Lindormars land av Frida Nilsson

 Sem och Immer är bröder och föräldralösa. Tant Tyra hämtade dem från barnhemmet men istället för att få ett riktigt hem där de kan trivas och leka så måste de polera nysilver hela dagarna, de får knappt mat och ibland slår tant Tyra Sem med en käpp. En dag möter de en råtta som kan prata och som erbjuder dem ett helt annat liv, med ett riktigt hus, god mat och leksaker, om de bara följer efter honom. Drottningen i landet önskar innerligt ett barn, men kan inte få något. Råttan Sotpäls har fått i uppdrag att försöka hitta ett barn som vill följa med och bli Indras. Immer, som är 8 år vill genast följa Sotpäls men Sem, som är 11 år, avstyr det hela. När de kommer hem blir tant Tyra arg, och för första gången slår hon Immer. Om hon inte gjort det, hade inget av det som hände hänt...

”En hand letade sig ut mellan draperierna, den var ljus precis som min egen hand men huden var grov och fjällig. De fyra beniga fingrarna hade klor. Kom pojkar, sa den milda drottningrösten. Kom och hälsa.”

Lindormars land är en berättelse i Bröderna Lejonhjärtas anda , men hos mitt vuxna läsarjag är det något i lyckligheten i pojkarnas nya liv hos Indra som skaver. Är detta ett lyckligt slut ”på riktigt”? 

De finstämda bilderna står Alexander Jansson för.

Adress okänd

För några år sedan läste jag (och skrev om) Du är ett geni om den nördige Stewart och den populära Ashley som blir ofrivilliga bonussyskon när deras föräldrar flyttar ihop. Jag gillade den boken skarpt. Nu har svenskättlade författaren Susin Nielsen gjort det igen.

Snart 13-årige Felix och hans mamma Astrid har haft lite otur i livet, dels på grund av omständigheter utanför deras kontroll och dels på grund av att mamman har lite hetsigt humör och förlorar jobb efter jobb. När historien börjar sitter Felix i ett förhörsrum hos polisen. Inte för att han har gjort något, men för att han till slut var tvungen att ringa dem. I stort sett hela resten av boken är hans berättelse för polisinspektör Lee.

Så vi får veta hur det kom sig att de flyttade från mormoderns hus, varför de tvingades sälja sin fina lägenhet med förlust, vad som hände med hyreslägenheten och hur det är att bo i en folkvagnsbuss. Inte som semester utan hela tiden. I fyra månader.
Sina första år i skolan hade Felix en bästis som hette Dylan, men de många flyttarna gjorde att han tvingades byta skola och där fann han sig aldrig till rätta. Flexibiliteten i folkvagnsbussen ger honom chansen att välja vilken skola han vill till high school och Felix väljer den franskspråkiga linjen på en skola i närheten av där de bodde tidigare. Och i samma klass börjar också Dylan. De finner varandra direkt, och Dylans hem (och kylskåp) blir nog räddningen för Felix. Pengarna räcker sällan till och det är svårt att laga mat på de två små plattorna i bussen. De har ingen el så all mat de äter kommer från konservburkar. Ganska ofta kommer han till skolan utan lunchmat med sig och kläderna kommer från Frälsningsarmén. Då och då faller mamman ner i en Svacka, en depression, så hon helt enkelt inte orkar gå upp ur sängen och Felix inte bara måste ta hand om sig själv utan även om sin mamma. Det är orimligt, och skulle kunna bli en ganska deppig historia. Men det blir aldrig det. Felix har på något sätt sådan distans till alltsammans, och berättar det på ett sätt som gör att jag som läsare ändå får något slags hopp. På det sättet påminner den ganska mycket om Arne Svingens Balladen om en bruten näsa som både Ninni och jag bloggat om.
Felix får se att hans favoritfrågesportsprogram ska ha en juniorversion och han blir uttagen att vara med. Felix har nämligen en enastående förmåga att få kunskap att fastna i huvudet. Bara för att vara med får han 1000 dollar, att vinna en deltävling ger 2500 till och om han skulle gå och vinna finalen får han 25 000 dollar. Den summan, inser han, skulle ge honom och hans mamma en chans att komma på fötter igen. Nu måste han bara vinna också.
Men allt är såklart inte en dans på rosor. Kylan i bussen gör honom sjuk och att hålla hela livssituationen hemlig för kompisarna i skolan, för lärare och alla andra som han träffar, gör honom otroligt stressad. Inte direkt de bästa förutsättningar för att ladda upp inför hans viktigaste dagar.
Det är lätt att tänka hemlösa som äldre män med tovigt hår som sover på en parkbänk eller en trappuppgång, men sanningen är att hemlöshet ser ut på många olika sätt. Bara i Stockholm finns över 700 barn som är hemlösa, och mörkertalet är stort då exempelvis EU-migranters barn, ensamkommande och papperslösa flyktingar inte räknas in i statistiken. Det betyder inte att alla dessa barn lever på gatan, men att inte ha en fast punkt, att flytta runt mellan vandrarhem, släktingars och vänners soffor eller bo på korta andra- eller tredjehandskontrakt, är också hemlöshet. Det innebär ofta trångboddhet, problem att sköta skolan, svårigheter att få vila i lugn och ro, brist på (lagad) mat.
Och när vi längtar och ser fram emot sommarlovet och semestern, kanske den är källa till otrolig stress och ångest för någon annan, på grund av bristen på pengar eller tid eller möjligheter eller ork. Felix i boken har tur, men det är inte alla som har det och vi borde öppna ögonen lite och kanske se om vi kan hjälpa någon som verkar ha det slitigt eller svårt. Skänk en matkasse via Giving people, ge en slant till stadsmissionen eller liknande, kolla om det går att lämna kläder till BVC eller på förskolan/skolan som kan distribueras till de som behöver. Bjud på middag. Vi löser inte några problem, men kanske lyfter vi någon sten från bördan.

Jordgubbar stora som äpplen

Maria och hennes bror Gabriel bor med sina föräldrar i en liten by på landet. De har ganska ont om pengar, men tillräckligt för att klarar sig. För det mesta. På sommaren åker de runt med familjens häst och kärra för att leta metallskrot som de kan sälja inne i stan.

Maria skulle väldigt gärna vilja lära sig simma, men Iulia som är några år äldre än Maria säger att hon bara lär henne om hon har något att byta med. Vilken tur att deras supertjocka hittehund visade sig ha valpar i magen. En valp är perfekt att betala simlektionerna med. Men Iulia är inte riktigt glad trots den fina valpen, för snart måste Iulias mamma resa långt långt bort och tjäna pengar.

I byn talas det en del om jordgubbsbarn. Det är barnen som försvinner från skolan för att de måste flytta hem till släktingar medan deras föräldrar åker till Sverige för att tjäna pengar på att plocka jordgubbar stora som äpplen. Maria tycker det är ett både underbart och hemskt ord.
Sommaren blir torr och deras lilla jordbruk klarar inte torkan. När Gabriel dessutom hamnar på sjukhus efter att ha försökt laga taket till huset tar pengarna slut. Familjen har inget val. Farmor flyttar hem till barnen, medan mamma och pappa reser iväg till Sverige för att tjäna pengar på jordgubbsplockning.
Det blir en tung och trist höst. Vilken tur att farmor är snäll och att Aurelia i affären ger dem några kycklingar som bli hönor, som lägger ägg. Det är bara Sorin i skolan som retas och säger att föräldrarna inte alls plockar jordgubbar, eller jobbar med något alls, utan tigger pengar i Sverige. Maria vill inte tro att hennes föräldrar skulle göra något sånt eller att de har ljugit för henne hela tiden.


Jordgubbsbarnen utgår hela tiden från Marias perspektiv på det som händer. Hon är våra ögon och visar den andra sidan av tiggeriet; barnen som finns kvar hemma och vars framtid föräldrarna tycker är värd att förnedra sig för.
Författaren Sara Olausson har själv lärt känna Felicia från Rumänien som försörjer sig genom att tigga, och har skrivit två böcker om henne och hennes liv. Hennes önskan är att många ska läsa den här boken och börja reflektera lite över livet som tiggarna lever.
Det är nog både ett och annat barn här i Sverige som behöver fundera på hur det hade varit att vara i Marias och Gabriels situation, hur det hade känts om deras föräldrar tvingats åka till ett land långt bort för att tigga så att de skulle kunna äta sig mätta. Av den anledningen är det så bra att förlaget gjort en lärarhandledning till boken, vilket jag skrev om i måndags. Så läs den här boken i klassen, prata om den, diskutera tiggeri, mänskliga rättigheter, livsvillkor och orättvisor. Kanske som ett tema inför FN-dagen, eller när som helst bara för att det är otroligt viktiga frågor.

Balladen om en bruten näsa

Balladen om en bruten näsa är skriven av Arne Svingen som också skrivit  böckerna om Hubert för den något yngre läsaren.

Boken handlar om Bart som bor med sin mamma i en sunkig lägenhet. De lever på socialbidrag, men behöver ändå låsa ordentligt för att inte deras klåfingriga grannar ska stjäla allt de äger och har. Mamman vill gärna att Bart ska kunna stå på sig gentemot världen, så han går på boxning. Det går sådär, han är inte så bra på att slåss, utan får oftast se sig besegrad.
I skolan så tillhör Bart ett gäng som är precis i utkanten av den sociala hierarkin, de är inte utstötta, men absolut inte inne!
Bart har ett stort intresse, han sjunger opera i badrummet när ingen ser , försöker han sjunga inför publik så låser sig hans röst helt, och det låter som en kraxning...
Livet går sin gilla gång, och Bart är ändå ganska nöjd med livet, även om det ibland knappt finns mat att äta, och att mamma inte alltid kommer hem på natten. I skolan är ändå allt som vanligt, ända tills läraren vill att alla ska bidra med något till sommarfesten. Bart gör sig så osynlig han bara kan, och hade nog lyckats med att komma undan om det inte varit för Ada. Ada kommer på hans hemlighet, och Ada kan absolut inte hålla någons hemlighet för sig själv. Vad i hela friden ska Bart nu göra för att klara sig undan sommarfesten???

Boken behandlar flera svåra ämnen som utanförskap, psykisk ohälsa, missbruk och fattigdom men har en positiv anda rakt igenom som gör att den inte känns svårläst. Bart ger inte upp! Vad titeln anspelar på? Det får du reda på när du läser boken!