Mojängen

Rutger är uppfinnare och bor med sin bror Valter i ett ganska stökigt hus. 

En dag uppfinner Rutger en mojäng som ska hjälpa Valter med hushållssysslorna. Valter och Rutger tycker det är en bra mojäng. Valter tycker att mojängen pratar, men det hör inte Rutger. En natt hör Valter konstiga ljud från verkstaden och när han kikar in så ser han mojängen som sorterar verktyg. 

Snart inser de att Mojängen inte bara pratar och städar, den tycker saker också...Var det verkligen en så bra idé att bygga Mojängen? 

En fin bilderbok skriven av Martin Widmark med mycket att prata om. De härliga bilderna står Emilia Dziubak för. #skolbibliotek #bilderbok  

Den långa vandringen

En fin uppgift som vabbande förälder är att läsa böcker. Den här gången hade jag dessutom tagit med en alldelen nyuppackad bok från jobbet som jag såg fram emot att testa på minigrisarna där hemma; Den långa vandringen av Martin Widmark och med illustrationer av den makalösa Emilia Dziubak. Jag har tidigare köpt in och läst Lilla Sticka i Landet Lycka av samma duo och gillat både Widmarks berättande och Dziubaks bilder. Tyvärr blev jag lite besviken på berättelsen den här gången.
Bokan handlar om två barn som står på var sin sida av ett stort hav. När Adam ser solen försvinna vid horisonten ser Sonia solen resa sig över det glittrande vattnet och hon undrar hur det ser ut där borta där solen går upp. Både Adam och Sonia har en trogen följeslagare vid sin sida, men denna kväll drar Adams hud Rufus sin sista trötta suck och lämnar Adam ensam. I samma stund vädrar Sonias katt Missan i luften och leder iväg Sonia på en lång, lång vandring.

Under tiden Sonia blir kallad tiggarunge av en bagare, blir utskälld av en gränsvakt, räddar livet på en bilist och får leva på bär och vatten från bäckar i skogen verkar det inte gå någon nöd på Missan. Hon blir bara rundare och rundare om magen.

Och hela tiden liggen Adam i sin säng och sörjer sin älskade Rufus. Han vill inte äta, inte leka, inte leva. Hans snälla farmor försöker på alla sätt få honom att komma tillbaka till livet, men Adam bara ligger där och stirrar ut genom fönstret som vetter mot havet.

Många dagar senare kommer Missan och Sonia fram till en liten stuga vid havet. Missan stannar framför dörren och Adams farmor öppnar den förvånat. Missan gör sig genast hemmastadd och när inte Sonia lyckas pigga upp Adam så visar det sig att Missan kan. Men hjälp av de tre kattungar som hade växt i hennes mage under hela den långa resan.

Men trots att bilderna är fantastiska och att det kunde vara en underbar berättelse sitter jag och funderar på saker som: Hur långt ifrån varandra bor de om en ser solen gå ner när den andra ser den gå upp? Hur långt är det runt havet? Hur långt orkar ett barn, som bara får i sig lite bär, gå? Resan pågår troligen ca 2 månader (en katts dräktighetstid - ja, jag fick googla), och om hon orkar gå en mil om dagen så skulle hon ju bara komma som härifrån och till Stockholm...

Jag vet, jag vet, det är tramsigt att tänka så. Det är en saga och i sagor händer märkliga saker, de får lov att vara ologiska och magiska. Jag hade inga problem med de enorma insekterna i Lilla Sticka (eller om det var Lilla Sticka som blev liten när hon kom till Landet Lycka), men i den här boken känns hela tilltalet mer realistiskt och då vill jag ha det trovärdigt.

Nåja, det är en fin berättelse om en kan bortse från min invändning ovan. Jag frågade mina minigrisar efter högläsningen vad de gillade mest ber boken och stora (snart 6 år) tyckte om slutet när Adam och Sonia stod vid stranden och tog varandras händer, medan lilla (3,5 år och matvrak, så länge hon slipper lagad mat) tyckte bäst om när Sonia får ett bröd av bagaren efter att hon fångat en tjuv som tagit hans pengar. Och mamman/bibliotekarien tycker nog ändå att bilderna är den största behållningen av boken. Hon är verkligen duktig, Emilia Dziubak.

Lilla Sticka

Att få böckerna plastade till biblioteket har sina sidor. Jag vet att de håller bättre och förblir fräschare, helare och snyggare betydligt längre, vilket är bra. Men känslan... Jag har precis packat upp Martin Widmarks senaste bilderbok, Lilla Sticka i landet Lycka och jag misstänker starkt att pärmen egentligen är klädd med tyg. Genom plasten ser det lite ut som fint linnetyg, men jag kan ju inte känna det.

Oavsett känslan så kan jag ju se och läsa texten, och det är verkligen inte illa det heller. Ramberättelsen är en pojke som ska nattas av sin barnvakt och ber om ännu en godnattsaga. Julia, som barnvakten heter, har en ring med en stor pärla på sin ena hand och väver berättelsen kring denna pärla. "- För länge sedan, när jag var liten, försvann min storebror, Tomek, börjar hon." Tomek var den snällaste bror man kunde ha och han gjorde varsin flöjt åt Julia och sig själv. Julias sörjer nåt oerhört och ingenting kan få henne glad. Inte ens den fina kälke som hennes föräldrar ger till henne. Hon kan bara tänka på hur roligt det varit om Tomek varit där och åkt med henne. Men så ger hon sig ut och åker i alla fall och kälken får fart in i en istunnel och den våldsamma färden slår henne medvetslös. När hon vaknar är hon omgiven av enorma insekter som skrattande plaskar i vattenbrynet och leker i sanden. fast kanske är det inte insekterna som är stora utan Julia som blivit liten. Hon välkomnas med glädje och skalbaggen herr Jacobi blir hennes ledsagare och visar henne runt i landet Lycka, där alla alltid är glada. Till och med Julia måste erkänna at hon faktiskt känner sig glad, trots att hon saknar Tomek. Men allt är inte så fint i landet Lycka som det först verkar. Redan nästa morgon står Krabban framför henne och kräver att hon följer med och arbetar för honom. I sin grotta har han en mängd barn instängda och alla arbetar med att öppna musslorna på bottnen av dammen under vattenfallet och ta pärlorna. på kvällen när barnen går tillbaka till grottan hör Julia ljudet av en flöjt, ett ljud hon känner så väl igen. Det är hennes bror Tomek som sitter där längst in i grottan och bönfaller henne att få komma hem igen. Men hur ska de lyckas fly från Krabban som är så snabb och har så vassa klor?

Det är ju en klassisk saga, drömsk och otäck med ett lyckligt slut, och det är gott och väl. Men tillsammans med Emilia Dziubaks bilder blir det verkligen underbart. Hon förstärker drömkänslan och lyckas få flera av bilderna att se ut som att de faktiskt lyser.