Visar inlägg med etikett mobbing. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett mobbing. Visa alla inlägg

tisdag 1 juni 2021

Uppdraget i London - ett spännande äventyr under brinnande världskrig!

 Jag är omåttligt förtjust i tidsresor! Tanken kittlar, vilken historisk person skulle jag vilja möta, vilken historisk plats skulle vad vilja besöka när den var "levande" och vilken historisk händelse eller epok skulle jag vilja uppleva? Svaren skiftar, det finns ju så mycket att välja!!!! Om en kan välja...

Omslagsbild på boken med en bok och ett timglas vid sidan

Milton är svårt mobbad i skolan, och har det svårt ekonomiskt hemma. Hans fosterföräldrar behöver ibland arbeta på annan ort en eller två veckor i taget och då får Milton klara sig själv. Han håller skenet uppe för att de inte ska få dåligt samvete, men ibland tänker han att de skulle haft det bättre utan honom. De tog hand om honom för att lösa en akut kris när ingen annan kunde ta hand om honom när hans föräldrar försvann, och sedan blev han kvar. Då var han bara 6 månader. Han funderar ofta på sina biologiska föräldrar och varför de övergav honom. det enda minnet av föräldrarna är ett halsband med en berlock, där en örn är ingraverad.

"Måste jag verkligen  vara med Milton?" undrar en av klasskamraterna när det är dags för grupparbete. Iona och Milton ska göra ett arbete om Kanada, och då behöver de hjälp av bibliotekarien mr T. Rektorn gillar inte bibliotekarien så hon har flyttat ner biblioteket i källaren, men det är en av Miltons favoritplatser på skolan i alla fall. När de kommer ner i biblioteket är mr T inte där, och i sökandet av en bok om Kanada så hittar de en annan bok som ser spännande ut på mr T's skrivbord. Den handlar om andra världskriget, en helt ny bok! Milton blir väldigt nyfiken, ännu mer nyfiken när han ser en lapp på den där det står ""Rör ej!"

En vindpust bläddrar upp en sida och Milton hajar till. 

"De allierades misslyckade landstigning i södra Italien. Nazisternas seger mot Sovjetunionen. Kalla kriget inställt!" 

Han ska bara bläddra till nästa sida när ett ljussken flödar ur boken och han upplever en konstig känsla i kroppen. I nästa ögonblick upptäcker han och Iona att de är i London...1943.

Som tur är har de fått boken med sig, och kan kommunicera med mr T, som tack och lov dyker upp inuti boken. Det visar sig att en av andra världskrigets mest avgörande operationer håller på att raderas ur historien och nu är det upp till Milton och Iona att se till att operationen genomförs som planerat. Tur att Milton kan sin historia!

Boken baseras på en verklig händelse under andra världskriget och några av personerna som figurerar i boken har funnit på riktigt. Boken avslutas med lite fakta om händelsen, och personerna. Det finns redan titlar på två uppföljare, "Gömstället i Amsterdam" och "Flykten från Budapest", som jag ser fram emot att läsa! Författaren Hanna Blixt har även skrivit "Äventyren i sagofallen". "Historieväktarna" skriver hon tillsammans med sin man Jakob Blixt, som är historielärare. De har även gjort en handledning till boken. Den hittar du här Lärarhandledning "Uppdraget i London"

torsdag 3 september 2020

Isabell min bästa vän

 

Isabell säger att man ska få vara som man vill

När Nisse ska börja skolan känns allt som ett äventyr, han har på sig bästa tröjan och de prickiga stövlarna. Men det blir inte som han hade tänkt sig. De andra killarna retas och rasterna är ensamma. Men Isabell väntar på honom när han kommer hem. Fina Isabell som tröstar. Snälla Isabell som de andra hästarna retade innan hon kom till Nisses familj. En dag bestämmer sig Nisse och Isabell att han ska börja lära sig rida. Vem vet, det kanske kan hjälpa? Det tror i alla fall Isabell.

En relativt lättläst hästbok om vänskap och mobbing som passar 6-9. Själv tycker jag att boken var väldigt mysig och ser fram emot att läsa nästa del Isabell - Vara som man vill. 

onsdag 5 juni 2019

Hockey, bänkvärmare och bögar

Hockey, bänkvärmare och bögar är titeln på Maria Skotte Pekkaris debutbok. Iden till boken fick hon när hon diskuterade normer, sexualitet och identitet i en årskurs 6. Under diskussionens gång uppmärksammade eleverna att det inte finns något skrivet om homosexualitet i ishockeysammanhang, och Maria bestämde sig för att göra något åt det.

Adrian är 13 år och väldigt duktig på ishockey, så duktig att han får spela med de äldre killarnas lag. Han spelar mest center, hans bästa position. Adrians bästa kompis heter Robin och går i sjuan, vilket Adrian också vill göra, det är bara två ynka månader som gör att han istället måste gå i sexan.
En dag börjar en ny kille i sjuan, Martin. han spelar också ishockey och vill bara spela center. Han är ganska kaxig och menar att han är superbra. Adrian blir orolig, men på träningen visar det sig att Martin kanske överdrivit sin förmåga en smula. Adrian blir lättad, hans position i laget är ohotad, men han kan samtidigt inte låta bli att ge Martin en och annan kommentar, och det eskalerar. Ord som "Bög" och "Kärring" blir vardagsmat och Martin blir mindre och mindre. Samtidigt blir Robin ihop med Lova och alla tjatar på Adrian om vem han är kär i. Kanske är han kär i Lovas bästa kompis, men varför drömmer han om Robin....
Adrian är kaxig utåt, men inombords mår han allt sämre. Kan man vara 13 år, homosexuell och ishockeyspelare?

En bok med ett mycket viktigt budskap om en omklädningsrums jargong som jag hoppas är på väg att försvinna! Tränarna i boken måste vara medvetna om hur killarna snackar, och de låter det bara passera, allt för att vinna! Kostnaden kunde blivit mycket större än i boken, verkligheten överträffar ibland dikten.

fredag 8 februari 2019

Att prata om bokserier med elever

Jag har precis läst om alla Paxböckerna av Åsa Larsson och Ingela Korsell inför ett bokseriesamtal om Paxböckerna i onsdags. Det är Linda, som är barn- och ungdomsbibliotekarie på folkbiblioteket, och jag som träffar elever från Rinnebäcksskolan ca 1 gång i månaden och samtalar om olika bokserier. Denna gången var det som sagt Paxserien som diskuterades och så roligt det är att få höra elevers syn på böcker och dess innehåll! Vi som var där var rörande överens om att "Mylingen" är den läskigaste av alla 10 böckerna och att det inte alls är okej att bete sig som Träslöjds-Thomas gör. Som en elev menade, han kan ju lyssna på Simon, men han måste ju åtminstone ge de andra en chans att förklara och kanske inte tro på allt Simon säger. Vi resonerade även om att Simon kanske inte har det så lätt med Thomas som pappa, och det skymtar också i böckerna lite grand. Alla som var med hade inte läst "Draugen" så den diskuterade vi inte så ingående, men den eleven som läst den funderade, precis som jag, får en barnbok verkligen sluta såhär?! Vi tycker båda två att serien avslutas ordentligt, men inte så som vi ville...Alla gillar bilderna, fast de är läskiga, och menar att de nog är en bidragande faktor till att böckerna blivit så populära. På Lindas frågan om det skulle bli en bra film var svaret ett rungande JA!

Om du inte läst Paxböckerna så rekommenderar jag dig verkligen att göra det! Första delen heter Nidstången och de bör läsas i ordning!
Huvudpersonerna är bröderna Viggo och Alrik som fosterhemsplaceras i Mariefred. Ganska snabbt kommer de på kant med läraren Träslöjds-Thomas och hans son Simon. Strax därefter träffar de syskonen Estrid och Magnar, väktare av det hemliga magiska biblioteket i Mariefred. Viggo och Alrik är unga, men troligen bibliotekets blivande väktare. Nu börjar bibliotekets skydd vackla och alla fyra behövs för att rädda Mariefred, och resten av världen. Jag tycker mycket om böckerna, några av dem är riktigt läskiga! Henrik Jonssons illustrationer ger texten en extra dimension. Böckerna börjar direkt när den föregående slutar, så en tappar ingen handling, utan kastas direkt in i äventyret igen.

På nästa träff ska vi prata om Handbok för superhjältar.




torsdag 1 mars 2018

Lättläst om att bli stark


Böcker med huvudpersoner som inser att de inte längre måste göra som den populära i klassen bestämmer kan det nog inte finnas för många av. Det är ett klassiska tema om hur huvudpersonen får höra att hens sätt att vara inte duger för att få vara med och hur hen förtvivlat försökar plocka bort allt oönskat beteende, eller lägga till mer önskat beteende, och kanske ändå inte får vara med på lika villkor. Plus att huvudpersonen ofta inte blir så nöjd med den hen blev av allt det där justerandet.


I Raketen och tjabbelmörtarna är det Parva som har för mycket fantasi. När det blir fullt av alla tankar och idéer i huvudet måste de ut. Hon berättar fantastiska och långa historier. I klassen finns Bea som Parva gärna vill imponera på. Hon bestämmer sig för att göra nåt fantastiskt för att Bea ska lägga märke till henne. Hon bygger en rymdraket för att kunna ta med Bea ut i rymden och visa henne stjärnor och planeter. Men på skolan blir allt fel. Bea bara skrattar åt henne.
Parva bestämmer sig för att sluta ha så mycket fantasi hela tiden. Istället för att berätta långa historier för sin mamma på kvällarna släcker hon lampan direkt och försöker sova. I skolan håller hon all sin fantasi i styr för att den inte ska sippra ut och förstöra. Men ändå blir hon ganska ofta lämnad utanför. Till slut är det som att Parva inte riktigt finns längre. Så börjar en ny elev i klassen, Rubi. Rubi ritar väldigt fantasifulla teckningar och Parva tänker att hon måste ha en massa fantasi i sitt huvud. När de ska jobba med rymden retar Bea Parvi för hennes gamla raket, den som ligger i botten på en soptunna, men Rubi blir eld och lågor. De måste göra en ny raket! Varje dag efter skolan jobbar de med sin raket och när det är dags för utställning inser Parva att hon inte bryr sig så himla mycket om vad Bea och de andra säger. 

Raketen och tjabbelmörtarna är en ganska lättläst bok från OPAL förlag. Jag gillar de uttrycksfulla bilderna, och det är något i dem som påminner om Lotta Geffenblads bilder. Det syns så tydligt i ögonen, på personernas hållning och minspel precis vad som rör sig i deras huvuden. Allt behöver inte skrivas när jag kan läsa i bilderna att mamma kanske är liiite trött på lyssna på Parvas oändliga berättelser, att Beas kompisar måste kolla med henne vad de tycker innan de vet hur de ska reagera, hur besviken Parva blir när Bea och de andra inte låter henne vara med och stoltheten när hon och Rubi visar upp sin färdiga raket.
För min del hade det gärna fått komma fler böcker om Parva och nu åker denna direkt upp på skylthyllan med böcker inför Internationella kvinnodagen.

söndag 29 oktober 2017

Lars är lol


Det kommer då och då underbara böcker från vårt rika grannland i väster och nu har det hänt igen. Iben Akerlie, som är skådespelare, debuterade förra året med Lars er lol och det blev det årets mest sålda norska barnbok. Jag kan förstå varför!


Amanda har sett fram emot att börja sexan för hennes klass ska vara faddrar åt de nya eleverna på skolan. Men Amanda får veta att hon inte ska bli fadder åt en gullig försteklassare utan åt en ny elev som ska gå i  hennes klass. En kille som heter Lars och som har Downs syndrom. Amanda känner sig inte alls hedrad, som hennes lärare verkar tycka att hon ska, utan oroar sig mer för vad alla andra ska tycka. Tänk om han hänger efter henne hela tiden. Tänk om han dreglar, beter sig konstigt och att hans beteende smittar av sig på hennes, redan lite låga, sociala status.
Amanda har visserligen kompisar. Sari, som känner henne utan och innan, och så Kay. Men i klassen finns också Adam som Amanda drömt om i två år, men aldrig riktigt vågar prata med och alltid får något slags paralyseringstillstånd när hon kommer i närheten av. Och så dessutom Amandas gamla kompis Anna, som hon också vill imponera på.
Men när Lars börjar visar det sig att han är ganska lugn. Anna och hennes kompis Christina fnittrar visserligen hysteriskt när han ska presentera sig, men det gör de alltid. Och redan en av de första dagarna följer Amanda med Lars hem och inser att det finns en massa sätt att umgås på. De utvecklar en alldeles egen relation och även om de inte umgås så mycket i skolan så är de riktigt goda vänner. Ända tills det visar sig att Anna och Christina har startat en blogg som heter retardmuch där de lägger upp inte så smickrande bilder på sina klasskompisar och andra, men mest av allt på Lars. Amanda vet ju vad hon borde göra, men när hon får veta att de tagit bilder på henne väljer hon att rädda sitt egen skinn, framför att göra det hon egentligen vet är rätt. Hon får Anna att radera bilderna på Amanda, men det är till ett oväntat högt pris. Inte bara Lars slutar prata med henne. Alla i klassen fryser ut henne och värst av allt, Sari slutar prata med henne. Amanda inser att det är väldigt svårt att få förlåtelse från andra, men ännu svårare att förlåta sig själv.


Trots att jag verkligen gillar den här boken och att det finns massor att prata om när de läses högt i en klass så irriterar jag mig på att all skuld hamnar hos Amanda. Det är inte hon som startat sidan och skriver fruktansvärda kommentarer till bilderna, ändå är det hon som får bära all skuld. Anna och Christina verkar komma extremt lindrigt undan, och de lär sig heller inget av det som hände. Jag har svårt att se att något sådant verkligen får passera utan en rejäl insats från skolan. Men om jag bortser från det så är det en väldigt läsvärd bok. Den hade passat utmärkt in i högläsningstemat som vi hade på Ljungen och Lacka i början av hösten, men vi kan ju återkomma till det ett annat år.

tisdag 10 oktober 2017

Korsbackaskolans sjuor får se Teater 23s uppsättning av Fulet

I dag och i morgon, tisdag och onsdag, så spelas John Ajvide Lindqvists "Fulet" som teater för Korsbackaskolans sjundeklassare.
Fulet är en från början en mörk skräcknovell som handlar om en flicka som utsätts för den grövsta typen av mobbing på sin skola. Hon är totalt utfryst, ingen pratar med henne- förutom två tjejer, Kim och Sandra, som kallar henne för Fulet. Det är ju inte så att de heller direkt pratar med henne, de skriker mest glåpord och låter henne veta vilken totalt misslyckad person hon är. Fulet heter egentligen Juliette. En fredag bestämmer sig Kim och Sandra för att utsätta Juliette för ett lite extra roligt spratt- roligt enligt dem själva.
De får Juliette till att klämma in sig i sitt skåp sedan smäller de igen skåpsdörren, låser, tar nyckeln och går därifrån.....
Detta var en fredag eftermiddag och de var de sista som var kvar på skolan........


Vill ni veta hur det går för Juliette, Kim och Sandra så får ni antingen se teatern eller läsa novellen!
Den finns i novellsamlingen "Låt de gamla drömmarna dö".    
Den är riktigt läskig så känsliga läsare/tittare varnas.
John Ajvide Lindqvist räknas som av de främste skräckförfattarna i Sverige och han har bland annat skrivit "Låt den rätte komma in", "Hanteringen av odöda", "Lilla stjärna" och "Människohamn".


Låt de gamla drömmarna dö



torsdag 7 september 2017

Osynlighet och utanförskap

Denna veckan har jag av en slump läst två mycket bra böcker med, som det visade sig, ett gemensamt tema, utanförskap på olika vis.

En annan AlbinI boken "En annan Albin" av Johan Ungene så handlar det om att Albin är osynlig, både i skolan och på fritiden, faktiskt även hemma. På fotbollsträningen försöker han synas, mest för att pappa är där och tittar på. Men det hjälper inte ens när han sträcker upp handen och ropar: Här är jag, jag är fri!, ingen passar ändå bollen till honom. Pappa säger att han måste stå på sig, annars gör någon annan det, men hur gör en det? Den enda som ser honom är farmor, men hon ligger på sjukhus för att hon är gammal och sjuk och lite dement. En dag så inträffar något som plötsligt gör Albin synlig.  Skolan har orientering i en skog. Den ligger så pass långt borta så att de måste åka buss dit. När det väl är Albins tur att få karta och kompass så är de nästan slut, så han får gå med Markus och Simon. Det går sådär, och Albin blir ensam i skogen, utan karta och kompass. Han inser när det börjar mörkna att ingen saknat honom och att bussen kört hem utan honom. Han letar reda på en tät gran till skydd från regnet, och hittar en buske med bär som han äter. Han väcks av en tant och en hund, och nu ser plötsligt alla honom! De hejar och vill ha autografer. Nu har Albin makten, men är priset värt att betala?

Den andra boken är "Jagger Jagger" av Frida Nilsson, en bok som har några år på nacken, men vars ämne fortfarande är aktuellt. 
Jagger JaggerBengt vill inte gå ut, han vet att han är äcklig. De som säger att han är äcklig är de andra tre barnen som bor i hyreshuset där Bengt bor. De vill absolut inte leka med Bengt, men de gör en hel del taskiga saker som till exempel kasta hans nya boll i ån och stänger in honom i soprummet. Alla mammorna och papporna ser, men vill inte låtsas om vad som händer. De säger bara att alla får vara med, men vad hjälper det när det inte är de som bestämmer? 
Bengt önskar att han inte var så äcklig, han vet precis vad som är äckligt med honom, det har de andra barnen berättat många gånger: 
Magen (tjock)
Armarna (tjocka)
Benen (tjocka)
Hakan (tjock)
Håret (tjockt)

Fast det där med att bli inlåst i soprummet blev ganska bra till slut, för den som släppte ut Bengt var en hund som heter Jagger Svensson. Han bor i en container, sover på kartonger och samlar mat i soptunnor och soprum. Bengt och Jagger blir kompisar och börjar ruva på hämnd. De ska allt visa de andra barnen att en inte ger sig på Bengt ostraffat!

Jag blir beklämd när jag läser om Albin och Bengt, för jag vet att just nu, ute i skolor runt om i Sverige så finns de, på riktigt, barnen som ingen ser och barnen som mobbas tills de går sönder inombords! Jag önskar så att alla barn får bli sedda och att inget enda barn skulle bli mobbat, och det är vi vuxna som måste göra allt vi kan för att nå dit! 


måndag 24 april 2017

När tistlarna får ordet

Igår var det Världsbokdagen och det firade jag med att läsa böcker trots att barnen stod och drog i mig och ville saker. Jag hade med mig hem en bokhög på två decimeter, men jag hann bara 3,5. Centimeter alltså. Två böcker. Den ena var Från och med nu. som Lisa Bjärbo pratade om i hästboksavsnittet av Bladen brinner som jag lyssnade på förra veckan. Den andra var Anette Eggerts Tisteltankar.


Precis i början av sommarlovet dör Linns mormor plötsligt av en hjärtinfarkt. Linn står bredvid henne, och kan bara se på när hon segnar ner på marken. En kille hon vagt känner igen som "Badbollen" från en parallellklass ringer en ambulans. En främmande kvinna gör hjärt-lungräddning. Men mormors liv går inte att rädda.
Linn ska börja åttan till hösten, på en ny skola eftersom det visade sig finnas mögel på hennes gamla. Alla klasser blir splittrade och uppdelade i klasserna på den nya skolan. Linn kommer inte i samma klass som kompisarna Em och Alice, istället hamnar hon med Saga som är ingen och killen som ringde ambulans. Badbollen. Tim. Och i den nya klassen går Emelie som glittrar som guld, men har en vass tunga, och Sofia som verkar snäll. Men Linn kan inte vara trevlig. Hon måste räkna trappstegen så att de går jämt upp och hon måste koncentrera sig på att andas. Tänk om hon slutar andas! Och mamma tjatar om kolhydrater och pappa bara springer, faster Lotten och hennes man ska skilja sig fast de har ett litet barn ihop och ingenting känns som vanligt. Hjärtat slår så att det känns som att det kommer slå sig ut ur bröstet. Och varje gång blir det som tistlar i Linn. Tisteltankar som gör att hon skrattar när Emelie mobbar Tim, som gör att hon snäser av mamma, som får henne att dra sig undan Lotten. Kan inte allt bara vara som vanligt igen?

Jag känner verkligen med Linn. Att slitas mellan vilja och inte vilja, våga och inte våga, vara modig och vara feg. Att fräsa och överge någon hon egentligen bara vill slänga sig i famnen på och gråta hos. Att stänga in för att inte verka galen, men sen ändå bubbla över. Allt är så bra gestaltat i Linn.

tisdag 21 mars 2017

Du är ett geni

Högstadiet är ett lågvattenmärke i livet för väldigt många människor. Men hur hemskt det än är här i Sverige så misstänker jag att en amerikansk (eller som i det här fallet canadensisk) high school hade varit betydligt värre. Det känns som att alla skildringar av high school - förutom David Levithans - visar på hierarkier där ingen går säker och alla tjejer bara lever för att sticka kniven i ryggen på sin "bästa kompis". Förfärligt.
Boken jag läste nu senast var inget undantag. Den handlar om Stewart som förlorar sin mamma i cancer och Ashley som levt ett perfekt liv ända tills hennes pappa berättar att han är homosexuell. Stewarts pappa och Ashleys mamma finner varandra och efter ett år bestämmer de sig för att flytta ihop i Ashleys hus.
Medan Stewart tycker att det ska bli spännande och roligt att få en syster (89,9% positiva känslor, som han säger till sin psykolog) vill Ashley bara dö. Stewart är extremt intelligent men usel på sociala situationer (det sägs aldrig rakt ut, men en Asbergerdiagnos är väl ganska trolig) och Ashley är övertygad om att hennes topposition på skolan är hotad om det kommer ut att hon fått en nörd, ful och kortväxt dessutom, till bonusbror. Och ännu värre om anledningen till föräldrarnas skilsmässa dessutom kom fram. Det har hon inte berättat för en levandes själ...
Ganska snart hamnar Stewart i trubbel på grund av en kille som han har idrott med, Jared. Men så visar det sig att Jared är intresserad av Ashley och Ashley av Jared och plötsligt inser de ofrivilliga syskonen att de faktiskt kan ha användning av varandra. Jared kan ju inte slå ihjäl Ashleys bonusbror och Stewart kan vara "förkläde" när Jared kommer hem till Ashley, så att de kan vara ensamma när föräldrarna inte är hemma. Jag skulle ljuga om jag sa att allt omedelbart blir till guld och gröna skogar mellan Ashley och Stewart, men de börjar i alla fall tolerera varandra lite bättre.
Jag älskar Stewarts rättframhet, att han inte drar sig för att ställa alla de där obekväma frågorna, som andra kanske undviker av någon slags missriktad artighet. Jag älskar hur han trots allt är den som klarar sig ganska bra bara genom att vara den han är, med sin genialitet när det gäller matte och no, och sin fullkomliga ignorans inför vad som anses "normalt" och "inne" och sin snällhet.
Sorgen efter mamman finns där som ett allvarligt stråk genom hela berättelsen och Stewarts sätt att försöka hålla henne levande i det nya huset är hjärtskärande fina.
Ashley är ju som väntat odräglig, men kanske kan också hon lära sig något av det som händer och bli en bättre människa, i bemärkelsen se utanför sitt eget liv och sin person.

tisdag 3 januari 2017

Jane, räven och jag

Tillbaka från julledigheten möts jag av ett paket med några nya böcker, bland annat den här fina serieboken.


Jag läste den på stående fot vid skrivbordet direkt när jag öppnat paketet och tyckte mycket om den, både bilder och historia.
Helén är utfryst av sina gamla kompisar. De skriver elaka saker om henne på väggarna på toaletten, att hon är tjock och luktar illa, de viskar och fnissar när hon går förbi. Det finns ingenstans på skolan att gömma sig längre och Helén vill helst bara försvinna. Men hon har en plats där hon kan drömma sig bort och det är när hon läser Jane Eyre, en klassiker från mitten av 1800-talet om en fattig flicka som får arbete som guvernant på ett fint gods. Helén kan identifiera sig med den fattiga och enkla flickan Jane. När klassen åker iväg på en skolresa blir Jane Eyre hennes räddning, ända tills Caroline dyker upp. Caroline som inte verkar tycka att det är något fel på Heléne och som till och med skrattar så hon kiknar åt saker som Heléne säger. Som pratar, och pratar, och pratar med henne som om de känt varandra alltid.
Till synes enkla blyertsteckningar i grått från Heléns liv bryts då och då av med färgmättade bilder ur Jane Eyre. Och mot slutet vågar sig även lite hoppfull färg in bland husen och träden i Heléns verklighet.

Jag tänker att den funkar att sätta i händerna på vem som helst från åk 4 och uppåt. Kanske kan den locka en och annan till att läsa Jane Eyre också.

onsdag 7 december 2016

Julkalender Lucka 7 - Spöksystrar: Flickan på kyrkogården

Flickan på kyrkogården är skriven av Mårten Melin och tecknad av Hanna Granlund. Det är den första delen i en serie som heter Spöksystrar. Kanske har någon tur att hitta den här boken i ett paket under granen?

Nila ska börja på ny skola, Stenkulaskolan. Hon bestämmer att hon ska gå dit själv första dagen. Mamma får inte följa henne: Nila vill inte verka barnslig. Det är vinter och det är kallt med snö på marken. Nila har bråttom och bestämmer sig för att gena över kyrkogården. När hon går över kyrkogården hör hon någon säga hej. Rösten kommer uppifrån en hög gravsten. Där uppe sitter en tjej som ser ut att vara lika gammal som Nila. Men medan Nila har halsduk, mössa och vantar och en vinterjacka på sig, har hon där uppe på gravstenen bara en tunn t-shirt och ett par utsvängda jeans på sig. Hon är väldigt blek och plötsligt hoppar hon ned från stenen. Nila måste blunda, så högt är hoppet och Nila blir rädd att flickan på gravstenen ska skada sig. När Nila vågar titta igen står flickan där framför henne och ler. Flickan frågar Nila vart hon är på väg och när Nila säger att hon ska till sin nya skola vill hon följa med. Hur skumt som helst, tycker Nila och förklarar att en måste ha ett papper som säger att en får gå på skolan. Flickan presenterar sig som Maj och hon kramar Nila hejdå när hon går. Maj är alldeles iskall.

I skolan är det kämpigt första dagen, vem ska Nila vara med? Det finns ingen självklar och fastän fröken gett några i klassen uppdraget att ta hand om Nila blir hon ensam. På hemvägen går Nila vid kyrkogården igen och då hör hon Majs röst. Fortfarande klädd i t-shirt och varför kommer det ingen rök ur munnen när hon andas? Vem är hon och vad vill hon Nila? Är hon kanske ett spöke?

Jag gillar den här boken mycket. Boken är lättläst och jag är förtjust i den fina handlingen som är både rolig, spännande och oväntad. Illustrationerna av Hanna Granlund är jättefina och berättar bredvid texten på ett fantastiskt sätt. Jag bor ju själv i Malmö och går ofta över kyrkogården där jag tänker att Nila kanske träffade Maj på väg mot Stenkulaskolan. Jag vill genast läsa nästa del och jag brinner av frågor. Vem är Maj och vad har hon för historia? Hur kommer det gå för Nila och Maj och deras vänskap? Hur kommer det att gå för Nila i nya klassen? Jag vill veta mer, nu! Jag tycker boken väcker många funderingar om vänskap, historia, föräldrar, hur det kan kännas att vara ny i klassen och hur en är mot varandra. Del två i serien har också kommit ut och heter: Spöksystrar: Ett spöke i klassen. Läs och kika på de fina teckningarna!

tisdag 23 augusti 2016

Spännande böcker för slukaråldern!

Den siste tsarens hemlighetJag har hittat två nya deckarserier, eller kanske mer mysterier på gräns till spökhistorier eller..
Den ena är skriven av Veronica Von Scheck och handlar om Sub Rosa detektiverna Milo och Vendela Grip. Sub Rosa betyder "Under rosen" och varför de kallsar sig så får sin förklaring i första boken "Den siste tsarens hemlighet". Jag fastnade direkt för titeln, för förutom min fäbless för drakar och fantasy, så är jag mycket förtjust i berättelser om det forna Ryssland och berättelser om Tsarer.
Nåväl, syskonen Grip bor i ett uråldrigt hus i staden Elm tillsammans med sina föräldrar och sin farmor, som även är chef för Historiska museet i staden. Den aktuella utställningen är helt otrolig, ett antal Fabergéägg, varav vissa aldrig någonsin har visats upp för publik förut! Dessvärre så misstänker farmodern att någon planerar att stjäla äggen, trots de rigorösa säkerhetsanordningar som införskaffats. Milo och Vendela börjar undersöka saken, och finner spännande kopplingar mellan äggen och sin egen släkthistoria!
Nästa del heter "Kapten Fiennes skatt" och den tredje heter "Det japanska husets förbannelse"
Här kan du läsa om författaren: 



Den andra serien jag har läst är skriven av Emma Hermelin och heter "Historiedeckarna".
Lyckan kommer...Första delen heter "Lyckan kommer... lyckan går..." och handlar om 12 åriga Klara. Klara har precis flyttat från Göteborg till sin farmor på slottet Wittsjöhuus, efter att ha blivit föräldralös efter en tragisk bilolycka som kostade båda hennes föräldrar livet. Hon är mobbad av de coola, Kevin, Robin, Tiffany och Michelle, i skolan, och ganska ensam. En dag när hon är på väg hem från skolan så ser hon sina mobbare, men lyckas gömma sig i en undanskymd del av kyrkogården. Det märkliga är att där finns en nypyntad gravsten, med hennes namn på, men årtalen är för ungefär 100 år sedan. Funderingar om vem flickan var, och vem som fortfarande lägger blommor på den upptar en hel del av Klaras tankar, så hon glömmer att vara på sin vakt. En morgon så kommer mobbarna ifatt henne och hon blir knuffad så hon ramlar ner i en vattenpöl. Hon väntar på de obligatoriska slagen, men plötsligt så slits Kevin undan, och hon får hjälp upp av Filip, en kille i sexan. Han blir hennes första vän och tillsammans börjar de nysta i mysteriet om Clairine af Wittsjöö, och varför hon dog bara 19 år gammal. Parallellt får vi Kevins ganska sorgliga historia, med en ensamstående, missbrukande mamma och ett alldeles för stort ansvar för sin lillasyster.
Del två heter "Se till mig som liten är..." och del tre "Gömma nyckel"



onsdag 23 mars 2016

Att ha oddsen emot sig

Vissa böcker blir liksom aldrig lästa. Jag väljer bland de nya böckerna på jobbet, plockar ut några stycken och tar med dem hem, lägger dem i en hög på bordet i uterummet. Sen kan det hända att de blir liggande där. Någon blir läst och återlämnad, medan andra ligger kvar. Jag tar hem nya böcker som hamnar ovanpå, blir lästa och återlämnade, men de där glömda stackarna blir bara liggande. Tills det händer till exempel påsklov och en dag när omständigheterna gör så att jag jobbar hemifrån. Då kan det plötsligt hända att jag plockar upp en av de där bortglömda, lite bortvalda och börjar läsa. Ibland visar det sig att min magkänsla är rätt, det var ingen superbra bok och jag kanske lämnar den halvläst, men ibland blir det som idag; jag börjar läsa och vaknar sedan upp ur det parallella universum som är boken två timmar senare och undrar vad som hände. Det är inte nödvändigtvis en fantastisk bok på det sättet "Förr eller senare exploderar jag" eller "Miss Peregrines hem för besynnerliga barn" är fantastisk, men det finns något som griper tag och håller fast ändå.


Det som fick mig att vänta flera månader med att börja läsa den här boken var nog titeln, jag gillar den inte alls, men det kan ju inte boken hjälpa. Det är en direkt översättning från det norska originalet. Jag gillade kanske inte heller omslaget speciellt mycket. Även det likadant som det norska. Och baksidestexten var inte klockren... Egentligen vet jag inte vad det var som fick mig att plocka hem boken, men så här i efterhand är jag glad att jag gjorde det.


Anne Bea är inte speciellt populär, det är en mild underdrift. Anne Bea är den nästnäst sämsta man kan ha till vän, enligt skolans alla sociala regler. Men det struntar som tur är Nils i. Med Nils kan Anne Bea vara sig själv och då är hon rolig, känner sig rolig och tänker inte på allt som är fel med henne. Hon är så glad att hon har Nils. Anne Bea, eller Annebino som Nils kallar henne, är albino, eller rättare hon är född med albinism. Hon har inget pigment i huden eller håret och är alltså otroligt blek och med vitt hår. Dessutom gör sjukdomen att hon ser väldigt dåligt, ingenting alls utan glasögon och väldigt dåligt även med dem på sig. Det gör att hon måste sitta längst fram i klassrummet, att hon ofta går in i saker och snubblar och att hon omöjligt kan vara med på bollsport på gympan. Inte bara för att hon inte ser utan även för att de andra i klassen medvetet kastar bollar på henne och är jäkliga på alla sätt de kan. Värst är Thea och hennes lilla hov. Thea styr klassen och det Thea tycker, tycker alla andra också.


Två veckor innan skolans talangjakt råkar Anne Bea göra sig rejält osams med Thea och hovet och hon inser att hon måste komma med något riktigt bra för att inte bli fullkomligt tillplattad efter det. Hennes moster Mona kommer på en plan, Anne Bea måste också uppträda på talangjakten, för om det är nåt som Anne Bea kan som Thea definitivt inte kan så är det att sjunga. Hon måste visa alla att det finns mer än en tystlåten albino i henne. Problemet är bara att Anne Bea aldrig medvetet gör något för att dra blickarna till sig - hon får mer än hon behöver av det ändå. 


Kampen mot superbitcharna är en fin bok om vänskap. Om att våga vara vän även när oddsen är dåliga. Det handlar också om att våga vara sig själv fast (nästan) ingen har vett att uppskatta det. Och även om det finns en del ganska blinda och fega vuxna i den här boken så finns det också de där bra, lyssnande och seende vuxna som alla utsatta barn behöver.