SKAM - nu skäms jag snart

Våren 2017 levde jag i ett SKAM-rus. Jag skrev om serien vid två tillfällen, i januari när jag nyligen börjat titta och i juni när jag sett alla avsnitt. Året efter började jag kolla på SKAM Austin, den amerikanska versionen, men fastnade inte riktigt på samma sätt. Jag trodde att jag kanske hade kommit över SKAM. Men tydligen inte. För någon vecka sedan insåg jag att alla fyra säsongerna av den norska serien låg på SVT play och jag började kolla. Igen. Jag erkänner - det är inte sunt! Dessvärre hann jag inte sista säsongen innan serien togs bort. Gah!
Eftersom jag fortfarande inte var sugen på den amerikanska versionen så började jag kolla runt och hittade på UR Play första säsongen av tyska, spanska och franska versionerna. Med svenska textning. Ett tips om ni missat det!

Det börjar så otroligt likt, men skiljer sig naturligtvis åt på många sätt. Russetiden med bussar och festande är så specifikt för Norge och det känns som det är svårt att hitta på något lika självklart för ungdomarna att samlas kring i de andra länderna, men känslan finns ändå där. I stora drag. Jag började också leta på Youtube efter senare säsonger och fastnade för säsong 3 av SKAM France, med engelsk textning som funkar ibland - Evak-säsongen har ju hela tiden varit min absoluta favorit. Hur skulle den bli med andra Isakar och Evenar!? När jag tänker på det blir det ju lite som Isak tänker sig, med parallella universum. Allt som skulle kunna ske kommer till att ske, någonstans.

I den franska versionen heter de Lucas och Eliott, och de är nästan lika fina som Isak och Even. Men bara nästan. Jag stör mig på vissa saker, lite som när jag läst en bok och sedan ser filmen. Det ÄR ju inte samma sak, mina bilder stämmer inte med det jag ser. Men å andra sidan, hur skulle de kunna göra det. Det är samma på- och av-situation i förhållandet, Lucas försöker ha en relation till en tjej, Eliott lämnar små teckningar i Lucas fickor, Lucas vågar inte berätta för sin bästa vän, Eliott flippar när han blir manisk och går iväg naken mitt i natten... Men andra saker är lite fel. Lucas är inte alls lika hyschig som Isak, han berättar rakare, tydligare, med färre omskrivningar om sina känslor, han gråter mer (vilket jag egentligen tycker är väldigt bra - mer känslor till folket), Eliott är inte riktigt lika kufisk i början. De är helt enkelt mindre tillknäppta och hemliga, och lämnar kanske lite mindre till tittaren att själv klura på och gissa över. Jag gillar nog det där klurandet och gissandet. Att allt inte sägs rakt ut. Dessutom gillar jag varken "Linn" eller "Eskild" (som såklart heter något som jag glömt i franska versionen). De verkar överhuvudtaget inte gilla Lucas, beter sig mest störigt och elakt. Inge bra!

Nu funderar jag på om jag ska försöka släppa det här med SKAM och bete mig som den 38-åriga tvåbarnsmamma jag är, kanske titta på serier för vuxna människor, eller om jag ska omfamna min förtryckta inre 17-åring, som aldrig festade runt på det sättet, och fortsätta trycka i mig SKAM på detta hejdlösa hetsätande sätt. Den som lever får se!

Hockey, bänkvärmare och bögar

Hockey, bänkvärmare och bögar är titeln på Maria Skotte Pekkaris debutbok. Iden till boken fick hon när hon diskuterade normer, sexualitet och identitet i en årskurs 6. Under diskussionens gång uppmärksammade eleverna att det inte finns något skrivet om homosexualitet i ishockeysammanhang, och Maria bestämde sig för att göra något åt det.

Adrian är 13 år och väldigt duktig på ishockey, så duktig att han får spela med de äldre killarnas lag. Han spelar mest center, hans bästa position. Adrians bästa kompis heter Robin och går i sjuan, vilket Adrian också vill göra, det är bara två ynka månader som gör att han istället måste gå i sexan.

En dag börjar en ny kille i sjuan, Martin. han spelar också ishockey och vill bara spela center. Han är ganska kaxig och menar att han är superbra. Adrian blir orolig, men på träningen visar det sig att Martin kanske överdrivit sin förmåga en smula. Adrian blir lättad, hans position i laget är ohotad, men han kan samtidigt inte låta bli att ge Martin en och annan kommentar, och det eskalerar. Ord som "Bög" och "Kärring" blir vardagsmat och Martin blir mindre och mindre. Samtidigt blir Robin ihop med Lova och alla tjatar på Adrian om vem han är kär i. Kanske är han kär i Lovas bästa kompis, men varför drömmer han om Robin....

Adrian är kaxig utåt, men inombords mår han allt sämre. Kan man vara 13 år, homosexuell och ishockeyspelare?

En bok med ett mycket viktigt budskap om en omklädningsrums jargong som jag hoppas är på väg att försvinna! Tränarna i boken måste vara medvetna om hur killarna snackar, och de låter det bara passera, allt för att vinna! Kostnaden kunde blivit mycket större än i boken, verkligheten överträffar ibland dikten.

Adventskalender Lucka 17

Alla mina hemligheter av Non Pratt.

De kallades ”Flippade femman” på sommarlägret när de var tretton år, Alix, Ben, Zara, Dean och Millie. Den bästa sommaren i deras liv. Tillsammans gömde de en minneslåda med brev och löften om att avslöja sina hemligheter till sina framtida jag. Nu har fem år gått och de har samlats för att öppna lådan, alla utom Millie, som nyligen dött av sin tarmcancer...

Klarar de övriga fyra av att avslöja sina  hemligheter för de forna bästisarna, som nu känns som totala främlingar...

Vem är Skuggan?

För några veckor sedan skrev jag här på Biblioteksbubbel om högintelligenta Stewart i boken Du är ett geni och nu kommer jag med nästa boktips om en överbegåvad person.

Tuva är dotter till en extremt smart, men asocial, uppfinnare. Mamman tillbringar all tid nere i källaren, i sitt labb, och befattar sig inte direkt med trivialiteter som att laga mat, betala räkningar, städa eller se efter sin dotter. Allt sånt får Tuva ta hand om själv, plus att hennes pappa kommer med matlådor med jämna mellanrum. Tuva behöver aldrig plugga eftersom hon memorerar allt den första gången hon hör det i klassrummet, men den sociala biten är hennes problem och hon har inga kompisar.

Tuva är inte bara intelligent, hon är dessutom en av de bästa i landet på Judo och hon åker både inlines och skateboard. Och så har hon en hemlighet, ett frivilligt "jobb" där hon får användning sig av alla sina förmågor.

En dag sitter Julia i klassrummet. Tuva dras till henne direkt och när Julia dyker upp på Judon börjar de försiktigt prata med varandra. Tuva känner sig dum och klumpig när hon aldrig kan komma på något att säga eller förstår vad som förväntas av henne, men som tur är bryr sig inte Julia om det utan kör på som om Tuva kunde alla sociala koder.

Det är mycket som ska in i den här, ganska korta och storstilta, boken; socialt utanförskap, lesbisk kärlek, lite spänning och action, mobbing och trakasserier, en kvinnlig superhjälte... Och ändå tycker jag på något vis att det funkar. Visst känns ganska många saker överdrivna, som mängden miljoner på mammans konto, hur smidigt allt löser sig, hur snabbt Tuva faller in i någon slags "normalt" beteende. Men jag gillar ändå både Tuva och Julia tillräckligt mycket för att överse med allt det där.

Boken är författarens debut som ungdomsboksförfattare och jag hoppas att hon skriver fler. Framsidan är också ovanligt lyckad för att vara från Idus förlag och lockar förhoppningsvis många läsare.

Du är ett geni

Högstadiet är ett lågvattenmärke i livet för väldigt många människor. Men hur hemskt det än är här i Sverige så misstänker jag att en amerikansk (eller som i det här fallet canadensisk) high school hade varit betydligt värre. Det känns som att alla skildringar av high school - förutom David Levithans - visar på hierarkier där ingen går säker och alla tjejer bara lever för att sticka kniven i ryggen på sin "bästa kompis". Förfärligt.
Boken jag läste nu senast var inget undantag. Den handlar om Stewart som förlorar sin mamma i cancer och Ashley som levt ett perfekt liv ända tills hennes pappa berättar att han är homosexuell. Stewarts pappa och Ashleys mamma finner varandra och efter ett år bestämmer de sig för att flytta ihop i Ashleys hus.

Medan Stewart tycker att det ska bli spännande och roligt att få en syster (89,9% positiva känslor, som han säger till sin psykolog) vill Ashley bara dö. Stewart är extremt intelligent men usel på sociala situationer (det sägs aldrig rakt ut, men en Asbergerdiagnos är väl ganska trolig) och Ashley är övertygad om att hennes topposition på skolan är hotad om det kommer ut att hon fått en nörd, ful och kortväxt dessutom, till bonusbror. Och ännu värre om anledningen till föräldrarnas skilsmässa dessutom kom fram. Det har hon inte berättat för en levandes själ...

Ganska snart hamnar Stewart i trubbel på grund av en kille som han har idrott med, Jared. Men så visar det sig att Jared är intresserad av Ashley och Ashley av Jared och plötsligt inser de ofrivilliga syskonen att de faktiskt kan ha användning av varandra. Jared kan ju inte slå ihjäl Ashleys bonusbror och Stewart kan vara "förkläde" när Jared kommer hem till Ashley, så att de kan vara ensamma när föräldrarna inte är hemma. Jag skulle ljuga om jag sa att allt omedelbart blir till guld och gröna skogar mellan Ashley och Stewart, men de börjar i alla fall tolerera varandra lite bättre.

Jag älskar Stewarts rättframhet, att han inte drar sig för att ställa alla de där obekväma frågorna, som andra kanske undviker av någon slags missriktad artighet. Jag älskar hur han trots allt är den som klarar sig ganska bra bara genom att vara den han är, med sin genialitet när det gäller matte och no, och sin fullkomliga ignorans inför vad som anses "normalt" och "inne" och sin snällhet.

Sorgen efter mamman finns där som ett allvarligt stråk genom hela berättelsen och Stewarts sätt att försöka hålla henne levande i det nya huset är hjärtskärande fina.

Ashley är ju som väntat odräglig, men kanske kan också hon lära sig något av det som händer och bli en bättre människa, i bemärkelsen se utanför sitt eget liv och sin person.