Jag och kuratorn Veronica är inne på vårt tredje år med känslosamtal nu, tror jag. Vi träffar årskurs 2 i mindre grupper och pratar om känslor utifrån några olika böcker. Vi gick ut ganska ambitiöst första året och hade tre olika texter, men har sedan bantat ner det till två. Både vi och barnen ska orka också.
Vid första tillfället läser vi Ester Arg och Daisy Galej, om två vänner och grannar som verkligen är varandras motsatser. Allt gör Ester irriterad, arg och sur. Om varmvattnet tar slut, hon tappar ett ägg på golvet eller de ställer in melodikrysset. Hon vet inte egentligen varför hon reagerar så starkt, det bara blir så. Daisy blir istället glad av nästan allt. Om solen skiner, tussilagorna har slagit ut eller hon ser ett stjärnfall. Hon vet inte heller varför hon har så lätt för att bli glad, det bara blir så. Klart att det kan bli lite komplicerat ibland när man är så olika, men vänner är de ju ändå.
Och när jag/Veronica läst boken pratar vi om vilka känslor som finns i den. Mest ilska och glädje såklart, men även lite skam. Är du mest en Ester eller en Daisy? Vad gör dig arg? Vad gör dig glad? Var sitter de här känslorna? Vad händer om du möter någon som är riktigt arg eller riktigt glad - kan du (råka) adoptera deras känsla? Hur kan det kännas när man blivit riktigt arg på någon, kanske så att man sårat den personen?
Efter att ha träffat några klasser kan jag konstatera att syskon och föräldrar lockar fram Ester hos väldigt många barn. Många föräldrar är stressade och upplevs som orättvisa (har hört det några gånger här hemma också) och syskon, oavsett om de är äldre eller yngre, är en pest … Daisy finns i fritidsaktiviteter och hobbys, ganska ofta i TV- eller datorspel och med kompisar.
I onsdags träffade vi tvåorna på Lackalänga och på torsdag ska vi träffa dem igen. Det blir spännande att höra vad de har att säga om Sagan om den lilla farbrorn. Då kommer vi mer in på sorg, vänskap och mobbing. Den är en riktigt älsklingsbok från min egen barndom och med de nya färgbilderna är den ännu mer fantastisk. Själva berättelsen är tidlös. Alla kan relatera till att känna sig rädd eller utanför, och kan förstå farbrorns längtan efter någon som verkligen vill vara med honom.
