Jobbiga tjejer

I veckan fick jag boken Jobbiga tjejer till mediateket. Det är den framgångsrika författartrion Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson som tillsammans har skrivit boken. Detta är en uppföljare på Fula tjejer som kom förra hösten.

Båda böckerna utspelar sig i ett tonårsgäng där alla går på högstadiet och bor i Gnesta. Huvudpersonerna i  böckerna är Tilde, Jasmine och Eleni. Andra viktiga karaktärer är Tildes bror Johannes, klasskompisen Mirza och Amir som Jasmine har varit tillsammans med och fortfarande tänker väldigt mycket på. 

Första boken Fula tjejer handlar om ett instakonto, Fula tjejer, som plötsligt finns och som alla känner till. På kontot läggs foton på olika tjejer som går på skolan upp tillsammans med en tråkig och kränkande text. Skräcken för att hamna med sin bild på detta instakonto sprider sig bland högstadietjejerna och alla undrar såklart VEM det är som lägger upp bilderna? Jasmine, Eleni och Tilde som själv blir drabbade kan inte bara se på när tjejer öppet blir kränkta på nätet på detta sättet. De bestämmer sig för att ta reda på vem som ligger bakom kontot.

Uppföljaren Jobbiga tjejer startar med att idrottshallen på Frejaskolans högstadium brinner upp. Polisen kommer till skolan och informerar om att branden är anlagd. När det någon vecka senare brinner på ett annat ställe i Gnesta och Eleni blir misstänkt för att ha med bränderna att göra bestämmer sig tjejerna för att försöka ta reda på mer om bränderna. Någon måste ha sett något...

Dessa böcker passar verkligen till de ungdomar som vill läsa genren "vanligt liv med kompisar, skola och vardagsproblem". Sociala medier som ingår i våra ungdomars liv precis hela tiden spelar stor roll i böckerna. Det gör också frågor om jämställdhet och feminism som berörs via handlingen och "spelet" mellan killarna och tjejerna på skolan.

En tredje bok i serien, Svaga tjejer, är på G. Det verkar som om den kommer ut nästa höst. 

Författarna har också skrivit två mycket bra lärarhandledningar till böckerna. Perfekta handledningar att ta fram om ni ska diskutera hela eller delar av böckerna i en klass eller grupp. Här finns lärarhandledningen till Fula tjejer och här finns den till Jobbiga tjejer

Lyssna här när författarna pratar i SR P1 om sina böcker

Adventskalender Lucka 10

Viggo är 7 år och bor med sin pappa och 4-åriga lillebror. Mamma bor i Köpenhamn så henne träffar han bara varannan helg när hon kommer och hälsar på. Tack vare mamma kan Viggo en massa bra svordomar på danska, som "för helvidde" till exempel. Däremot är han inte så bra på det där med att skriva och läsa, och det känns överhuvudtaget ganska trist och meningslöst. Men trots det så håller Viggo på med en lista, en rädslolista, där allt som han tycker är läskigt ska med. Till exempel så är han rädd för mörker, för att det ska hända en olycka så att mamma skadas, att någon ska komma på natten och ta lillebror. Men eftersom bokstäver är jobbiga så har han ritat allt det där på sin lista, och det verkar ständigt dyka upp nya grejer som måste ritas dit. Speciellt efter att Malte börjat i Viggos klass. Tuffa Malte som vill att Viggo ska följa med ut på bus eller godis-runda på halloween. Men om det är något som Viggo vet om halloween så är det att allt måste vara läskigt och hända i mörker. Hur ska Viggo våga sig ut med Malte i mörkret? Och hur ska han våga berätta för Malte att han är rädd, och kanske slippa hela grejen? Allra jobbigast är nog att pappa inte fattar, utan bara skrattar åt honom när han försöker berätta hur rädd han är. Om pappa skrattar åt hans mörkerrädsla så är det bara helt omöjligt att berätta om alla de där andra grejerna han också är rädd för.
Viggo sätter ord på en massa känslor och saker som många barn oroar sig för. Han får lov att vara liten och rädd och grubblande och sin egen, även om det ibland också innebär att inte riktigt våga vara ärlig.
Viggo och rädslolistan är en fantastisk högläsningsbok. Jag testade den hemma på min 6-åring och hon älskade den. Nu längtar vi båda på fortsättningen som kommer ut i vår.

På gränsen mellan barn och vuxen

Den senaste veckan har jag läst två ungdomsböcker för elever som definitivt är äldre än de jag jobbar med. Fantastiskt roligt som omväxling från alla mellanålders- och börja läsa-böcker som jag brukar sätta i mig.
Böckerna har, insåg jag efter ett tag, väldigt många likheter. Och säkert ännu fler olikheter... Böckerna är båda inlästa av sin respektive författare. Böckerna handlar om 17-åriga tjejer, på gränsen mellan barndom och vuxenhet. Båda huvudpersonerna har frånvarande mammor - även om skälen skiljer sig åt. Båda känner stort ansvar för sina pappors väl och ve. Båda känner sig annorlunda än sina jämnåriga. Båda blir kära. Båda böckerna är väldigt bra!


Så vilka är då böckerna?

Men medan Jorinde i Tionde våningen bor ensam eftersom hennes mamma hittat kärleken och flyttat till USA och pappan är deprimerad och bor i sommarhuset i skärgården, så bor Liv i Inuti huvudet är jag kul ensam med sin pappa eftersom mamman dog i en bilolycka när Liv bara var 2 år.

Jorinde får ofta höra från sina klasskompisar att hon lever ett lyxliv. All denna frihet, ingen som tjatar, en hel fyrarumslägenhet för sig själv. Men för Jorinde innebär det också att ingen annan städar, ingen har handlat mat när hon kommer hem, inte lagat den heller, förresten. Ingen frågar hur hennes dag har varit, småpratar om allt och inget, frågar om hon vill ha en kopp te på kvällen. Allt det där vanliga familjegyttret, på gott och ont, får hon klara sig utan. Och så är det pengarna. Jorinde har aldrig några pengar. Hon äter snabbnudlar, vita bönor i tomatsås, billigt pålägg som leverpastej. Och hon skulle aldrig drömma om att skippa lunchen i skolan - gratis mat fem dagar i veckan! Fast det där med pengarna kan hon ju inte erkänna för någon, för hon vill ju inte att de ska tänka illa om hennes föräldrar.

Inte ens bästa kompisen Agnes, som tillbringar så mycket tid tillsammans med Jorinde, verkar förstå vidden av den ensamhet hon känner. Och allt hade väl tuffat på som vanligt om det inte hade varit för Emanuel. Han bara dyker upp på en fest som Jorinde och Agnes har och har får med sig (okej, han tar) en kristallkula i brunt glas som tillhör en kristallkrona som en gång hängt på Jorindes morfars fars skepp. Jorinde älskar den där kristallkulan och hon vill såklart genast ha tillbaka den, men istället råkar hon bli kär i Emanuel. Och Jorinde känner mer och mer att tyngden av alla människor som behöver henne håller på att bli för stor. Mamma i USA vill att hon ska komma dit över jul, och vill att Jorinde ska klara och kanske till och med älska sitt nya fria liv. Pappa ute på sin ö behöver muntras upp, hindras från att ta livet av sig och kan ju inte lämnas ensam hela julen - hur skulle han överleva det? Agnes blir svartsjuk när Jorinde blir kär i Emanuel, för hur ska hon klara sig om Jorinde bara håller på att kärar hela tiden. Och dessutom tycker Agnes att Jorinde daltar alldeles för mycket med sin pappa. Jorinde dras år fyra håll samtidigt och hinner aldrig riktigt fundera över vad hon själv skulle vilja. Ständigt dåligt samvete och en känsla av att det är alla andras tur nu, hon måste själv stå tillbaka lite.

Livs liv ser helt annorlunda ut. Hon har precis flyttat med sin pappa från lägenheten i Stockholm till ett stort gammalt ruckel utanför det lilla samhället Ingelstad, utanför Växjö. Pappan växte upp i Ingelstad och hade alltid drömt om det där specifika huset, och plötsligt en februarimorgon står Liv på busshållplatsen på landsvägen och väntar på bussen till sin nya gymnasieskola. Liv avskyr det. Hon har alltid varit fruktansvärt blyg, en liknelse som hon ofta använder om sig själv är "stum tomat" och allt hon gör och säger analyseras i det oändliga, in i minsta detalj. Redan den där första dagen gör hon sig bilder av medresenärerna på bussen. Det är Candycrush - tjejen som troligen kommer från Syrien och inte kan svenska än, hon ser sur ut och spelar sammanbitet cc hela vägen in till Växjö. Det är portföljmannen, lärarkvinnan och så Dostojevskij som går på i Ingelstad, och som kallas så eftersom han håller på att läsa en roman av författaren.

Liv säger helst ingenting alls och rasterna blir ett veritabelt helvete. Hon tackar nej till att följa med till cafeterian, hon genomlider luncher, hon håller sig på sin kant och flyr in på toa. Men så börjar Candycrush prata med henne på bussen en morgon, och det visar sig att hon inte alls kommer från Syrien och att hon kan svenska alldeles felfritt, och det verkar heller inte som att Alia, som hon verkligen heter, bryr sig så mycket om att hon får sköta konversationen alldeles själv. Liv kan bara tänka på hur otroligt freakig hon måste framstå i Alias ögon, men Alia verkar inte bry sig om det heller.

När det är dags för grupparbete på franskan så hamnar Liv tillsammans med Dostojevskij, som i verkligheten heter Gunnar. Hon beklagar honom, inuti sitt huvud, eftersom grupparbete och muntliga redovisningar verkligen inte är hennes grej, men han verkar inte heller förstå vidden av hur freaky hon är. Han föreslår saker, planerar och bjuder hem henne till sig för att jobba färdigt. Liv kämpar, verkligen kämpar, för att verka lite normal, men när hela redovisningen inleds med total dödsångest och Liv svimmar mitt framför hela franskaklassen gör hon det enda möjliga. Hon slutar gå till skolan.



Båda böckerna känns så känslomässigt trovärdiga. De ständiga tankarna på att vara, eller i alla fall verka, normal. Övertygelsen att folk runt omkring bara råkar vara snälla ibland fast de egentligen inte gillar en. Att hela tiden ta hänsyn till alla andras känslor/viljor/behov till den grad att de egna känslorna/viljorna/behoven blir alldeles suddiga. Att alltid tänka på hur andra uppfattar en. Att aldrig kunna säga allt eftersom det skulle få alla runt omkring att springa iväg vilt skrikande. Att tvingas ljuga för de som betyder mest eftersom sanningen är så jobbig.
att definiera vem böckerna passar för är såklart alltid svårt, men jag skulle säga att alla från 14 år kan läsa dem med behållning. Tonårsföräldrar bör nog faktiskt göra det.


ps. Maria skrev om Tionde våningen tidigare i våras.

Författardag i Hässleholm

Tisdagen den 18e november gick den årliga Författardagen i Hässleholm av stapeln. Det var ett fullspäckat program som bjöd på allt mellan bokprat, normkritik och den senaste forskningen om hur man blir en läsare.
Konferencier denna dag var den alltid mycket stiliga Mårten Sandén, och bland föreläsarna fanns både välkända och del nya ansikten. Thomas Halling, Johanna Lindbäck, Torsten Bengtsson och Milena Bergquist var några av namnen som var med och bidrog till att denna dag blev en fantastisk inspirationsdag.

Läsambassadörerna Johanna Lindbäck och Torsten Bengtsson, som båda även är författare, samtalade bland annat kring författarbesök i skolan. De berättade också om uppdraget som läsambassadör och hur de tänker kring det.

Författaren Thomas Halling guidade oss genom sin författarkarriär, från den första bilderboken

"Tass, tass, tass, smyg, smyg, smyg" som firar 25 år i år, till serierna om Emil 11och Olle 8 där det kommer nya delar under 2015.

Förläggaren Karin Salmson berättade om sin syn på normer och normkritiskt arbete. Hon driver

bokförlaget "Olika förlag". Förlaget arbetar med att alla barn ska kunna hitta en spegling av sig i barnlitteraturen. I Olika förlags böcker är normbrytandet inte huvudberättelsen, den skrivs inte läsaren på näsan utan uttrycks i bilden

Lisa Bjärbo, författare och journalist, berättade  om sin kärlek till böcker och pratade om barns minskade lust att läsa. Hon menar att vi inte längre har råd att prata om att ge barn läslust, nu måste vi får dem att läsa! Hon berättade också att även hon och säkert fler vuxna med henne lätt fastnar framför tvn, plattan eller datorn istället för att läsa en bok, och då är vi ändå väldigt läsvana, så att barn som ännu inte har läsvanan väljer de mer lättillgängliga medierna är inte konstigt alls! Slutligen gav hon tips på bloggen/ podcasten www.alltvisager.se och webbplatsen www.svd.se och fliken " läs och skriv" där hon bla ger boktips.

Böckerna om Millan är till viss del baserade på författaren Milena Bergquists barndomsupplevelser under 1960 och 1970talet och hon läste en del av ett kapitel högt för oss.

Catarina Schmidt berättade om "Barndomens många berättelser" som utgår från hennes avhandling " Att bli en sån som läser". Hon visade på att dagens barn har fler ingångar än böcker till berättelser, tex TV och dataspel.

Av Elin Nilsson fick vi ett fantastiskt bokprat om egna boken "Flyg som en fjäril, stick som ett bi", som handlar om elitsimmaren Miranda och om hur hon satsar allt för att gå segrande ur den kamp hennes liv blivit. Elin har själv en bakgrund som simmare och började fundera på vad det är som ger drivkraften i tävlandet.

Malin Stehn avslutade med bravur med en snabb presentation av sina barnböcker, innan hon fördjupade sig i sina ungdomsböcker och bjöd på två härliga högläsningssmakprov ur dem.

Telefon = bok, bok = underbar

Jag vet att jag inte direkt är först med det senaste, men nu har jag i alla fall läst en bok i sin helhet på min telefon. Har gjort något försök tidigare, men gett upp efter bara 40 sidor eller så, irriterad över att jag inte hade överblick över bokens omfång, eller kunde se hur långt jag kommit, att jag tvangs bläddra flera gånger för varje sida. Men om det berodde på att boken i sig inte passade mig eller inte passade att läsa i det formatet låter jag vara osagt. Hur som helst. Nu har jag läst en annan bok, Lisa Bjärbos och Johanna Lindbäcks Vi måste sluta ses på det här sättet, och det gick alldelels utmärkt på telefonen. Kanske krävs det en sån bladvändare, en bok som man liksom bara glider genom, för att det ska funka för mig. Igår ägnade jag en drygt timslång promenad med min dotter sovande i vagnen åt att läsa. Jag har inte den blekaste aning om var jag gick någonstans, blicken var klistrad i telefonen hela tiden, och det trista vädret och oispirerande uppgiften (jag har gått mååånga, lååånga promenader med det barnet för att hon ska sova...) försvann när jag sjönk in i berättelsen om Jens och Hanna.

Hanna ska börja sista terminen på gymnasiet och sen väntar Paris, Paris!!!, tillsammans med kompisen Märta. En av de sista dagarna på lovet sitter de på ett uteställe och pratar, planerar och tränar inför resan. Tränar på att drick vin, till exempel. Och i baren träffar hon Jens. Och en stund senare träffas de i toakön. Och sen på tunnelbanan hem. Och plötsligt står Hanna i Jens hall, ligger i hans säng och hennes linne ligger slängt över sänglampan och Hanna undrar vad som hände. Det gör Jens också. För det är bara timmar sedan hans sambo, före detta sambo, flyttade ut och tog halva möblemanget med sig. Bara timmar sedan han blev varannanveckasförälder till Rut. Och det första han gör är att gå på krogen och ragga upp en tjej. Hur tänkte han? Det hade inte behövt bli så mycket mer med det. För Ruts mamma ringer och han måste rusa dit med astmaspray och lämna Hanna i sin säng, och Hanna går hem utan att lämna sitt nummer. Men när terminen börjar några dagar senare börjar Jens ett nytt jobb, som asistent till en gymnasieelev. En som heter Oskar och visar sig gå i samma klass som Hanna. Och plötsligt ska de tillbringa 8 timmar varje dag i samma rum. Pirr, och tvivel, och tvekan, och spänning, och ja?, och Ja, och JA!, och nja...

Behöver jag säga att jag gillart. Mycket!

Bjärbos 2:a

Jag gillar ju Lisa Bjärbo och hennes första bok Det är så logiskt att alla fattar utom du, och hennes blogg onekligen . Att hon just nu håller på och skriva en bok tillsammans med Johanna Lindbäck gör ju inte saken sämre. Kolla in deras gemensamma blogg här.

I alla fall, nu har den ju kommit, Bjärbos andra bok; Allt jag säger är sant.

Och ja, det är lika bra som ettan, minst.

I Allt jag säger är sant möter vi Alicia ”sexton, snart sjutton, med kolsyra i venerna och håret på svaj.” Alicia har precis börjat på natur på gymnasiet men tycker skolan känns som slöseri med tid; hon är ju ämnad för stordåd. Så hon hoppar av och skaffar ett jobb på ett café, där hon trivs bättre än hon trott. Plötsligt är allt roligt. Hemma blir det däremot konflikter, och Alicia flyttar hem till sin mormor. Alicia trivs bra där men så en dag ramlar mormor och bryter lårbenshalsen…

Allt jag säger är sant innehåller vänskap, kärlek och relationer och är en bok om att växa upp och göra sina egna val. Det som står ut, verkligen står ut, är det fantastiska språket och Alicias personlighet; hon har ”mörk hår i frisyrer du inte trodde fans. Kläder i tusen färger. Fräknar på näsan, pärla i läppen occh ganska ofta en tjusig hatt på huvudet”. Hon är: ”Sexton år och i det närmaste elektrisk”

Lisa Bjärbo

Nu är den beställd! Lisa Bjärbos nya ungdomsroman Allt jag säger är sant som kommer i mars 2012… Så här står det om boken på Rabén & Sjögrens webbplats

”Allt jag säger är sant handlar om hösten då Alicia egentligen borde ha gått i ettan på gymnasiet. Om hur hon istället börjar arbeta på ett kafé. Börjar bråka med sin bästa kompis. Flyttar ut från sina oförstående föräldrar, och in till sin mycket mer förstående mormor. Om hur hon träffar Isak - den grekiske guden som har så fina linjer vid munnen att Alicia inte kan sluta stirra på dem. Och om hur det känns när hela hennes värld trillar sönder av sorg.”

Har du ännu inte läst Lisa Bjärbos första ungdomsbok Det är så logiskt alla fattar utom du så ska du absolut göra det nu!

Denna bok handlar om Johan och Ester som varit kompisar sedan de var små. Nu går de i ettan på gymnasiet och för Johan så har vänskapskänslorna till Ester övergått till förälskelse medan Ester ser Johan som sin bästa vän och är helt nere i gitarristen Adam. Ester tycker att hon kan prata med Johan om allt – han är ju hennes bästa vän. Men Johan vill inte alls höra om Esters kärleksbekymmer…

Emelie har tidigare skrivit om boken HÄR

1 + 1 måste ju bli superbra

Två mycket fantastiska ungdomsboksförfattare, Johanna Lindbäck (dessutom gymnasielärare, skribent på bokhora) och Lisa Bjärbo (dessutom jornalist, förlagsredaktör) har påbörjat ett gemensamt bokprojekt. Det kan ju bara inte misslyckas. Johanna har tidigare skrivit de väldigt träffsäkra En liten chock, Min typ brorsa, Tänk om det där är jag, Saker som aldrig händer och Välkommen hem. Och detta bara sedan 2007. Lisa har sin andra bok på gång. Den första (som jag fullkomligt älskade) heter Det är så logiskt, alla fattar utom du och den nya som kommer nästa år ska heta Allt jag säger är sant.



Arbetsnamnet på deras gemensama bok är Inte nu och de planerar att skriva vartannat kapitel. Vill man följa arbetet med boken så har de nyss startat en blogg om det hela HÄR.