torsdag 1 mars 2018

Lättläst om att bli stark


Böcker med huvudpersoner som inser att de inte längre måste göra som den populära i klassen bestämmer kan det nog inte finnas för många av. Det är ett klassiska tema om hur huvudpersonen får höra att hens sätt att vara inte duger för att få vara med och hur hen förtvivlat försökar plocka bort allt oönskat beteende, eller lägga till mer önskat beteende, och kanske ändå inte får vara med på lika villkor. Plus att huvudpersonen ofta inte blir så nöjd med den hen blev av allt det där justerandet.


I Raketen och tjabbelmörtarna är det Parva som har för mycket fantasi. När det blir fullt av alla tankar och idéer i huvudet måste de ut. Hon berättar fantastiska och långa historier. I klassen finns Bea som Parva gärna vill imponera på. Hon bestämmer sig för att göra nåt fantastiskt för att Bea ska lägga märke till henne. Hon bygger en rymdraket för att kunna ta med Bea ut i rymden och visa henne stjärnor och planeter. Men på skolan blir allt fel. Bea bara skrattar åt henne.
Parva bestämmer sig för att sluta ha så mycket fantasi hela tiden. Istället för att berätta långa historier för sin mamma på kvällarna släcker hon lampan direkt och försöker sova. I skolan håller hon all sin fantasi i styr för att den inte ska sippra ut och förstöra. Men ändå blir hon ganska ofta lämnad utanför. Till slut är det som att Parva inte riktigt finns längre. Så börjar en ny elev i klassen, Rubi. Rubi ritar väldigt fantasifulla teckningar och Parva tänker att hon måste ha en massa fantasi i sitt huvud. När de ska jobba med rymden retar Bea Parvi för hennes gamla raket, den som ligger i botten på en soptunna, men Rubi blir eld och lågor. De måste göra en ny raket! Varje dag efter skolan jobbar de med sin raket och när det är dags för utställning inser Parva att hon inte bryr sig så himla mycket om vad Bea och de andra säger. 

Raketen och tjabbelmörtarna är en ganska lättläst bok från OPAL förlag. Jag gillar de uttrycksfulla bilderna, och det är något i dem som påminner om Lotta Geffenblads bilder. Det syns så tydligt i ögonen, på personernas hållning och minspel precis vad som rör sig i deras huvuden. Allt behöver inte skrivas när jag kan läsa i bilderna att mamma kanske är liiite trött på lyssna på Parvas oändliga berättelser, att Beas kompisar måste kolla med henne vad de tycker innan de vet hur de ska reagera, hur besviken Parva blir när Bea och de andra inte låter henne vara med och stoltheten när hon och Rubi visar upp sin färdiga raket.
För min del hade det gärna fått komma fler böcker om Parva och nu åker denna direkt upp på skylthyllan med böcker inför Internationella kvinnodagen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar