En dag kommer en ny kille till klassen, Ömer. Men det visar sig att Emre faktiskt sett honom innan. Bara några dagar tidigare såg Emre nämligen en kille som rotade genom alla apelsinerna i affären för att hitta den bästa, utan att bry sig om att hälften av alla apelsiner som han ratade trillade ner på golvet. Och det visar sig snart att det händer ganska många olyckor runt Ömer. Han har svårt att sitta still, svårt att vara tyst och han tar allt, verkligen allt, som andra säger bokstavligt. Det gör att klasskompisarna snabbt tröttnar på honom. Även om Enes säger att nu kör vi fotboll på riktigt, och inget mesande, så kanske han inte var beredd på att Ömer då skulle börja tacklas så att blodet sprutar. Och när tuffa killarna i femman säger att "det är jag som äger det här stället!", så säger Ömer förvånat "Va, äger du skolan?" utan att fatta att han i stället borde vara tyst.
Emre vill verkligen bli kompis med Ömer, trots allt strul som händer runt omkring honom, och genom hela boken (som är satt med ett typsnitt som ska se handskrivet ut) så får vi små post-it-lappar med kompistips. Till exempel:
"TIPS: Om man har svårt att få människokompisar kan man bli kompis med en katt istället. Det enda man behöver göra för att katten ska tokgilla en är att INTE försöka bli vän med den. och ge den mat ibland."
"TIPS: Om du vill bli kompis med någon är det bra om du inte förstör hans liv redan första veckan i nya klassen."
"TIPS: Det är bra att inte vara helt osynlig om man vill skaffa sej kompisar i klassen. fast man ska ändå ha rätt att få vara ifred ibland."
"TIPS: Om din nya kompis vill kladda choklad på dina favoritgrejer så är det kanske inte hela världen. Du kan skaffa nya grejer. Att hitta en ny kompis är inte lika lätt."Jag gillar verkligen Emre och hans inställning till Ömers alla egenheter och problem. Det känns så fint att han vill vara vän med någon som tar sönder grejer och råkar i trubbel hela tiden. Och jag älskar Jonna Björnstjernas illustrationer. Den otroligt feta katten Mogwaii som älskar Emre (trots väldigt lite kärlek tillbaka) och personernas uttrycksfulla ögon som visar precis hur arga/ledsna/farliga/kaxiga/glada de är.
Den är boken passar såklart utmärkt till högläsning, men då tror jag nästan att en får göra sig omaket att scanna in åtminstone en del av bilderna och visa, de tillför verkligen så mycket till berättelsen. Humor, om inte annat. Och om ni gillar den lika mycket som jag så kommer det snart fler handböcker av Emre. Ser mycket fram emot det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.