Ny piratserie av Mårten Melin

Ibland känner jag att det saknas en kategori böcker för lågstadiet, de mellan Börja läsa-böckerna och kapitelböcker som ofta har ganska litet typsnitt. Det är en klurig nivå, men så viktig. Barnen har knäckt läskoden, tar sig genom böcker som Klass 1b och Kim & Lina utan större problem och nu behöver de peppas för att fortsätta utvecklas. En del tycker att de kan läsa och alltså inte behöver träna mer, andra vill men hejdas av att böckerna plötsligt känns övermäktiga. Här tycker jag att Mårten Melins nya bok Kapten Kidds skattkarta är en fantastiskt exempel. Det är en kapitelbok på ca 100 sidor, men marginalerna är breda, typsnittet stort och det är inte mer än 13 rader per sida. Texten lättas dessutom upp både av små vinjettbilder och stora bilder och en och annan helsidesbild. Men innehållet då?! Jodå, det är också bra. Spännande och lockande.

Kapten Kidds skattkarta handlar om den föräldralösa Anne som jobbar på ett värdshus. Till Svarta galten kommer ofta pirater och busar, och det är inte saft i deras glas. Ibland går det vilt till. En kväll sitter några pirater och spelar kort vid ett bord och en av dem är havets fasa, piratkaptenen Mary Sweet. Mary spelar pengarna av sina motståndare och när de inte har ett endaste mynt kvar att spela om erbjuds hon den legendariska Kapten Kidds skattkarta. Mary får osannolikt bra kort och vinner kartan, men slagsmål bryter ut när hennes motståndare påstår att hon fuskat. Anne lyckas hjälpa Mary som hamnar i knipa och som tack blir hon erbjuden jobb som skeppspiga på Marys skepp. Efter lite tvekan bestämmer sig Anne för att tacka ja till erbjudandet, och redan nästa dag är hon på väg ut till havs.

Men Anne hörde något på värdshuset kvällen innan som får henne att misstänka att någon följer efter båten, någon som själv vill roffa åt sig skatten. Dessutom kommer de till farliga vatten, där sjöjungfrur sägs locka till sig människor för att dränka dem och äta upp dem. Det blir ett riktigt äventyr för Anne.

Bilderna är ritade av Johanna Kristiansson som har samarbetat med Melin även i serien som börjar med Vampyrjakt! och som illustrerat en mängd andra författares böcker.

Jag undrar lite om (och misstänker starkt att) hon medvetet gjorde piraten Edward le Grand så lik sin namne med efternamnet Blom. Även om det nog går ganska många barn förbi, så fnissade jag åt det medan jag läste.

På förlaget webbplats läser jag mig till att det är planerat en hel serie om Anne, eller Jolly Anne som hon kommer att kallas. Det ser jag fram emot. Spännande böcker om en smart och snabbtänkt tjej kan vi väl inte få för många av, tänker jag.

 

Bild från Edward Bloms Instagram

Ester Tagg och den flygande holländaren

Ester har levt hela sitt liv på Silverskedens barnhem och det har verkligen inte varit någon dans på rosor. Det enda hon har kvar efter sina föräldrar är en halv skattkarta med en bild av ett flygande piratskepp. Föreståndarinnan Stella har nogsamt sett till att inte ett enda av barnhemmets barn blivit adopterat och på deras 10-årsdagar har hon sålt dem till en närbelägen fabrik, för att få pengar till den porslinsbutik hon drömmer om att öppna så snart barnen är borta. Nu är det bara Ester kvar på hemmet och om ynka tre dagar är det hennes tur. Men Ester kan inte tänka sig något värre än att bli slav på fabriken.

När hon ska gå in med morgontidningen till Stella ser hon en bild på piratskeppet Den flygande holländaren, och det ser exakt ut som skeppet på hennes karta. Ester inser att det är lönlöst, men hon ber ändå Stella om lov att få gå till torget där det står att skeppet ska ankra redan samma dag. När hon istället blir inlåst i jordkällaren, rymmer hon från sin inlåsning och lyckas smita ombord på skeppet trots den vaktande piraten. Så snart skeppet lättat ankar blir hon upptäckt och satt att skala potatis tillsammans med skeppskocken England. Ingen av de övriga piraterna, och framför allt inte Bess som var den som höll vakt när Ester smög sig ombord och kaptenen Stålhjärta, är förtjusta över att ha en fripassagerare så det känns det skönt att ha den snälla England vid sin sida. Men varför reagerar han så konstigt när hon säger att hon heter Ester Tagg och vad är det Stålhjärta döljer för henne angående hennes föräldrar.

Ester är smart, smidig och klurig. Det är en ganska okomplicerad historia som passar den som läser ganska obehindrat, men inte vill ha en alltför tilltrasslad handling. Vissa delar går lite väl enkelt och fort förbi, kan jag tycka, men allt måste såklart inte vara superkrångligt. Och jag gillar att det är Ester som sitter på lösningen till hela Stålhjärtas bekymmer och också att hon ensam hittar skatten när den vuxna piraten misslyckas. Författaren är debutant i barnbokssammanhang och jag hoppas att hon vågar dröja lite mer i handlingen i kommande böcker.

Det här är ganska tydligt första delen av flera om Ester Tagg (jag läser på förlagets webbplats att det ska bli totalt tre) och jag ser fram emot fortsättningen då jag hoppas att Stålhjärta, sitt namn till trots, ger sig ut tillsammans med piraterna och Ester på jakt efter Esters föräldrar.

Lättläst om att bli stark

Böcker med huvudpersoner som inser att de inte längre måste göra som den populära i klassen bestämmer kan det nog inte finnas för många av. Det är ett klassiska tema om hur huvudpersonen får höra att hens sätt att vara inte duger för att få vara med och hur hen förtvivlat försökar plocka bort allt oönskat beteende, eller lägga till mer önskat beteende, och kanske ändå inte får vara med på lika villkor. Plus att huvudpersonen ofta inte blir så nöjd med den hen blev av allt det där justerandet.

I Raketen och tjabbelmörtarna är det Parva som har för mycket fantasi. När det blir fullt av alla tankar och idéer i huvudet måste de ut. Hon berättar fantastiska och långa historier. I klassen finns Bea som Parva gärna vill imponera på. Hon bestämmer sig för att göra nåt fantastiskt för att Bea ska lägga märke till henne. Hon bygger en rymdraket för att kunna ta med Bea ut i rymden och visa henne stjärnor och planeter. Men på skolan blir allt fel. Bea bara skrattar åt henne.

Parva bestämmer sig för att sluta ha så mycket fantasi hela tiden. Istället för att berätta långa historier för sin mamma på kvällarna släcker hon lampan direkt och försöker sova. I skolan håller hon all sin fantasi i styr för att den inte ska sippra ut och förstöra. Men ändå blir hon ganska ofta lämnad utanför. Till slut är det som att Parva inte riktigt finns längre. Så börjar en ny elev i klassen, Rubi. Rubi ritar väldigt fantasifulla teckningar och Parva tänker att hon måste ha en massa fantasi i sitt huvud. När de ska jobba med rymden retar Bea Parvi för hennes gamla raket, den som ligger i botten på en soptunna, men Rubi blir eld och lågor. De måste göra en ny raket! Varje dag efter skolan jobbar de med sin raket och när det är dags för utställning inser Parva att hon inte bryr sig så himla mycket om vad Bea och de andra säger. 

Raketen och tjabbelmörtarna är en ganska lättläst bok från OPAL förlag. Jag gillar de uttrycksfulla bilderna, och det är något i dem som påminner om Lotta Geffenblads bilder. Det syns så tydligt i ögonen, på personernas hållning och minspel precis vad som rör sig i deras huvuden. Allt behöver inte skrivas när jag kan läsa i bilderna att mamma kanske är liiite trött på lyssna på Parvas oändliga berättelser, att Beas kompisar måste kolla med henne vad de tycker innan de vet hur de ska reagera, hur besviken Parva blir när Bea och de andra inte låter henne vara med och stoltheten när hon och Rubi visar upp sin färdiga raket.

För min del hade det gärna fått komma fler böcker om Parva och nu åker denna direkt upp på skylthyllan med böcker inför Internationella kvinnodagen.

Hallahem

För några veckor sedan var jag på förlagsdag i Lund och blev inspirerad av vårens utgivning av barn- och ungdomsböcker. Som vanligt på dessa dagar fanns det ett litet urval av böcker att få gratis och jag plockade såklart på mig lite av varje. En av böckerna var del ett av en trilogi som jag helt missat. Den är utgiven på ett litet förlag, och det är säkert därför den gått mig förbi, och sista delen kommer i mars.

Nu har jag i alla fall läst den. Hallahem: Staden under berget heter den och handlar om troll, eller vitterfolket som de föredrar att kalla sig. Som förälder till en Frost-älskande 5-åring så är troll för mig små klumpiga, stenliknande varelser med svans, men vitterfolket liknar inget av det. De är långa, starka, smidiga, kan springa överjordiskt snabbt och klättra uppför i stort sett släta klippor. De har ingen svans, vilket ju verkligen gör bortbytning med människor enklare, men kan kommunicera med djur. För länge sedan levde människor och vitterfolk bredvid varandra, men efterhand som kyrkan fick alltmer makt över människorna så drevs vitterfolket undan och fick till slut fly ner under jord, in i bergen.

I Hallahem bor Torun. Hon är liten och svag och långsam i jämförelse med sina jämnåriga vänner. Hon känner sig inte riktigt hemma i berget utan känner att hon kommer till liv de få gånger hon får vara utomhus i ljuset och den friska luften. I staden en bit från berget bor Tilda. Hon är ovanligt lång, och stark och snabb i jämförelse med sina vänner. Hon är fantastisk på att måla och har en märklig förmåga att komma överens med djur. När Tilda och Torun var spädbarn gjordes ett byte. De är  sällsynta nuförtiden, bortbytningar, men rådet kände att de behövde bättre insyn i människornas värld för att förstå vad som är på gång där. Nu är flickorna 12 år och sanningen håller på att komma ikapp dem.

Torun och hennes vän Auda tjuvlyssnar på Rådet och får veta att Hallahem är hotat av människorna, men att det finns en flicka i staden som kanske kan rädda dem. Den flickan är naturligtvis Tilda.

Det är provborrningar på gång i berget och om dessa kommer igång som planerat måste vitterfolket fly från sin stad och försöka hitta en ny plats att bo och leva. Inte någon enkel uppgift. Men om det går att avskräcka gruvbolaget eller i alla fall försena dem lite, så skulle det göra allting mycket enklare. Tilda måste försöka komma på ett sätt  att rädda Hallahem från människorna.

Jag tycker verkligen om personerna i boken, Tildas och Toruns känsla av utanförskap och ändå samhörighet med det samhälle de växt upp i, att läsa om nordisk mytologi, den dolda världen av väsen som lever parallellt med människornas, bilderna jag får i huvudet av snidade trädörrar, flätade rep, grova tyger i murriga färger och facklor som ställs mot det alldeles vardagliga moderna som Tilda lever i med ficklampa och gympadojor.

Jag kommer definitivt tipsa om den här boken i årskurs 5 och 6, absolut till dem som gillar Mårten Melins Som trolleri, och köpa in de andra två delarna. Jag vill veta hur Tildas och Toruns äventyr fortsätter.