Läskiga berättelser

 Ofta önskar mina elever att jag ska köpa ”läskiga böcker”, som om det vore en egen genre. Dessvärre är det ju inte så enkelt, vad som upplevs läskigt är väldigt subjektivt. En del tycker att blod är det läskigaste som finns, andra tycker det blir läskigt när berättelsen innehåller spöken. Jag tycker det läskigaste av allt är när berättelsen är så obehaglig att den kryper under skinnet på dig, och det kan bero på något så banalt som att jag TROR att det ska hända något..

I senaste Adlibrisbeställningen kom tre böcker som får spegla tre olika sorters läskigheter. Först Petrus Dahlins nya bok ”Ärret”. Den handlar om Zandra som i hela sitt liv saknat något, det där inombords som gör en hel. Det innebär att hon gör en massa saker för att vara populär och speciell utåt, men inombords känns det tomt. Det beteendet gör att hon råkar illa ut på flera olika sätt, eftersom att hon behöver otroligt mycket bekräftelse för att må bra, så mycket bekräftelse att hon gör en onödig operation för att få ett ärr.

Den andra, och tredje, läskiga boken är första och andra delen i serien om Zombie Lars av Kim W Andersson. Det är en serie som även går på SVTPlay. Lars är till hälften zombie och hälften människa, eller halvt levande-olevande som den korrekta benämningen lyder. I denna boken är det inte zombieinslaget som är det läskiga, utan attityden hos befolkningen i staden mot de främmande, som häxor, troll, ninjor, zombier mm också kallas. Här finns allt, från främlingsfientliga sällskap, till ren och skär mobbing och förslag på att de ska ha särskilda märken på sina kläder.

Den sista boken är ”Flickan utan ansikte” av Ingelin Angerborn. Detta är en traditionell spökhistoria, med alla ingredienser som gör en bra spökhistoria. En berättelse om ond, bråd död, en kyrkogård, ett gammalt hus, steg som hörs, saker som flyttar på sig, strömavbrott, rullgardiner som plötsligt rullar upp mm. ”Flickan utan ansikte”är en relativt kort berättelse, men tillräckligt lång för att skrämmas!

  

Adventskalender Lucka 2

Rabén och Sjögren har under flera år gett ut en julbok med 24 kapitel. Författarna och illustratörerna skiftar men hör alltid till de mest populära. Årets upplaga är inget undantag. Boken heter En klurig jul med undertiteln Julsaga i 24 kapitel. Ingelin Angerborn står för texten och Per Gustavsson för bilderna. Det är deras första samarbete och fungerar alldeles utmärkt.
Berättelsen börjar dagen innan första advent och Rutans familj är i full färd med att göra det adventsfint hemma i lägenheten. Det är lite småstökigt och saker är försvunna, såsom saxen och hammaren. Men det går att hamra in spikar med en träsko och snart lyser stjärnor och ljusstakar mysigt och stämningsfullt i deras fönster.
Rutan gör en önskelista. Överst står en kompis, för grannen och bästa kompisen har flyttat från stan. På plats två står en hund vilket också är svårt att ge bort i julklapp eftersom pappan i familjen är pälsallergiker.
Det händer andra mystiska saker i lägenheten än att saker försvinner och snart upptäcker Rutan en sorts kompis som ofrivilligt flyttat in i lägenheten. Den nyfunna kompisen har lite konstiga matvanor, kan göra sig osynlig och längtar förfärligt mycket hem. Hem är väldigt långt borta.
Tillsammans med ett par klasskamrater försöker Rutan göra gästen glad och fixa så att hen kan komma hem igen. Inget av detta är särskilt lätt.
Det här är en berättelse med adventstiden som en inramning till en spännande berättelse med ett övernaturligt inslag.

Angerborns version av Skuggornas hus

Skuggornas hus delar namn med en skräckminiserie från 90-talet, som bygger på en bok av Bjarne Reuter. Jag älskade både boken och serien när jag var yngre (serien finns förresten på Öppet arkiv om ni blir sugna).

Men den här gången är det en ny bladvändare av Ingelin Angerborn, som inte har någon annan koppling än namnet. Boken handlar om Sakarias som är 11 år. Det är höstlov och pappavecka, men pappa bara sviker och när han ställer in deras fiskeresa med kort varsel så får Sakarias nog och bestämmer sig för att bo hos farmor och farfar istället. Farföräldrarna bor i ett gammalt flerfamiljshus med snirkliga detaljer, en gnisslande hiss med gallergrind och stora målningar i trapphuset. När Sakarias kommer fram är lägenheten tom och medan han väntar utanför dörren tycker han sig se en märklig skugga av en person bredvid hissen. Han blir halvt ihjälskrämd, men tack och lov kommer farmor och farfar hem just i den stunden och de tror att han kanske bara inbillade sig.

Sakarias lov ligger tomt framför honom och när farmor berättar att det ska vara en tecknarkurs för barn på konstmuséet där hon jobbar så hakar han på. På kursen träffar han Salma, en tjej i hans egen ålder och när de får i uppgift att rita av varandra parar kursledaren ihop dem. Salma är verkligen jätteduktig och målar ett superfint porträtt av Sakarias, men när han ska rita av henne visar det sig bli någon helt annan. Sakarias kan inte alls förklara vad som hände. Det är ingen han känner, eller känner igen från någon film eller spel. På kvällen när han sitter hemma och klottrar lite utan att tänka visar det sig att han ritar samma flicka igen. Och den här gången står det en häst i skuggorna bakom henne. Sakarias får henne inte ur tankarna. Vem är hon? Var kommer hon ifrån? Och varför envisas hans undermedvetna, eller vad det nu är, med att skapa henne hela tiden?
Dessutom händer det konstiga saker i huset. Det är någon som går efter Sakarias i trappan, men när han tittar efter är det tomt. Det ringer på dörren utan att någon är där. Han känner en konstig doft, som av häst och stall i huset. Han hittar en brosch i trapphuset, men ingen verkar sakna den. Och så hör han konstiga ljud, som av en skriande häst, ute på gården.
Farmor och farfar tror naturligtvis att allt har en naturlig förklaring, men när han berättar för Salma verkar hon tycka att spöken är den mest naturliga förklaringen av dem alla. Även om Sakarias uppskattar att hon tar hans berättelse på allvar så vet han inte helt säkert om han vill ta reda på mer om vad som hänt. Han vill nog helst bara att spökerierna, eller vad det nu är, ska upphöra. Och det med en gång.


Det blir aldrig riktigt läskigt i Skuggornas hus, men precis som i flera andra av Angerborns böcker så är det småkusligt och mysrysigt. Det var inte många elever som reserverat boken i förväg, så jag passade på att norpa båda exemplaren av boken när de kom idag och så bokpratar jag dem för femmorna nästa vecka. Sen hoppas jag att det blir fart på reservationslistan.

FYR 137

Tredje, och sista, boken om Elvira, Bea och Meja har äntligen kommit! Det är åter sommar, bara några månader efter att Elvira var med om en del svårförklarliga saker i det gamla dårhuset, och ett år efter att de tre tjejerna träffades på sommarkollo och för första gången fick närkontakt med ett spöke. Rum 213 kom redan 2011 och den skrev jag om här och så sent som i höstas kom fortsättningen Sal 305.

Elvira och Bea följer med Mejas familj på campingsemester. Det är en fin camping med pool, vattenrutschkana, minigolf och härlig badplats. Bara en bit därifrån finns en fyr med en gammal spökhistoria. Redan i bilen på väg till campingen ser Meja en bil med registreringsnummer FYR 137 och alla tjejerna rycker till. De minns alltför tydligt hur förra sommarens äventyr började med att Elvira såg en bil som hette RUM 213, och deras rum, nummer 213, på kollot var bebott inte bara av de tre tjejerna utan även ett spöke. Elvira ser även en bil med nummer FIA 112, på vägen till campingen, men håller det hemligt för de andra. Hon tycker det låter olycksbådande med larmnumret och vet att Meja helst inte vill prata om, eller tro på, det som hände förra sommaren, och att Bea blir så rädd av allt spökprat.

Redan första dagen går de ner till fyren och hittar en gammal dagbok undertecknad med S. Är det Svarta Sara, som blev galen av sorg när hon såg sin älskades skepp gå under i en storm, som skrivit dagboken, eller är det någon annan. Och vad är det för ritual som sägs locka fram henne ur den gamla fyren.

Det blir en gastkramande vecka för de tre tjejerna, men förutom jakten på dagbokens författare och sanningen om Svarta Sara så hinner de också med sol, bad och lite semesterflörtar.

Ingelin Angerborn har som vanligt skrivit en härlig mysrysare. Det blir aldrig obehagligt, bara lite lagom mystiskt och på gränsen mellan övernaturligt och märkliga slumpar.

Teaterspöken

Ingelin Angerborn är ju som vi tjatat om förr här på bloggen en mästare på mysrysare för mellanåldern. Nu har hon kommit med en ny bok, Hjärta av damm. Efter att det nästan blivit inflation i spökberättelser om familjer som flyttar till ruffiga hus på landet och det händer mystiska saker så är det härligt att läsa en rysare som utspelar sig i stan, på en teater.

Bella ska gå en teaterkurs på höstlovet och gruppen ska hålla till i Gamla Ekmanska teatern. Teatern används inte längre för föreställningar, utan ska efter att ha stått tomma några år få utnyttjas till kulturverksamhet för barn och unga. Bella känner ingen annan på kursen, men ganska snart tyr hon sig till Hilding och Shirin som är jämngamla med henne. Liksom de flesta teatrar florerar rykten om mystiska försvinnanden och teaterspöken och ganska snart börjar Bella undra om det inte är nåt skumt på riktigt med teatern. Fler och fler oförklarliga händelser, plötsliga bankningar på dörren, en ipad som får spel, fönster som står öppet, någon som skriver mystiska meddelanden, en docka som ser levande ut och en flicka som dyker upp i salongen medan gruppen repeterar på scen gör att Bella blir alltmer obehaglig till mods. Kan det vara den konstiga Nelly som gör en del av dem. Och Roland, en av ledarna, verkar inte han lite skum?

Bella vet inte vad hon ska tro och det känns inte som att Hilding och Shirin tror henne när hon berättar om det märkliga som händer. Men de bestämmer sig i alla fall för att gå till teatern på kvällen och undersöka saken närmare.

Skräck och skratt

På LitteraLund i fredags lyssnade jag på författarna Ingelin Angerborn och Amanda Hellberg som pratade om sina böcker tillsammans med Jens Heimdahl. Programmet hette Mellan verklighet och mystik, vilket jag tyckte passade ganska bra. Jens, som ledde samtalet, ville däremot gärna ha det till att de båda författarna skriver skräckböcker. Han inledde med en historisk genomgång av skräckgenren och den moralpanik som med jämna mellanrum följt i dess spår. Jag har visserligen inte läst Amanda Hellbergs ungdomsbok Jag väntar under mossan, men min uppfattning av Angerborns böcker är att de snarare är mysrysiga än skräckinjagande. Författana själva värjde sig något från begreppet, men motsatte det sig inte helt.

Trots att det handlade om övernaturliga saker, mystik, spänning, det okända, så var det ett samtal som lockade till många skratt bland oss i publiken. Författarna var förvånansvärt roliga och Jens Heimdahl, som är något så märkligt som arkeobotaniker (läs vad det är HÄR, om du undrar), hade en härlig självdistans och ironisk humor helt i min stil. Egentligen borde jag inte bli så förvånad över Ingelin Angerborns humor. Förutom de spännande, spöklika böckerna Månfågel, Rum 213, Sorgfjäril och För alltid så har hon ju faktiskt skrivit humoristiska berättelser för de lite yngre; Katastrof- och Om jag inte-serierna. Men det är alltid roligt med människor som förvånar en på ett positivt sätt.




Jag har hört lite blandade omdömen av Amanda Hellbergs ungdomsbok, hon har tidigare bara skrivit för vuxna, men efter fredagens samtal blev jag väldigt sugen på att läsa den ändå. Och jag kan knappt vänta tills Angerborns nästa bok Tredje tecknet är i min hand. I mitten av maj släpps den.

Alltför lika

Jag blev mycket förvånad när jag igår läste ut Ingelin Angerborns nya bok Månfågel. Boken är spännande och bra, Lena har tidigare skrivit om den HÄR. Det som förvånade mig är att den i formen och innehållet är mycket lik - alltför lik - Camilla Lagerqvists bok Rädda honom som kom i våras!

Både Månfågel och Rädda honom är lite mystiska böcker med övernaturliga inslag – en genre som är mycket populär speciellt på mellanstadiet. Böckerna bygger på samma grundidé, ramberättelsen påminner om varandra och i båda böckerna är huvudpersonen flickor som är lite ledsna och sorgsna.

Båda böckerna är bra och absolut läsvärda! De har kommit ut med bara några månaders mellanrum och måste ha skrivits samtidigt. Det som jag tycker är märkligt i sammanhanget är att böckerna är utgivna av samma förlag: Rabén & Sjögren.

Är det någon annan som har läst båda böckerna?