Skräckböcker

Jag fick in önskemål om fler skräckböcker så jag har köpt in det, även om jag knappt vågar läsa dem själv... Här är en av dem, skriven av Lena Arro. Linje 15 till Rannebergen handlar om Arvin som sent på Halloweenaftons kväll ska ta spårvagn 8 hem. Lite konstigt tycker han det är när den kommer nästan 10 minuter före tidtabell, men det är kallt och sent så han hoppar på. När han sätter sig ner och ser sig omkring upptäcker han att alla runt omkring är barn, och de gör inga spegelbilder i fönstren. Han vill genast hoppa av, men spårvagnen ökar farten och stannar inte på någon station, inte ens på slutstationen där rälsen tar slut! När spårvagnen väl stannar befinner den sig i en grottsal och barnen närmar sig Arvin. Skräckslagen får han höra den ena historien värre än den andra om hur det gick till när barnen blev spöken... 👻BU!

Boken innehåller flera korta läskiga historier och där finns både mylingar och vampyrer bland de döda barnen. Jag läste den ståendes vid skrivbordet i biblioteket, precis efter lunch medan det fortfarande var ljust ute... Jag är väldigt glad att jag inte åker spårvagn till jobbet!

Spöktåget

Jag har läst massor av böcker den senaste veckan, men någonstans på vägen har bloggandet kommit bort. Dags att ta tag i det.

En av böckerna är Lena Arros nya Linje 15 till Rannebergen. En ung man är på väg hem, det är halloweennatt och gatorna ligger ödsliga och tomma. Så kommer spårvagnen, lite för tidigt till och med. Arvin hoppar på och vagnen kör iväg, men det är något konstigt med den. Den åker snabbare än vanligt och stannar inte på någon hållplats, inte ens ändhållplatsen där Arvin ska av. När Arvin står där vi dörren lägger han märke till de andra passagerarna. Alla ser så unga ut. Varför är spårvagnen full med barn så dags på natten? Kanske har de varit ute på bus eller godis? När vagnen äntligen saktar ner och stannar befinner den sig på den öde spökstationen Rannebergen, den som började byggas, men som aldrig blev klar och togs i bruk. Så vänder sig barnen mot Arvin och han inser att de alla är bleka i ansiktena och svarta runt ögonen. En liten pojke kommer fram till Arvin, lägger sina iskalla händer i hans och ber om att få berätta en historia. Arvin kan inget annat än att lyssna på pojkens hemska berättelse om hur han blev övergiven och dog redan som liten. Sedan kommer de fram en efter en och berättar om sina öden, kräver att Arvin ska lyssna på dem och lindra deras ensamhet en stund. En del av dem har varit döda länge, andra bara ett kort tag, men alla saknar de någon eller något från sina liv. Alla känner sig svikna av vuxenvärlden. Alla vill de att Arvin ska hjälpa dem. Men hur skulle han kunna göra det?

Det här är en rysig novellsamling, där Arvin och spårvagnen utgör ramverket som håller ihop de olika berättelserna. De är bra och spännande, utan att bli alltför obehagliga.