lördag 4 februari 2017

Om du såg mig nu


Fjärde, och förmodligen sista, delen av Sofia Nordins postapokalyptiska serie dök upp hos mig i fredags och jag var tvungen att börja läsa direkt. Trots att det kommit två delar emellan är det fortfarande den första boken jag minns och gillar bäst av de fyra. De andra är såklart spännande, men de blir liksom inte riktigt lika speciella. Maria skrev om första delen HÄR. De andra har vi faktiskt inte recenserat här på bloggen. Grundhistorien är att i stort sett alla människor har dött i en mystisk feber på bara några timmar och kvar finns ett fåtal ungdomar som försöker göra allt för att överleva. I första boken är det Hedvig som är huvudperson. Hon tar sig till en 4H-gård där hon bygger upp ett litet jordbruk. Dit kommer Ella och senare hittar de Ante i skogen. Andra boken handlar om Ante som ska försöka förhålla sig till den ombytliga Ella och snälla Hedvig i huset. Sen hittar de också syskonen Nora och Malte. I tredje boken följer vi Ella under tiden hon och Nora ger sig av mot Umeå eftersom hon hört en radiosändning därifrån. Nora blir sjuk och de tar sig inte ända fram utan hittar andra överlevare som de får bo med.
I den här boken får vi följa Esmael. Efter att Ella och Nora bott tillsammans med Esmael, Sandra och Bianca en tid på sin väg mot Umeå försvinner plötsligt Ella utan ett ord. Esmael som trodde att han och Ella hade något speciellt på gång blir både arg och ledsen. Efter ett gräl med de andra bestämmer han sig för att ge sig av efter henna. Han vet ju att hon velat till Umeå länge, för att ta reda på om det finns fler överlevare efter febern där. Esmael tar en cykel och ger sig iväg på den 17 mil långa turen utan att få med sig något direkt att äta eller dricka på vägen. Ganska utmattad kommer han fram till Umeå, men han hittar inte Ella eller någon annan levande människa heller för den delen. Istället hittar han ett hus som han tar sig in och gör sig hemmastadd i. Men han kan inte ge upp tanken på Ella. Någonstans måste hon ju finnas och hans drömmar om hur fantastiskt allt kommer att bli när han hittar henne och hon ber om ursäkt blandas med hans frustration över hur egoistisk och jobbig hon är. Och som en nästan kan tänka sig blir inte direkt deras möte ackompanjerat av några vackra stråkar. Istället blir konflikten dem emellan bara värre och Esmael alltmer desperat. Hur ska han kunna ta sig tillbaka till Nora, Bianca och Sandra utan att ha lyckats med någonting? Och hur ska han kunna bli kvar i Umeå utan att ha någon att vara med?

Det är verkligen lite ångestframkallande att inse att inte ens de få som överlever kan vara sams. Att deras liv mitt i eländet dessutom är fullt av missförstånd, oinfriade förväntningar, ilska, bråk, frustration och sorg. Jag vill både trösta Esmael och läxa upp honom för att han beter sig som han gör. Det han gör och tänker är både förståeligt och helt från vettet, men det är kanske inte så konstigt om en 13-åring reagerar lite irrationellt på att hela hans värld slagits i spillror.

1 kommentar:

  1. Jag har beställt den, och väntar ivrigt... Ska kanske uppdatera mig med de andra under tiden?

    SvaraRadera