onsdag 10 juli 2019

Adress okänd

För några år sedan läste jag (och skrev om) Du är ett geni om den nördige Stewart och den populära Ashley som blir ofrivilliga bonussyskon när deras föräldrar flyttar ihop. Jag gillade den boken skarpt. Nu har svenskättlade författaren Susin Nielsen gjort det igen.
Snart 13-årige Felix och hans mamma Astrid har haft lite otur i livet, dels på grund av omständigheter utanför deras kontroll och dels på grund av att mamman har lite hetsigt humör och förlorar jobb efter jobb. När historien börjar sitter Felix i ett förhörsrum hos polisen. Inte för att han har gjort något, men för att han till slut var tvungen att ringa dem. I stort sett hela resten av boken är hans berättelse för polisinspektör Lee.
Så vi får veta hur det kom sig att de flyttade från mormoderns hus, varför de tvingades sälja sin fina lägenhet med förlust, vad som hände med hyreslägenheten och hur det är att bo i en folkvagnsbuss. Inte som semester utan hela tiden. I fyra månader.
Sina första år i skolan hade Felix en bästis som hette Dylan, men de många flyttarna gjorde att han tvingades byta skola och där fann han sig aldrig till rätta. Flexibiliteten i folkvagnsbussen ger honom chansen att välja vilken skola han vill till high school och Felix väljer den franskspråkiga linjen på en skola i närheten av där de bodde tidigare. Och i samma klass börjar också Dylan. De finner varandra direkt, och Dylans hem (och kylskåp) blir nog räddningen för Felix. Pengarna räcker sällan till och det är svårt att laga mat på de två små plattorna i bussen. De har ingen el så all mat de äter kommer från konservburkar. Ganska ofta kommer han till skolan utan lunchmat med sig och kläderna kommer från Frälsningsarmén. Då och då faller mamman ner i en Svacka, en depression, så hon helt enkelt inte orkar gå upp ur sängen och Felix inte bara måste ta hand om sig själv utan även om sin mamma. Det är orimligt, och skulle kunna bli en ganska deppig historia. Men det blir aldrig det. Felix har på något sätt sådan distans till alltsammans, och berättar det på ett sätt som gör att jag som läsare ändå får något slags hopp. På det sättet påminner den ganska mycket om Arne Svingens Balladen om en bruten näsa som både Ninni och jag bloggat om.
Felix får se att hans favoritfrågesportsprogram ska ha en juniorversion och han blir uttagen att vara med. Felix har nämligen en enastående förmåga att få kunskap att fastna i huvudet. Bara för att vara med får han 1000 dollar, att vinna en deltävling ger 2500 till och om han skulle gå och vinna finalen får han 25 000 dollar. Den summan, inser han, skulle ge honom och hans mamma en chans att komma på fötter igen. Nu måste han bara vinna också.
Men allt är såklart inte en dans på rosor. Kylan i bussen gör honom sjuk och att hålla hela livssituationen hemlig för kompisarna i skolan, för lärare och alla andra som han träffar, gör honom otroligt stressad. Inte direkt de bästa förutsättningar för att ladda upp inför hans viktigaste dagar.
Det är lätt att tänka hemlösa som äldre män med tovigt hår som sover på en parkbänk eller en trappuppgång, men sanningen är att hemlöshet ser ut på många olika sätt. Bara i Stockholm finns över 700 barn som är hemlösa, och mörkertalet är stort då exempelvis EU-migranters barn, ensamkommande och papperslösa flyktingar inte räknas in i statistiken. Det betyder inte att alla dessa barn lever på gatan, men att inte ha en fast punkt, att flytta runt mellan vandrarhem, släktingars och vänners soffor eller bo på korta andra- eller tredjehandskontrakt, är också hemlöshet. Det innebär ofta trångboddhet, problem att sköta skolan, svårigheter att få vila i lugn och ro, brist på (lagad) mat.
Och när vi längtar och ser fram emot sommarlovet och semestern, kanske den är källa till otrolig stress och ångest för någon annan, på grund av bristen på pengar eller tid eller möjligheter eller ork. Felix i boken har tur, men det är inte alla som har det och vi borde öppna ögonen lite och kanske se om vi kan hjälpa någon som verkar ha det slitigt eller svårt. Skänk en matkasse via Giving people, ge en slant till stadsmissionen eller liknande, kolla om det går att lämna kläder till BVC eller på förskolan/skolan som kan distribueras till de som behöver. Bjud på middag. Vi löser inte några problem, men kanske lyfter vi någon sten från bördan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar