I väntan på vintern

Varje fredag kommer Nyvångsskolans förskoleklasser till biblioteket för högläsning. Idag har jag läst "Memmo och Mysen väntar på vintern" av Emma Virke med förskoleklass B. Och kanske behöver vi inte vänta på vintern så länge till, för medan jag läste högt så singlade snöflingor ner utanför bibliotekets fönster.

Ute är det grått, lerigt och kallt. Memmo berättar för Mysen att vintern är på väg. Mysen har inte hört talas om vintern så Memmo förklarar att det är vitt och lite blött ute då. Genom Memmo och Mysen får vi upptäcka hur glittret på träden försvinner när man tar på det, hur och varför det kommer rök ur munnen när man andas och hur vattenpölen kan frysa till is. Och när snön sedan försvinner, kan man göra egen snö inomhus.


Det finns mycket att samtala kring med utgångspunkt från boken. I serien om Memmo och Mysen finns även "Memmo och Mysen söker efter färger" och "Memmo och Mysen bråkar i vinden".

Julkalender Lucka 22 - Varm vinter

Första dagen efter jullovet kommer Annie till en skola i byggkaos. Bara vissa delar är färdiga, medan andra är täckta av skyddsplast och avspärrningar. Det har gått en hel lång höst sedan sommaren i stugan där Annie upptäckte att hon ser, hör och känner lite mer än andra människor. Det var inget hon gillade och hon är glad att allt varit normalt sedan dess. Men redan första dagen i skolan börjar hon ana att det är dags igen. Hon hittar en tung metalldörr i källaren och kan inte låta bli att öppna den. Där bakom döljer sig rader av gamla slitna metallsängar och på golvet blodröda fläckar. Dessutom tycker Annie att hon skymtar en gammal kvinna där inne. I andra änden av huset, högst upp på vinden där NO-salen är inrymd känner hon också av en märklig närvaro och i förrådet står glasburkar med oidentifierbara saker i formalin. Vad är det egentligen som hänt på skolan? Är det experiment? På människor? Annie får gång på gång känslan av att någon vill henne något, och hon kämpar för att inte låta någon märka det på henne. Ingen människa skulle ju tro henne, inte ens bästa kompisen Fanny.

Men vem är det som lägger guldhalsbandet i hennes skåp i skolan, inte bara en utan två gånger? Hur kan den obehagliga NO-läraren Katarina Brand vara överallt samtidigt? Och varför går brandlarmet gång på gång den här vintern? Det är förtvivlat svårt att vara normal när ingenting omkring en är som det borde.

Läs också Svart sommar - första fristående boken om Annie.

Isdraken

Adara var ett vinterbarn. Hon föddes under den kallaste vinter som någon kunde minnas. Det sades i byn att vintern tog hennes mors liv och att kylan hade vidrört Adara medan hon ännu låg i sin mors mage, så att hon var alldeles iskall och blå när hon föddes. Adara var ett allvarligt barn, men ingen hade sett henne gråta. Inte heller log hon ofta. Hon reagerade inte som andra på kyla och inte heller när hon slog sig. Hon sågs som annorlunda av både familj och grannar. När Adaras pappa kramade henne, brast han ofta ut i gråt.

Adara längtade alltid efter vintern. Då kom snön och kylan och med den kom den jättelika isdraken. Den kom glidande över himlen på blå, genomskinliga, stora vingar, större än någon annan drake. Ögonen var klara och djupa, tänderna istappar och snön virvlade när den flög förbi. Där den andades frös marken. Alla andra var rädda för isdraken, men inte Adara. När hon fyllde fyra rörde hon vid draken för första gången och när hon fyllde fem red hon på den för första gången. Varje sommar längtade hon efter isdraken, men den kom bara på vintern. Varje vinter stannade den dock längre än året innan och vintrarna blev också längre och längre.

Det pågår ett krig i landet och en sommar ryktas det att kriget är på väg att komma närmre. Det sägs att det kommer eldsdrakar som förstör landet, att människorna som bor i i byn kanske måste fly. När familjen ska lämna hemmet springer Adara därifrån och gömmer sig i skogen. Hon vill inte lämna byn. Hur ska hon då träffa sin isdrake igen? På morgonen ser hon främmande drakar i skyn som bränner åkrarna och träden. Hon gömmer sig i en grotta, men det är lång tid kvar tills vintern. När hon vaknar en morgon ser hon att grottans vägg är täckt av frost. Utanför väntar isdraken på henne. Kan Adara och isdraken tillsammans rädda världen?

Isdraken är skriven av George R. R. Martin. Den är illustrerad av Luis Royo. Berättelsen gavs ut första gången 1980 i en antologi publicerad av Ace Books vid namn Dragons of light. (http://libris.kb.se/bib/18647501?vw=fullGeorge).  R.R. Martin är ju som många vet författare till den berömda fantasyserien Sagan om is och eld, som ju även filmatiserats i TV-serien Game of thrones. Flera element från Sagan om is och eld, känns igen. Här finns vintrarna som bara blir längre och längre, drakarna och kriget som nalkas. Kampen mellan eldsdrakar och isdraken är också en saga om is och eld. Jag är själv väldigt förtjust i både  George R. R. Martins bokserie och Game of thrones tv-serien. Därför var det väldigt roligt att få läsa en barnbok av Martin.

Berättelsen är en klassisk fantasyhistoria om att ställas inför svåra val, kamp mellan gott och ont och allt det där mittemellan. Jag älskar att läsa om isdraken och Adaras vackra vintervärld. När jag läste boken funderade jag mycket över beskrivningen av Adara. Det kändes så sorgligt att hon, barnet, sågs som kall och okänslig av sin omgivning, oberörd av smärta, kyla eller känslor. Berättelsen är emellanåt otäck med många ingående beskrivningar av ond bråd död och krigets hemskheter. Den handlar också mycket om sorg och om att förlora allt det trygga och de som finns nära. Det här är en berättelse som nog kan behöva pratas mycket om och funderas kring. Annars gillar jag själv särskilt illustrationerna av de fantastiska drakarna, som är otroligt vackra. Omslaget är också mycket vackert och jag kan nästan höra hur isen klirrar och känna kylan som den väldiga isdraken andas ut mot huden.