Två böcker om osynlighet

Jag har läst två mycket bra böcker om hur en försöker hantera sina känslor genom att försöka vara osynlig, och i båda böckerna har huvudpersonernas konstnärsskap stor betydelse.

I Jandy Nelsons bok "Jag ger dig solen" följer läsaren tvillingarna Noah och Jude som från början är oskiljaktliga. Noah målar och ritar i sitt skissbock och vill hellre leva där än i verkliga välden där han känner sig helt malplacerad. Jude är utåtriktad, omedelbart lätt att tycka om och gör makalösa sandskulpturer. När tragedin slår till har båda hemligheter som gör att de inte talar med varandra förrän livet vänds upp och ner på nytt. Katalysatorn är, som under hela deras liv, konsten. Noah har efter att han inte blev antagen på CBU helt slutat måla, medan Jude, som blev antagen, inte hittar gnistan i sitt skapande. Hon gör allt för att bli osynlig, eftersom att hon tycker att hon är ansvarig för det som skedde. Hon börjar arbeta med stenskulpturer för att försöka få förlåtelse för sin del i tragedin och möter två personer som får en stor roll i hennes skapande, liv och som visar sig vara nyckelpersoner i det förflutna.

"Eliza och hennes monster" är skriven av Francesca Zappia och handlar om Eliza. Hon är ingen. Ingen, som ägnar stor möda åt att vara osynlig. Fast online är hon allt annat än osynlig, hennes alias är LadyConstellation, skaparen och illustratören till den omåttligt populära fanfictionberättelsen Monstrous Sea som följs av miljoner människor. Förutom familjen är det bara två personer som vet vem hon är, vilket hon är mycket nöjd med. En dag börjar Wallace i hennes klass och Eliza börjar tro att livet kan innehålla något mer än bara tecknandet. Han är ett av Monstrous seas största fan. Hon kommer inte för att berätta vem hon är...När hennes alias avslöjas ställs hela tillvaron på spel.

Jag, som vanligtvis föredrar fantasy, blev helt såld på båda böckerna. ”Jag ger dig solen” tipsade en elev om, nu ska jag tipsa tillbaka om ”Eliza och hennes monster”

Osynlighet och utanförskap

Denna veckan har jag av en slump läst två mycket bra böcker med, som det visade sig, ett gemensamt tema, utanförskap på olika vis.

I boken "En annan Albin" av Johan Ungene så handlar det om att Albin är osynlig, både i skolan och på fritiden, faktiskt även hemma. På fotbollsträningen försöker han synas, mest för att pappa är där och tittar på. Men det hjälper inte ens när han sträcker upp handen och ropar: Här är jag, jag är fri!, ingen passar ändå bollen till honom. Pappa säger att han måste stå på sig, annars gör någon annan det, men hur gör en det? Den enda som ser honom är farmor, men hon ligger på sjukhus för att hon är gammal och sjuk och lite dement. En dag så inträffar något som plötsligt gör Albin synlig.  Skolan har orientering i en skog. Den ligger så pass långt borta så att de måste åka buss dit. När det väl är Albins tur att få karta och kompass så är de nästan slut, så han får gå med Markus och Simon. Det går sådär, och Albin blir ensam i skogen, utan karta och kompass. Han inser när det börjar mörkna att ingen saknat honom och att bussen kört hem utan honom. Han letar reda på en tät gran till skydd från regnet, och hittar en buske med bär som han äter. Han väcks av en tant och en hund, och nu ser plötsligt alla honom! De hejar och vill ha autografer. Nu har Albin makten, men är priset värt att betala?

Den andra boken är "Jagger Jagger" av Frida Nilsson, en bok som har några år på nacken, men vars ämne fortfarande är aktuellt. 

Bengt vill inte gå ut, han vet att han är äcklig. De som säger att han är äcklig är de andra tre barnen som bor i hyreshuset där Bengt bor. De vill absolut inte leka med Bengt, men de gör en hel del taskiga saker som till exempel kasta hans nya boll i ån och stänger in honom i soprummet. Alla mammorna och papporna ser, men vill inte låtsas om vad som händer. De säger bara att alla får vara med, men vad hjälper det när det inte är de som bestämmer? 

Bengt önskar att han inte var så äcklig, han vet precis vad som är äckligt med honom, det har de andra barnen berättat många gånger: 

Magen (tjock)

Armarna (tjocka)

Benen (tjocka)

Hakan (tjock)

Håret (tjockt)

Fast det där med att bli inlåst i soprummet blev ganska bra till slut, för den som släppte ut Bengt var en hund som heter Jagger Svensson. Han bor i en container, sover på kartonger och samlar mat i soptunnor och soprum. Bengt och Jagger blir kompisar och börjar ruva på hämnd. De ska allt visa de andra barnen att en inte ger sig på Bengt ostraffat!

Jag blir beklämd när jag läser om Albin och Bengt, för jag vet att just nu, ute i skolor runt om i Sverige så finns de, på riktigt, barnen som ingen ser och barnen som mobbas tills de går sönder inombords! Jag önskar så att alla barn får bli sedda och att inget enda barn skulle bli mobbat, och det är vi vuxna som måste göra allt vi kan för att nå dit!