Ni vann aldrig. Så tog jag mig levande genom högstadiet.

Titeln är nog lite ironisk, tänker jag, när jag läser den. Det är väl så man brukar säga "levande genom högstadiet", högstadiet är en tuff tid osv. Och så hemskt kan det väl inte ha varit för Lisa Jonsson, alias Misslisibell, med hundratusentals följare på sin Youtube kanal. Känd och älskad av dessa hundratusentals, mestadels flickor, överöst med "produkter" av olika firmor, vinnare av olika priser och utmärkelser för sin kanal?
Jo så hemskt har det varit, att hon nästan inte "tagit sig levande genom högstadiet" "Den 23 mars 2017 fyllde jag sexton år. Det var den bästa födelsedagen i mitt liv, full av kärlek och uppskattning. Men dagen före var ett helvete. Liksom dagen därpå. Och bara en vecka senare rasade allt samman".

Så börjar Lisa Jonssons bok, som hon skrivit tillsammans med Pernilla Karlsson. Lisa/Misslisibell började med sin You Tube kanal, redan när hon var i tio årsåldern. Lisa har alltid haft svårt att få kompisar. Visst har hon haft vänner, men ofta har de vänt henne ryggen efter ett tag. "jag hade väldigt sällan vänner med mig hem när jag var liten, men jag tyckte om att pyssla"
Pysslet blev början till kanalen. Först var det pyssel, sedan var det smink eller saker hon köpt på ICA.
Väldigt många verkade tycka om det hon pratade om , Youtubekanalen växte.

I högstadiet började den verkligt hårda mobbningen. Lisa blev "uthängd" på ASK, en social medieapp, som tyvärr ofta använts för ganska vidrig mobbning, förtal och sexuella trakasserier (min kommentar) Ju större Lisas Youtube kanal blev, ju mer tilltog mobbningen och förtalet bakom ryggen på henne. Allt detta talade hon om och skrev om på sin blogg och fick ett enormt stöd av sina följare.Så utåt på kanalen oerhört älskad och framgångsrik, men i det vardagliga livet, i skolan ett helvete med mobbning, tilltagande panikångest och ätstörningar. Som tur var har Lisa en stöttande familj och en fritid med hästar och en syster, som sin bästa vän.

Inför nian byter Lisa skola, för att komma ifrån sina mobbare och till en början ser det ut att gå bra, hon får en del nya vänner, men efter ett tag vänder de sig ifrån henne och en tyst utfrysning börjar, ingen talar med henne eller låtsas som att hon ens finns. Två månader innan skolavslutningen i nian, bryter Lisa samman och vägrar gå tillbaka till skolan mer. Formellt sett har hon redan slutfört nian och kan sluta två månader tidigare än de andra i klassen.

Såhär säger Lisa om livet nu, ett år efteråt " Min återhämtning har bara börjat....om man varit mobbad kan det ta lång tid innan man känner sig ok igen...Gymnasiet har jag skjutit upp...att träffa en ny grupp med ungdomar och försöka bli vän med nån känns helt omöjligt just nu..."

Jag är faktiskt alldeles tagen efter att ha läst den här boken. Den är bra skriven, ganska lågmäld och rakt på. Lisa berättar hur det var, men utan att skapa "drama" av det. Den är en historia, som griper tag i dig, på många vis, många frågor väcks. Är det rätt eller fel att utsätta sig för den här massiva uppmärksamheten när man bara är tio år( Lisa skriver själv om detta i ett kapitel i boken) , hur kunde mobbningen fortgå så länge och så grovt, trots att mycket gjordes för att stoppa den, kontrasten mellan Lisas världar osv

I slutet av boken finns många sidor med tips på var du kan vända dig om du blir mobbad, om du har panikångest, ätstörningar.  En viktig bok av en av våra mest kända Youtubers.

På gränsen mellan barn och vuxen

Den senaste veckan har jag läst två ungdomsböcker för elever som definitivt är äldre än de jag jobbar med. Fantastiskt roligt som omväxling från alla mellanålders- och börja läsa-böcker som jag brukar sätta i mig.
Böckerna har, insåg jag efter ett tag, väldigt många likheter. Och säkert ännu fler olikheter... Böckerna är båda inlästa av sin respektive författare. Böckerna handlar om 17-åriga tjejer, på gränsen mellan barndom och vuxenhet. Båda huvudpersonerna har frånvarande mammor - även om skälen skiljer sig åt. Båda känner stort ansvar för sina pappors väl och ve. Båda känner sig annorlunda än sina jämnåriga. Båda blir kära. Båda böckerna är väldigt bra!


Så vilka är då böckerna?

Men medan Jorinde i Tionde våningen bor ensam eftersom hennes mamma hittat kärleken och flyttat till USA och pappan är deprimerad och bor i sommarhuset i skärgården, så bor Liv i Inuti huvudet är jag kul ensam med sin pappa eftersom mamman dog i en bilolycka när Liv bara var 2 år.

Jorinde får ofta höra från sina klasskompisar att hon lever ett lyxliv. All denna frihet, ingen som tjatar, en hel fyrarumslägenhet för sig själv. Men för Jorinde innebär det också att ingen annan städar, ingen har handlat mat när hon kommer hem, inte lagat den heller, förresten. Ingen frågar hur hennes dag har varit, småpratar om allt och inget, frågar om hon vill ha en kopp te på kvällen. Allt det där vanliga familjegyttret, på gott och ont, får hon klara sig utan. Och så är det pengarna. Jorinde har aldrig några pengar. Hon äter snabbnudlar, vita bönor i tomatsås, billigt pålägg som leverpastej. Och hon skulle aldrig drömma om att skippa lunchen i skolan - gratis mat fem dagar i veckan! Fast det där med pengarna kan hon ju inte erkänna för någon, för hon vill ju inte att de ska tänka illa om hennes föräldrar.

Inte ens bästa kompisen Agnes, som tillbringar så mycket tid tillsammans med Jorinde, verkar förstå vidden av den ensamhet hon känner. Och allt hade väl tuffat på som vanligt om det inte hade varit för Emanuel. Han bara dyker upp på en fest som Jorinde och Agnes har och har får med sig (okej, han tar) en kristallkula i brunt glas som tillhör en kristallkrona som en gång hängt på Jorindes morfars fars skepp. Jorinde älskar den där kristallkulan och hon vill såklart genast ha tillbaka den, men istället råkar hon bli kär i Emanuel. Och Jorinde känner mer och mer att tyngden av alla människor som behöver henne håller på att bli för stor. Mamma i USA vill att hon ska komma dit över jul, och vill att Jorinde ska klara och kanske till och med älska sitt nya fria liv. Pappa ute på sin ö behöver muntras upp, hindras från att ta livet av sig och kan ju inte lämnas ensam hela julen - hur skulle han överleva det? Agnes blir svartsjuk när Jorinde blir kär i Emanuel, för hur ska hon klara sig om Jorinde bara håller på att kärar hela tiden. Och dessutom tycker Agnes att Jorinde daltar alldeles för mycket med sin pappa. Jorinde dras år fyra håll samtidigt och hinner aldrig riktigt fundera över vad hon själv skulle vilja. Ständigt dåligt samvete och en känsla av att det är alla andras tur nu, hon måste själv stå tillbaka lite.

Livs liv ser helt annorlunda ut. Hon har precis flyttat med sin pappa från lägenheten i Stockholm till ett stort gammalt ruckel utanför det lilla samhället Ingelstad, utanför Växjö. Pappan växte upp i Ingelstad och hade alltid drömt om det där specifika huset, och plötsligt en februarimorgon står Liv på busshållplatsen på landsvägen och väntar på bussen till sin nya gymnasieskola. Liv avskyr det. Hon har alltid varit fruktansvärt blyg, en liknelse som hon ofta använder om sig själv är "stum tomat" och allt hon gör och säger analyseras i det oändliga, in i minsta detalj. Redan den där första dagen gör hon sig bilder av medresenärerna på bussen. Det är Candycrush - tjejen som troligen kommer från Syrien och inte kan svenska än, hon ser sur ut och spelar sammanbitet cc hela vägen in till Växjö. Det är portföljmannen, lärarkvinnan och så Dostojevskij som går på i Ingelstad, och som kallas så eftersom han håller på att läsa en roman av författaren.

Liv säger helst ingenting alls och rasterna blir ett veritabelt helvete. Hon tackar nej till att följa med till cafeterian, hon genomlider luncher, hon håller sig på sin kant och flyr in på toa. Men så börjar Candycrush prata med henne på bussen en morgon, och det visar sig att hon inte alls kommer från Syrien och att hon kan svenska alldeles felfritt, och det verkar heller inte som att Alia, som hon verkligen heter, bryr sig så mycket om att hon får sköta konversationen alldeles själv. Liv kan bara tänka på hur otroligt freakig hon måste framstå i Alias ögon, men Alia verkar inte bry sig om det heller.

När det är dags för grupparbete på franskan så hamnar Liv tillsammans med Dostojevskij, som i verkligheten heter Gunnar. Hon beklagar honom, inuti sitt huvud, eftersom grupparbete och muntliga redovisningar verkligen inte är hennes grej, men han verkar inte heller förstå vidden av hur freaky hon är. Han föreslår saker, planerar och bjuder hem henne till sig för att jobba färdigt. Liv kämpar, verkligen kämpar, för att verka lite normal, men när hela redovisningen inleds med total dödsångest och Liv svimmar mitt framför hela franskaklassen gör hon det enda möjliga. Hon slutar gå till skolan.



Båda böckerna känns så känslomässigt trovärdiga. De ständiga tankarna på att vara, eller i alla fall verka, normal. Övertygelsen att folk runt omkring bara råkar vara snälla ibland fast de egentligen inte gillar en. Att hela tiden ta hänsyn till alla andras känslor/viljor/behov till den grad att de egna känslorna/viljorna/behoven blir alldeles suddiga. Att alltid tänka på hur andra uppfattar en. Att aldrig kunna säga allt eftersom det skulle få alla runt omkring att springa iväg vilt skrikande. Att tvingas ljuga för de som betyder mest eftersom sanningen är så jobbig.
att definiera vem böckerna passar för är såklart alltid svårt, men jag skulle säga att alla från 14 år kan läsa dem med behållning. Tonårsföräldrar bör nog faktiskt göra det.


ps. Maria skrev om Tionde våningen tidigare i våras.