onsdag 23 mars 2016

Att ha oddsen emot sig

Vissa böcker blir liksom aldrig lästa. Jag väljer bland de nya böckerna på jobbet, plockar ut några stycken och tar med dem hem, lägger dem i en hög på bordet i uterummet. Sen kan det hända att de blir liggande där. Någon blir läst och återlämnad, medan andra ligger kvar. Jag tar hem nya böcker som hamnar ovanpå, blir lästa och återlämnade, men de där glömda stackarna blir bara liggande. Tills det händer till exempel påsklov och en dag när omständigheterna gör så att jag jobbar hemifrån. Då kan det plötsligt hända att jag plockar upp en av de där bortglömda, lite bortvalda och börjar läsa. Ibland visar det sig att min magkänsla är rätt, det var ingen superbra bok och jag kanske lämnar den halvläst, men ibland blir det som idag; jag börjar läsa och vaknar sedan upp ur det parallella universum som är boken två timmar senare och undrar vad som hände. Det är inte nödvändigtvis en fantastisk bok på det sättet "Förr eller senare exploderar jag" eller "Miss Peregrines hem för besynnerliga barn" är fantastisk, men det finns något som griper tag och håller fast ändå.


Det som fick mig att vänta flera månader med att börja läsa den här boken var nog titeln, jag gillar den inte alls, men det kan ju inte boken hjälpa. Det är en direkt översättning från det norska originalet. Jag gillade kanske inte heller omslaget speciellt mycket. Även det likadant som det norska. Och baksidestexten var inte klockren... Egentligen vet jag inte vad det var som fick mig att plocka hem boken, men så här i efterhand är jag glad att jag gjorde det.


Anne Bea är inte speciellt populär, det är en mild underdrift. Anne Bea är den nästnäst sämsta man kan ha till vän, enligt skolans alla sociala regler. Men det struntar som tur är Nils i. Med Nils kan Anne Bea vara sig själv och då är hon rolig, känner sig rolig och tänker inte på allt som är fel med henne. Hon är så glad att hon har Nils. Anne Bea, eller Annebino som Nils kallar henne, är albino, eller rättare hon är född med albinism. Hon har inget pigment i huden eller håret och är alltså otroligt blek och med vitt hår. Dessutom gör sjukdomen att hon ser väldigt dåligt, ingenting alls utan glasögon och väldigt dåligt även med dem på sig. Det gör att hon måste sitta längst fram i klassrummet, att hon ofta går in i saker och snubblar och att hon omöjligt kan vara med på bollsport på gympan. Inte bara för att hon inte ser utan även för att de andra i klassen medvetet kastar bollar på henne och är jäkliga på alla sätt de kan. Värst är Thea och hennes lilla hov. Thea styr klassen och det Thea tycker, tycker alla andra också.


Två veckor innan skolans talangjakt råkar Anne Bea göra sig rejält osams med Thea och hovet och hon inser att hon måste komma med något riktigt bra för att inte bli fullkomligt tillplattad efter det. Hennes moster Mona kommer på en plan, Anne Bea måste också uppträda på talangjakten, för om det är nåt som Anne Bea kan som Thea definitivt inte kan så är det att sjunga. Hon måste visa alla att det finns mer än en tystlåten albino i henne. Problemet är bara att Anne Bea aldrig medvetet gör något för att dra blickarna till sig - hon får mer än hon behöver av det ändå. 


Kampen mot superbitcharna är en fin bok om vänskap. Om att våga vara vän även när oddsen är dåliga. Det handlar också om att våga vara sig själv fast (nästan) ingen har vett att uppskatta det. Och även om det finns en del ganska blinda och fega vuxna i den här boken så finns det också de där bra, lyssnande och seende vuxna som alla utsatta barn behöver. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar