilderna står Alexander Jansson för.
