Spöktåget

Jag har läst massor av böcker den senaste veckan, men någonstans på vägen har bloggandet kommit bort. Dags att ta tag i det.

En av böckerna är Lena Arros nya Linje 15 till Rannebergen. En ung man är på väg hem, det är halloweennatt och gatorna ligger ödsliga och tomma. Så kommer spårvagnen, lite för tidigt till och med. Arvin hoppar på och vagnen kör iväg, men det är något konstigt med den. Den åker snabbare än vanligt och stannar inte på någon hållplats, inte ens ändhållplatsen där Arvin ska av. När Arvin står där vi dörren lägger han märke till de andra passagerarna. Alla ser så unga ut. Varför är spårvagnen full med barn så dags på natten? Kanske har de varit ute på bus eller godis? När vagnen äntligen saktar ner och stannar befinner den sig på den öde spökstationen Rannebergen, den som började byggas, men som aldrig blev klar och togs i bruk. Så vänder sig barnen mot Arvin och han inser att de alla är bleka i ansiktena och svarta runt ögonen. En liten pojke kommer fram till Arvin, lägger sina iskalla händer i hans och ber om att få berätta en historia. Arvin kan inget annat än att lyssna på pojkens hemska berättelse om hur han blev övergiven och dog redan som liten. Sedan kommer de fram en efter en och berättar om sina öden, kräver att Arvin ska lyssna på dem och lindra deras ensamhet en stund. En del av dem har varit döda länge, andra bara ett kort tag, men alla saknar de någon eller något från sina liv. Alla känner sig svikna av vuxenvärlden. Alla vill de att Arvin ska hjälpa dem. Men hur skulle han kunna göra det?

Det här är en rysig novellsamling, där Arvin och spårvagnen utgör ramverket som håller ihop de olika berättelserna. De är bra och spännande, utan att bli alltför obehagliga.

Sagolunden

Inez är riktigt sur på sina föräldrar. Hux flux har de bestämt sig för att köpa ett torp mitt ute i skogen fler timmar hemifrån och dessutom åka dit dagen innan Inez kompis skulle resa till Thailand och vara borta hela sommaren. Inez hann inte ens träffa henne och säga hejdå. Torpet är ganska fallfärdigt och det finns inte många andra stugor i närheten. Den enda grannen verkar vara en gammal gubbe som bor en bit längre ner på vägen.

När Inez bestämmer sig för att utforska omgivningarna träffar hon på en flicka i gammalmodiga kläder som påstår att hon bor i närheten, men Inez lyckas inte luska ut var. Dessutom dyker hon upp och försvinner lite hur som helst. En bit från stugan hittar Inez en tjärn och nästan som dragen av en osynlig kraft går hon alldeles intill strandkanten och snubblar ut i vattnet. Det känns som att någon eller något drar henne nedåt, mot botten. Som att långa vassa naglar eller klor river hennes ben och försöker förmå henne att stanna under ytan. Inez sparkar och sprattlar, men tar sig inte loss på egen hand. Inte förrän granngubben Albert får fatt i henne och drar upp henne lyckas hon få huvudet över vattenytan igen.

I slutet av vägen ligger ett gammalt övergivet barnhem som hette Sagolunden. Albert försöker förmå henne att hålla sig därifrån, medan den märkliga flickan i skogen, hon heter Elsa, gör allt för att Inez ska gå dit. Det är nåt med det här barnhemmet som ingen av dem vill berätta rakt ut, men efter hand lyckas Inez luska ut att det ligger något magiskt över huset så att det en gång om året, på årsdagen då det brann ner, kommer till liv igen och att alla som fanns där då måste återuppleva allt en gång till. Och Inez har förmågor som barnen på barnhemmet behöver för att bli fria från barnhemmets och den elaka barnhemsföreståndarinnans våld.

 Det är en ovanligt klurig spökhistoria. Den har några vändningar extra som gör att jag inte bara kan läsa den sådär snabbslarvigt som jag måste erkänna att jag gör ibland med dussinspökisarna för mellanåldern. Men den innehåller också några fel som är så himla onödiga. Till exempel det där att Inez kompis åker till Thailand. Och när Inez sedan inte får tag på henne säger hon att det är konstigt eftersom det ju inte är någon tidsskillnad. Det kanske är en petitess för någon, men den typen av slarv stör mig otroligt mycket och någon borde ha upptäckt det, även om det är litet (eller eget?) förlag. Jag får heller inte ihop bilden av Inez föräldrar – de känns inte trovärdiga som karaktärer.

Men på det stora hela är det en spännande historia som författaren har vävt ihop. Jag tror inte jag har läst något av Sofia Bergting tidigare, men jag gör det gärna igen. Fast då kan korrekturen vara noggrannare.

FYR 137

Tredje, och sista, boken om Elvira, Bea och Meja har äntligen kommit! Det är åter sommar, bara några månader efter att Elvira var med om en del svårförklarliga saker i det gamla dårhuset, och ett år efter att de tre tjejerna träffades på sommarkollo och för första gången fick närkontakt med ett spöke. Rum 213 kom redan 2011 och den skrev jag om här och så sent som i höstas kom fortsättningen Sal 305.

Elvira och Bea följer med Mejas familj på campingsemester. Det är en fin camping med pool, vattenrutschkana, minigolf och härlig badplats. Bara en bit därifrån finns en fyr med en gammal spökhistoria. Redan i bilen på väg till campingen ser Meja en bil med registreringsnummer FYR 137 och alla tjejerna rycker till. De minns alltför tydligt hur förra sommarens äventyr började med att Elvira såg en bil som hette RUM 213, och deras rum, nummer 213, på kollot var bebott inte bara av de tre tjejerna utan även ett spöke. Elvira ser även en bil med nummer FIA 112, på vägen till campingen, men håller det hemligt för de andra. Hon tycker det låter olycksbådande med larmnumret och vet att Meja helst inte vill prata om, eller tro på, det som hände förra sommaren, och att Bea blir så rädd av allt spökprat.

Redan första dagen går de ner till fyren och hittar en gammal dagbok undertecknad med S. Är det Svarta Sara, som blev galen av sorg när hon såg sin älskades skepp gå under i en storm, som skrivit dagboken, eller är det någon annan. Och vad är det för ritual som sägs locka fram henne ur den gamla fyren.

Det blir en gastkramande vecka för de tre tjejerna, men förutom jakten på dagbokens författare och sanningen om Svarta Sara så hinner de också med sol, bad och lite semesterflörtar.

Ingelin Angerborn har som vanligt skrivit en härlig mysrysare. Det blir aldrig obehagligt, bara lite lagom mystiskt och på gränsen mellan övernaturligt och märkliga slumpar.

Julkalender Lucka 22 - Varm vinter

Första dagen efter jullovet kommer Annie till en skola i byggkaos. Bara vissa delar är färdiga, medan andra är täckta av skyddsplast och avspärrningar. Det har gått en hel lång höst sedan sommaren i stugan där Annie upptäckte att hon ser, hör och känner lite mer än andra människor. Det var inget hon gillade och hon är glad att allt varit normalt sedan dess. Men redan första dagen i skolan börjar hon ana att det är dags igen. Hon hittar en tung metalldörr i källaren och kan inte låta bli att öppna den. Där bakom döljer sig rader av gamla slitna metallsängar och på golvet blodröda fläckar. Dessutom tycker Annie att hon skymtar en gammal kvinna där inne. I andra änden av huset, högst upp på vinden där NO-salen är inrymd känner hon också av en märklig närvaro och i förrådet står glasburkar med oidentifierbara saker i formalin. Vad är det egentligen som hänt på skolan? Är det experiment? På människor? Annie får gång på gång känslan av att någon vill henne något, och hon kämpar för att inte låta någon märka det på henne. Ingen människa skulle ju tro henne, inte ens bästa kompisen Fanny.

Men vem är det som lägger guldhalsbandet i hennes skåp i skolan, inte bara en utan två gånger? Hur kan den obehagliga NO-läraren Katarina Brand vara överallt samtidigt? Och varför går brandlarmet gång på gång den här vintern? Det är förtvivlat svårt att vara normal när ingenting omkring en är som det borde.

Läs också Svart sommar - första fristående boken om Annie.

Spöknät

"Ett spöknät eller spökgarn är ett övergivet fisknät. Spöknät i vatten kan snärja fiskar, fåglar och andra organismer, och svälta eller kväva dem till döds" står det på Wikipedia.

Ett spöknät som driver omkring och samlar osaliga andar och svaga själar är det som Petrus Dahlins nya bok handlar om. Tinos mamma har mått dåligt ända sedan Tinos pappa övergav dem och flyttade till sin nya familj i Göteborg. När sommarlovet kommer verkar hon bli allt sämre, och Tino blir den som får ta hand om handling, städning och matlagning. Det är en onaturligt varm sommar, inte ens natten kommer med någon svalka. Varje dag verkar ovädret vara på väg, men molnen skingras igen.

Tino träffar på den märkliga tjejen Akki i kompisen Benjis tomma hus. Akki verkar ha fastnat i sin lajvarvärld, men en lite småknäpp kompis kanske ändå är bättre än ingen kompis alls, och byn är verkligen märkligt öde den här sommaren.

En morgon efter ett kraftigt oväder upptäcker Tino att hans mamma är borta och ingen verkar ha sett henne försvinna.  Akki säger sig veta var Tinos mamma har tagit vägen, hon berättar om ett spöknät som är på drift och samlar in oskyldiga människor istället för de osaliga andar som det är tänkt att ta hand om. Tino vet inte om han kan lita på Akki, men han inser att hon är hans enda chans att återfinna mamman.

Petrus Dahlin kan verkligen konsten att skriva spännande historier och för alla de som älskar Ingelin Angerborns, Kristina Ohlssons och Kerstin Lundberg Hahns böcker så kommer den här boken

säkerligen vara väldigt välkommen.

Teaterspöken

Ingelin Angerborn är ju som vi tjatat om förr här på bloggen en mästare på mysrysare för mellanåldern. Nu har hon kommit med en ny bok, Hjärta av damm. Efter att det nästan blivit inflation i spökberättelser om familjer som flyttar till ruffiga hus på landet och det händer mystiska saker så är det härligt att läsa en rysare som utspelar sig i stan, på en teater.

Bella ska gå en teaterkurs på höstlovet och gruppen ska hålla till i Gamla Ekmanska teatern. Teatern används inte längre för föreställningar, utan ska efter att ha stått tomma några år få utnyttjas till kulturverksamhet för barn och unga. Bella känner ingen annan på kursen, men ganska snart tyr hon sig till Hilding och Shirin som är jämngamla med henne. Liksom de flesta teatrar florerar rykten om mystiska försvinnanden och teaterspöken och ganska snart börjar Bella undra om det inte är nåt skumt på riktigt med teatern. Fler och fler oförklarliga händelser, plötsliga bankningar på dörren, en ipad som får spel, fönster som står öppet, någon som skriver mystiska meddelanden, en docka som ser levande ut och en flicka som dyker upp i salongen medan gruppen repeterar på scen gör att Bella blir alltmer obehaglig till mods. Kan det vara den konstiga Nelly som gör en del av dem. Och Roland, en av ledarna, verkar inte han lite skum?

Bella vet inte vad hon ska tro och det känns inte som att Hilding och Shirin tror henne när hon berättar om det märkliga som händer. Men de bestämmer sig i alla fall för att gå till teatern på kvällen och undersöka saken närmare.

Dubbla budskap

I veckan har jag läst två böcker som kvalat in under flera olika genrer. Det är kul, tycker jag, men hopplöst när en ska bestämma placering i biblioteket.

Den första är spökdrottningen Ewa Christina Johanssons 20 över 7. Är det en deckare eller är det en spökhistoria? Egentligen? Boken handlar om Ludde, eller Ludvig som han försöker få alla att kalla honom. Ludvigs två kusiner har försvunnit efter att ladan vid familjens hus har brunnit ner till grunden. Kusinerna Mille och Hella bor i en gammal enslig gård ute i skogen tillsammans med sin pappa Carl, och den natten det brann var Carl inte hemma. Det har varit undersökningar på platsen och skallgång i området kring gården, men ingen har hittat några spår efter barnen. Trots att inga kvarlevor upptäckts i den nedbrunna ladan så verkar de flesta överens om att barnen troligtvis brunnit inne och inte kommer tillbaka. Ludvig är däremot helt övertygad om att de fortfarande lever och finns någonstans. Om folk bara ville leta ordentligt! Istället börjar Ludvig undersöka gården och uppe på vinden upptäcker han att någon ristat in 20 över 7 i en murken planka. Och det är nyligen ditristat. Ser det inte lite ut som Milles handstil? Vinden verkar leva sitt egen liv. Det kan plötsligt bli fruktansvärt kallt och flera gånger känner sig Ludvig övervakad av någon eller något där uppe. Ludvig hittar en fickkniv uppe på vinden också. En fickkniv som visar sig ha ett inbyggt USB-minne med en enda bild på. Ludvig anar att det ligger mer bakom branden och kusinernas försvinnande än det elfel som polisen skyller på.

Nästa bok är också en sorts spökhistoria, men med en air av både kärlek och socialrealism över sig. Det är Flickan på tavlan av Rebecka Åhlund. Det är den klassiska miljön - föräldrarna köper ett torp på landet och Ella, som är ensambarn, har inte minsta lust att ägna helgerna åt att sitta där ute i skogen och ruttna. Men huset lever sitt eget liv och det fascinerar, snarare än skrämmer, Ella. Det är klassiska ingredienser som nyköpte hyllor som trillar ner och tavlor som byter plats. Ella får hintar av den gamla kvinnan Asta som bott in huset tidigare, och även grannen Folkas berättar saker om huset som får Ella att förstå att det nog finns något där som vakar över dem. Uppe på hennes rum hänger en tavla av en flicka, och det är något speciellt med henne. Ögonen verkar följa Ella vart hon går i rummet och flickans minspel ändras ständigt. Hemma i stan träffar Ella en nyinflyttad kille som heter Dylan. Han är två år äldre och borde egentligen inte vilja umgås med Ella, men tyr sig ändå till henne både i och utanför skolan. Hemma har han det tufft med en alkoholiserad mamma och hennes pojkvän som bråkar och slåss. Ella dras till Dylan också, men är hon kär, eller gillar hon honom bara lite sådär som en kompis?