tisdag 21 mars 2017

Du är ett geni

Högstadiet är ett lågvattenmärke i livet för väldigt många människor. Men hur hemskt det än är här i Sverige så misstänker jag att en amerikansk (eller som i det här fallet canadensisk) high school hade varit betydligt värre. Det känns som att alla skildringar av high school - förutom David Levithans - visar på hierarkier där ingen går säker och alla tjejer bara lever för att sticka kniven i ryggen på sin "bästa kompis". Förfärligt.
Boken jag läste nu senast var inget undantag. Den handlar om Stewart som förlorar sin mamma i cancer och Ashley som levt ett perfekt liv ända tills hennes pappa berättar att han är homosexuell. Stewarts pappa och Ashleys mamma finner varandra och efter ett år bestämmer de sig för att flytta ihop i Ashleys hus.
Medan Stewart tycker att det ska bli spännande och roligt att få en syster (89,9% positiva känslor, som han säger till sin psykolog) vill Ashley bara dö. Stewart är extremt intelligent men usel på sociala situationer (det sägs aldrig rakt ut, men en Asbergerdiagnos är väl ganska trolig) och Ashley är övertygad om att hennes topposition på skolan är hotad om det kommer ut att hon fått en nörd, ful och kortväxt dessutom, till bonusbror. Och ännu värre om anledningen till föräldrarnas skilsmässa dessutom kom fram. Det har hon inte berättat för en levandes själ...
Ganska snart hamnar Stewart i trubbel på grund av en kille som han har idrott med, Jared. Men så visar det sig att Jared är intresserad av Ashley och Ashley av Jared och plötsligt inser de ofrivilliga syskonen att de faktiskt kan ha användning av varandra. Jared kan ju inte slå ihjäl Ashleys bonusbror och Stewart kan vara "förkläde" när Jared kommer hem till Ashley, så att de kan vara ensamma när föräldrarna inte är hemma. Jag skulle ljuga om jag sa att allt omedelbart blir till guld och gröna skogar mellan Ashley och Stewart, men de börjar i alla fall tolerera varandra lite bättre.
Jag älskar Stewarts rättframhet, att han inte drar sig för att ställa alla de där obekväma frågorna, som andra kanske undviker av någon slags missriktad artighet. Jag älskar hur han trots allt är den som klarar sig ganska bra bara genom att vara den han är, med sin genialitet när det gäller matte och no, och sin fullkomliga ignorans inför vad som anses "normalt" och "inne" och sin snällhet.
Sorgen efter mamman finns där som ett allvarligt stråk genom hela berättelsen och Stewarts sätt att försöka hålla henne levande i det nya huset är hjärtskärande fina.
Ashley är ju som väntat odräglig, men kanske kan också hon lära sig något av det som händer och bli en bättre människa, i bemärkelsen se utanför sitt eget liv och sin person.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar