Tulpanpojken

Jag gillar böcker som bygger på verkliga händelser och det frågar många elever efter också. I dagarna har jag läst Christina Wahldéns Tulpanpojken. Denna bok bygger på händelser som Christinas mamma var med om 1946, året efter det att andra världskriget slutat. Christinas mamma som i boken kallas för Britta, bodde då på en gård, huset Fridhem, i Tystberga utanför Nyköping. Hon bodde där med sina bröder, föräldrar och hunden Jeppe.Till gården kommer Wim, en holländsk pojke som har haft det svårt och fattigt i Holland under kriget. Speciellt den sista krigsvintern fanns det nästan ingen mat alls i Holland. Många dog och de flesta svalt. När freden kom skickades många barn och ungdomar bl a till Sverige för att få bo i familjer, få lugn och ro och för att äta sig mätta. Barnen stannade allt mellan några månader till flera år i Sverige. Wim stannade ett helt år hos familjen Ängberg i Tystberga.

Berättelsen om Tulpanpojken handlar om året i Sverige med tillbakablickar, via Wims tankar, på världskriget. Wim är elva år när han kommer och vi får veta hur Wim tänker och känner. Först tycker han allt känns främmande och konstigt och han saknar sin egen familj väldigt mycket. Efterhand blir han alltmer kompis med familjens barn och han lär sig svenska bättre och bättre. Hela tiden njuter han av den underbara maten som mamma Margareta lagar. Efter ett år i Sverige är det dags för Wim att återvända hem, detta blir jobbigt både för Wim och familjen Ängberg.

Berättelsen om Wim, Tulpanpojken, griper tag i mig och jag kan inte sluta läsa boken förrän sista sidan är utläst. Boken passar för 10 -13-åringar. Boken Spionen i äppelträdet har Emelie tidigare skrivit om på Biblioteksbubbel. Huvudpersonen, Ester, i denna bok är kompis med Wim i Tulpanpojken.

Paranoid Park Av Blake Nelson

Oj, vilken bladvändare detta var! Den var nästintill omöjlig att lägga ifrån sig.
Vi får följa Alex, som är 16 år, och som älskar att åka skateboard. Stället som är häftigast att åka på är Paranoid Park- ett ställe dit även samhällets utstötta söker sig, och det är en plats som en kanske inte besöker på egen hand.
Alex och en vän till honom har bestämt att sticka till parken, men kompisen dumpar honom för en tjej.
Alex åker runt lite i stan men bestämmer sig till sist för att åka dit själv. Det var ju så kvällen skulle spenderas från början, strunt samma om han får göra det själv.
Väl i parken träffar han några personer som känns ok att hänga med ett tag, men kvällen tar en otäck vändning och slutar i en hemsk olycka.
Alex vet inte vad han ska ta sig till. Han bestämmer sig för att prata med sin pappa men kan inte. Han bestämmer sig för att ringa polisen men vågar inte.
En tid efter olyckan dyker det upp en polis i skolan som ställer frågor och är speciellt intresserad av dem som åker skateboard.
Vem kan Alex lita på?

Läs den!

Boken kom ut  2006 och har även filmatiserats.
Är du nyfiken på filmen så kan du titta på trailern här: Trailer

SKAM - nu skäms jag snart

Våren 2017 levde jag i ett SKAM-rus. Jag skrev om serien vid två tillfällen, i januari när jag nyligen börjat titta och i juni när jag sett alla avsnitt. Året efter började jag kolla på SKAM Austin, den amerikanska versionen, men fastnade inte riktigt på samma sätt. Jag trodde att jag kanske hade kommit över SKAM. Men tydligen inte. För någon vecka sedan insåg jag att alla fyra säsongerna av den norska serien låg på SVT play och jag började kolla. Igen. Jag erkänner - det är inte sunt! Dessvärre hann jag inte sista säsongen innan serien togs bort. Gah!
Eftersom jag fortfarande inte var sugen på den amerikanska versionen så började jag kolla runt och hittade på UR Play första säsongen av tyska, spanska och franska versionerna. Med svenska textning. Ett tips om ni missat det!

Det börjar så otroligt likt, men skiljer sig naturligtvis åt på många sätt. Russetiden med bussar och festande är så specifikt för Norge och det känns som det är svårt att hitta på något lika självklart för ungdomarna att samlas kring i de andra länderna, men känslan finns ändå där. I stora drag. Jag började också leta på Youtube efter senare säsonger och fastnade för säsong 3 av SKAM France, med engelsk textning som funkar ibland - Evak-säsongen har ju hela tiden varit min absoluta favorit. Hur skulle den bli med andra Isakar och Evenar!? När jag tänker på det blir det ju lite som Isak tänker sig, med parallella universum. Allt som skulle kunna ske kommer till att ske, någonstans.

I den franska versionen heter de Lucas och Eliott, och de är nästan lika fina som Isak och Even. Men bara nästan. Jag stör mig på vissa saker, lite som när jag läst en bok och sedan ser filmen. Det ÄR ju inte samma sak, mina bilder stämmer inte med det jag ser. Men å andra sidan, hur skulle de kunna göra det. Det är samma på- och av-situation i förhållandet, Lucas försöker ha en relation till en tjej, Eliott lämnar små teckningar i Lucas fickor, Lucas vågar inte berätta för sin bästa vän, Eliott flippar när han blir manisk och går iväg naken mitt i natten... Men andra saker är lite fel. Lucas är inte alls lika hyschig som Isak, han berättar rakare, tydligare, med färre omskrivningar om sina känslor, han gråter mer (vilket jag egentligen tycker är väldigt bra - mer känslor till folket), Eliott är inte riktigt lika kufisk i början. De är helt enkelt mindre tillknäppta och hemliga, och lämnar kanske lite mindre till tittaren att själv klura på och gissa över. Jag gillar nog det där klurandet och gissandet. Att allt inte sägs rakt ut. Dessutom gillar jag varken "Linn" eller "Eskild" (som såklart heter något som jag glömt i franska versionen). De verkar överhuvudtaget inte gilla Lucas, beter sig mest störigt och elakt. Inge bra!

Nu funderar jag på om jag ska försöka släppa det här med SKAM och bete mig som den 38-åriga tvåbarnsmamma jag är, kanske titta på serier för vuxna människor, eller om jag ska omfamna min förtryckta inre 17-åring, som aldrig festade runt på det sättet, och fortsätta trycka i mig SKAM på detta hejdlösa hetsätande sätt. Den som lever får se!

Lättillgänglig historia

Jag var inte alltid så himla road av historielektionerna i skolan och blandade glatt ihop kungar, slag och årtal i en salig röra. Det tar jag igen med råge numera! Jag upptäckte P3 Historia av en slump, och nu har jag lyssnat på alla avsnitt. Varje avsnitt innehåller upplästa, dramatiserade scener och fakta i en väl avvägd mix, en dos humor och en otroligt bra programledare, Cecilia Düringer. De utmärkta upplästa scenerna står Pablo Leiva Wenger för. Bonusen är att jag blir nyfiken på att veta mer, och söker ganska ofta upp mer information för att få en bättre helhetsbild.

Blir du sugen på att lyssna, klicka på länken  P3 Historia

P3 historia vänder sig mot en vuxnare publik, men på SR kan du också lyssna på Historierummet som riktar sig till barn och har samma upplägg!
Här finns länken till Historierummet

En del av mitt ointresse som ung kan ha varit alla dess kungar och andra män som det kryllade av i historien. 2015 kom första numret av "Historiskan" ut, en tidskrift som fokuserar på kvinnorna i historien. Den kommer ut med fyra fullspäckade nummer/år och det känns som julafton när den ligger i brevlådan! Du kan låna den på Kävlinge bibliotek om du vill provläsa ett nummer.

Ofta är skolböckernas texter ganska faktafyllda vilket också kan göra att det känns övermäktigt att ta in allt. Kristina Lidström har skrivit tre böcker om flickornas historia där varje epok eller land representeras av en flicka och en berättelse om henne och hennes livsvillkor på en eller ett par sidor.

Till sist kan jag tipsa om en serie på Netflix som heter  "Vem var...?" En lättsam och rolig, något amerikaniserad, sketchserie där du i varje program får möta två historiska personer. Läs lite mer om den genom att klicka på länken Vem var...?

Ett annat sätt att närma sig historia är böcker om tidsresor, men det blir en annan gång!

      

Adress okänd

För några år sedan läste jag (och skrev om) Du är ett geni om den nördige Stewart och den populära Ashley som blir ofrivilliga bonussyskon när deras föräldrar flyttar ihop. Jag gillade den boken skarpt. Nu har svenskättlade författaren Susin Nielsen gjort det igen.

Snart 13-årige Felix och hans mamma Astrid har haft lite otur i livet, dels på grund av omständigheter utanför deras kontroll och dels på grund av att mamman har lite hetsigt humör och förlorar jobb efter jobb. När historien börjar sitter Felix i ett förhörsrum hos polisen. Inte för att han har gjort något, men för att han till slut var tvungen att ringa dem. I stort sett hela resten av boken är hans berättelse för polisinspektör Lee.

Så vi får veta hur det kom sig att de flyttade från mormoderns hus, varför de tvingades sälja sin fina lägenhet med förlust, vad som hände med hyreslägenheten och hur det är att bo i en folkvagnsbuss. Inte som semester utan hela tiden. I fyra månader.
Sina första år i skolan hade Felix en bästis som hette Dylan, men de många flyttarna gjorde att han tvingades byta skola och där fann han sig aldrig till rätta. Flexibiliteten i folkvagnsbussen ger honom chansen att välja vilken skola han vill till high school och Felix väljer den franskspråkiga linjen på en skola i närheten av där de bodde tidigare. Och i samma klass börjar också Dylan. De finner varandra direkt, och Dylans hem (och kylskåp) blir nog räddningen för Felix. Pengarna räcker sällan till och det är svårt att laga mat på de två små plattorna i bussen. De har ingen el så all mat de äter kommer från konservburkar. Ganska ofta kommer han till skolan utan lunchmat med sig och kläderna kommer från Frälsningsarmén. Då och då faller mamman ner i en Svacka, en depression, så hon helt enkelt inte orkar gå upp ur sängen och Felix inte bara måste ta hand om sig själv utan även om sin mamma. Det är orimligt, och skulle kunna bli en ganska deppig historia. Men det blir aldrig det. Felix har på något sätt sådan distans till alltsammans, och berättar det på ett sätt som gör att jag som läsare ändå får något slags hopp. På det sättet påminner den ganska mycket om Arne Svingens Balladen om en bruten näsa som både Ninni och jag bloggat om.
Felix får se att hans favoritfrågesportsprogram ska ha en juniorversion och han blir uttagen att vara med. Felix har nämligen en enastående förmåga att få kunskap att fastna i huvudet. Bara för att vara med får han 1000 dollar, att vinna en deltävling ger 2500 till och om han skulle gå och vinna finalen får han 25 000 dollar. Den summan, inser han, skulle ge honom och hans mamma en chans att komma på fötter igen. Nu måste han bara vinna också.
Men allt är såklart inte en dans på rosor. Kylan i bussen gör honom sjuk och att hålla hela livssituationen hemlig för kompisarna i skolan, för lärare och alla andra som han träffar, gör honom otroligt stressad. Inte direkt de bästa förutsättningar för att ladda upp inför hans viktigaste dagar.
Det är lätt att tänka hemlösa som äldre män med tovigt hår som sover på en parkbänk eller en trappuppgång, men sanningen är att hemlöshet ser ut på många olika sätt. Bara i Stockholm finns över 700 barn som är hemlösa, och mörkertalet är stort då exempelvis EU-migranters barn, ensamkommande och papperslösa flyktingar inte räknas in i statistiken. Det betyder inte att alla dessa barn lever på gatan, men att inte ha en fast punkt, att flytta runt mellan vandrarhem, släktingars och vänners soffor eller bo på korta andra- eller tredjehandskontrakt, är också hemlöshet. Det innebär ofta trångboddhet, problem att sköta skolan, svårigheter att få vila i lugn och ro, brist på (lagad) mat.
Och när vi längtar och ser fram emot sommarlovet och semestern, kanske den är källa till otrolig stress och ångest för någon annan, på grund av bristen på pengar eller tid eller möjligheter eller ork. Felix i boken har tur, men det är inte alla som har det och vi borde öppna ögonen lite och kanske se om vi kan hjälpa någon som verkar ha det slitigt eller svårt. Skänk en matkasse via Giving people, ge en slant till stadsmissionen eller liknande, kolla om det går att lämna kläder till BVC eller på förskolan/skolan som kan distribueras till de som behöver. Bjud på middag. Vi löser inte några problem, men kanske lyfter vi någon sten från bördan.

Hur gick det med utmaningen?

Innan jag gick på ledighet så hade jag bestämt att utmana mig själv under sommaren. Hur gick det med det?
Sommaren är ju inte på något sätt slut, och det är många veckor kvar av sommarlovet, men jag tänkte berätta hur det har gått så här långt.
Jag hade bestämt att jag skulle läsa en genre som för mig inte läses så mycket och även att jag skulle läsa på en plats där jag inte brukar läsa.

Målet är uppfyllt- hurra!

Vad har jag då gjort?

1. - läst seriealbum, vilket var spännande!
Jag lånade The walking dead eftersom den är populär både som serietidning och som TV- serie, och Bilbo Hobbiten. Jag gillade båda men The walking dead var bäst. Den är otroligt spännande!
Jag har inte läst serier på många år. När jag gick på låg- och mellanstadiet så var Kalle Anka på min topplista och jag läste den både som tidning och pocket, men kom sedan ifrån det. Nu kommer jag nog fortsätta med serier lite då och då.

2. - lyssnat på ljudbok på buss. Det var skönt att stänga andra ljud ute.
Ljudboken har växt för mig på senare tid och det är smidigt att kunna ta del av böcker på annat sätt än läsning med ögonen. På tåget brukar jag läsa, men på bussen blir jag oftast lite illamående när jag försöker. Då är det toppen att kunna lyssna på en bok istället.

Har du läst på något nytt sätt?

Meja och de magiska fotbollsskorna

Igår var jag hemma och vårdade ett febrigt barn - och ett friskt som helst inte går till förskolan just nu. Feberskrutten (och den andra) låg mest i soffan och tittade på TV, men då och då tog vi TV-paus och läste en bok istället. Vi var några kapitel in i Meja  och de magiska fotbollsskorna och fortsatte med den, kapitel efter kapitel. Min 7-åring är väldigt tacksam att läsa för när vi väl har kommit igång. Hon kan vara lite svårflörtad ibland, och väljer nästan alltid TV framför bok om hon själv får välja, men väl vi börjat läsa så kan hon lyssna nästan hur länge som helst.

Meja ska äntligen börja spela fotboll i ett lag. Hittills har hon bara tränat hemma med hjälp av Bruno, en några år äldre granne som säger att han kan allt om fotboll. Han är hennes PT, personlige tränare, och Meja litar blint på honom.
Pappa har ont om pengar och säger att han inte har råd att köpa några fotbollsskor till henne, men kvällen innan första träningen med Berga United köper de ändå ett par skor. Bruno inspekterar skorna noga, säger att de inte är perfekta, men nog ska funka. Sedan säger han att om Meja tar på sig skorna på kvällen, stoppar ner fötterna (med skorna på) i en hink med ljummet vatten och sedan sover med dem på hela natten så kommer skorna att bli magiska. Meja vet inte vad hon ska tro, men hon vågar inte chansa. Frågan är bara hur hon ska lyckas göra detta utan att mamma märker något.
Den här boken handlar väldigt lite om fotboll, vilket man kanske kan lockas att tro av titeln, men desto mer om (Mejas) skilda föräldrar som inte kan prata med varandra, (Brunos pappas) bristande föräldraskap, att kissa i sängen fast man är ganska stor, hur det känns när ens mamma tar hem en ny "vän" utan att förvarna och att våga lita på att man kan även när andra säger att man inte kan det.
Trots många och lite svåra ämnen känns inte boken tung att läsa, och vi fortsatte tills den var slut ("Va, är den redan slut!"). Det är bok man kan diskutera mycket om man är på det humöret, det var inte vi pga. nämnda feber, och jag tror nog att den kan funka att reflektera kring även i helklassläsning.