fredag 24 mars 2017

Två finstämda bilderböcker

När det gäller bilderböcker är jag jättekinkig med bilderna. Jag måste tycka om dem, annars går det liksom inte att läsa böckerna, bilderna tränger undan texten på något vis.
Nu har jag läst Martin Widmarks bok "Huset som vaknade" som Emila Dziubak har illustrerat med den äran! Hennes bilder är makalöst fina och förmedlar känslorna i texten på ett ljuvligt sätt!

Gubben Larson är gammal, frun har dött, barnen har flyttat hemifrån och huset är dammigt och smutsigt. Till och med katten har övergivit honom.
När boken börjar så går Larson igenom de smutsiga mörka rummen och tänker på lyckliga dagar när han släcker lamporna för att gå och lägga sig.
När han äntligen kommit till sängs så ringer det på dörren! Så sent! Så ohyfsat!
Det är grannpojken som behöver någon som kan passa hans blomma når han och familjen åker på semester, och plötsligt står Larson med en kruka i handen. Han ställer den på köksbordet och går upp för att lägga sig igen, men ångrar sig och går ner för att ge den lite vatten.
På morgonen har det skjutit upp ett litet skott! Då tänker Larson att det behövs vädras, och fönstren är ju jättesmutsiga, och så dammigt det är...Allt eftersom blomman växer vaknar huset, och Larson.


Den andra boken heter "Mina två filtar" och är skriven av Irena Kobald och Freya Blackwood som också illustrerat boken.
Den handlar om Lilla Hjulet som måste fly från sitt hemland, och hamnar i ett land som inte alls är som det hon är van vid. Liknelserna i texten är så fina, alla nya obegripliga ord beskrivs som ett kallt vattenfall, och det gamla vanda språket liknas vid en varm, mjuk filt.
En dag träffar Lilla Hjulet en flicka i parken som vill vara vän med henne, men även hennes ord är som det kalla vattenfallet, ända till flickan börjar ge Lilla Hjulet ord på det nya språket. Sakta men säkert så börjar Lilla Hjulet väva en ny filt, som snart känns lika bra som den gamla.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar