Att synas på bokmässan

Det gäller att vara välplanerad och veta vart en ska ställa sina steg på bokmässan i Göteborg. Annars blir det lätt ett planlöst irrande utan något egentligt mål.
Att vara utställare på mässan är att möta stora utmaningar. Konkurrensen mellan montrarna och programpunkterna är stor och hur göra för att locka till sig åhörare och presumtiva köpare? Högtalare och mikrofoner konkurrerar om ljudutrymmet.

Och bli inte förvånad om du möter monster som försöker ge dig en folder, montrar med glitter och glamour, signerande författare i tomteluva eller iklädd pyjamas. Du kan mötas av personer utklädda till djur och mycket mer.
I ett förlags monter tronade hästen Sigge i egen hög person, nåja inte livs levande men mycket verklighetstrogen. Läshunden var alldeles på riktigt men krävde en skyddande matte och mycket klapp för att orka med alla ben som passerade eller stannade till.

Jovisst allt detta lockar kanske en del för stunden men när jag försökte bana min väg mellan programpunkterna tänkte jag att till slut är det ändå det seriösa samtalet och den goda berättelsen som vinner. Jag ska göra några nedslag bland det som gjorde störst intryck på mig.




Filmkunnighet i en digital era hette ett av seminarierna med Linda Sternö och Ruben Östlund, moderator Ylva Karlsson. De propagerade för att skolan måste ge elever möjligheter att lära sig läsa och tolka bilder. Låt eleverna filma och fotografera och använd deras bilder som utgångspunkt i undervisningen. Låt kameran vara ett undersökande redskap i skolarbetet. De visade på ett utmärkt arbetsmaterial framtaget på Akademin Valand i deras barnfilmskola, Kamerans ABC som går att ladda ner HÄR.

Att lyssna till ALMA-pristagaren Jacqueline Woodson var magiskt men svårt att återge. En av hennes böcker finns nu översatt till svenska Brun flicka drömmer.

Senare på dagen lyssnade jag till Sara Kadefors, Moni Nilsson och Christina Herrström som tillsammans med moderatorn Jessica Schiefauer talade under rubriken Att ta hand om sina vuxna. De har alla skrivit om ungdomar som omges av vuxna som inte mäktar med att vara vuxna utan rollerna är så gott som omvända. Vad händer då i en ung människas liv? Hur ska de navigera vidare i sin utveckling? Läs deras böcker i trilogin om Billie, Så mycket kärlek kan inte dö och Tionde våningen.

På lärarscenen talade Åsa Larsson som är en av de journalister som drog igång Viralgranskaren. De vill förmedla hur vi ska kunna genomskåda bluffen på ett källkritiskt sätt. De har identifierat olika grupper som är ute efter att föra oss bakom ljuset mer eller mindre medvetet. Nämligen satiriker, bedragare, politiska provokatörer och trollfabrikörer som både vill vilseleda och tjäna pengar.
Hur undviker du att bli en i mängden av "klickboskap". Lilla Viralgranskaren har gett ut en utmärkt lärarhandledning.

Ida Östensson och Thor Rutgersson förde ett intressant samtal utifrån sin bok Allt vi inte talar om som vill utmana killar att tänka annorlunda i sina roller. De anordnar killmiddagar, har en poddcast, har tagit fram ett spel och är ute och föreläser i många olika sammanhang. Lärarhandledningen och boken är ett måste att använda från åk 8 och uppåt.

Jag skulle kunna hålla på i oändlighet men väljer att sluta med slutet i PAX-serien. Den tionde boken Draugen har just kommit ut och Agnes, från Agnes bokblogg intervjuade Ingela Korsell och Henrik Jonsson. En ny sak jag lärde mig om PAX-böckerna är att Henriks bildserier mycket väl kan användas till att bygga upp en förförståelse för berättelsen. En sorts bildpromenad.

På gränsen mellan barn och vuxen

Den senaste veckan har jag läst två ungdomsböcker för elever som definitivt är äldre än de jag jobbar med. Fantastiskt roligt som omväxling från alla mellanålders- och börja läsa-böcker som jag brukar sätta i mig.
Böckerna har, insåg jag efter ett tag, väldigt många likheter. Och säkert ännu fler olikheter... Böckerna är båda inlästa av sin respektive författare. Böckerna handlar om 17-åriga tjejer, på gränsen mellan barndom och vuxenhet. Båda huvudpersonerna har frånvarande mammor - även om skälen skiljer sig åt. Båda känner stort ansvar för sina pappors väl och ve. Båda känner sig annorlunda än sina jämnåriga. Båda blir kära. Båda böckerna är väldigt bra!


Så vilka är då böckerna?

Men medan Jorinde i Tionde våningen bor ensam eftersom hennes mamma hittat kärleken och flyttat till USA och pappan är deprimerad och bor i sommarhuset i skärgården, så bor Liv i Inuti huvudet är jag kul ensam med sin pappa eftersom mamman dog i en bilolycka när Liv bara var 2 år.

Jorinde får ofta höra från sina klasskompisar att hon lever ett lyxliv. All denna frihet, ingen som tjatar, en hel fyrarumslägenhet för sig själv. Men för Jorinde innebär det också att ingen annan städar, ingen har handlat mat när hon kommer hem, inte lagat den heller, förresten. Ingen frågar hur hennes dag har varit, småpratar om allt och inget, frågar om hon vill ha en kopp te på kvällen. Allt det där vanliga familjegyttret, på gott och ont, får hon klara sig utan. Och så är det pengarna. Jorinde har aldrig några pengar. Hon äter snabbnudlar, vita bönor i tomatsås, billigt pålägg som leverpastej. Och hon skulle aldrig drömma om att skippa lunchen i skolan - gratis mat fem dagar i veckan! Fast det där med pengarna kan hon ju inte erkänna för någon, för hon vill ju inte att de ska tänka illa om hennes föräldrar.

Inte ens bästa kompisen Agnes, som tillbringar så mycket tid tillsammans med Jorinde, verkar förstå vidden av den ensamhet hon känner. Och allt hade väl tuffat på som vanligt om det inte hade varit för Emanuel. Han bara dyker upp på en fest som Jorinde och Agnes har och har får med sig (okej, han tar) en kristallkula i brunt glas som tillhör en kristallkrona som en gång hängt på Jorindes morfars fars skepp. Jorinde älskar den där kristallkulan och hon vill såklart genast ha tillbaka den, men istället råkar hon bli kär i Emanuel. Och Jorinde känner mer och mer att tyngden av alla människor som behöver henne håller på att bli för stor. Mamma i USA vill att hon ska komma dit över jul, och vill att Jorinde ska klara och kanske till och med älska sitt nya fria liv. Pappa ute på sin ö behöver muntras upp, hindras från att ta livet av sig och kan ju inte lämnas ensam hela julen - hur skulle han överleva det? Agnes blir svartsjuk när Jorinde blir kär i Emanuel, för hur ska hon klara sig om Jorinde bara håller på att kärar hela tiden. Och dessutom tycker Agnes att Jorinde daltar alldeles för mycket med sin pappa. Jorinde dras år fyra håll samtidigt och hinner aldrig riktigt fundera över vad hon själv skulle vilja. Ständigt dåligt samvete och en känsla av att det är alla andras tur nu, hon måste själv stå tillbaka lite.

Livs liv ser helt annorlunda ut. Hon har precis flyttat med sin pappa från lägenheten i Stockholm till ett stort gammalt ruckel utanför det lilla samhället Ingelstad, utanför Växjö. Pappan växte upp i Ingelstad och hade alltid drömt om det där specifika huset, och plötsligt en februarimorgon står Liv på busshållplatsen på landsvägen och väntar på bussen till sin nya gymnasieskola. Liv avskyr det. Hon har alltid varit fruktansvärt blyg, en liknelse som hon ofta använder om sig själv är "stum tomat" och allt hon gör och säger analyseras i det oändliga, in i minsta detalj. Redan den där första dagen gör hon sig bilder av medresenärerna på bussen. Det är Candycrush - tjejen som troligen kommer från Syrien och inte kan svenska än, hon ser sur ut och spelar sammanbitet cc hela vägen in till Växjö. Det är portföljmannen, lärarkvinnan och så Dostojevskij som går på i Ingelstad, och som kallas så eftersom han håller på att läsa en roman av författaren.

Liv säger helst ingenting alls och rasterna blir ett veritabelt helvete. Hon tackar nej till att följa med till cafeterian, hon genomlider luncher, hon håller sig på sin kant och flyr in på toa. Men så börjar Candycrush prata med henne på bussen en morgon, och det visar sig att hon inte alls kommer från Syrien och att hon kan svenska alldeles felfritt, och det verkar heller inte som att Alia, som hon verkligen heter, bryr sig så mycket om att hon får sköta konversationen alldeles själv. Liv kan bara tänka på hur otroligt freakig hon måste framstå i Alias ögon, men Alia verkar inte bry sig om det heller.

När det är dags för grupparbete på franskan så hamnar Liv tillsammans med Dostojevskij, som i verkligheten heter Gunnar. Hon beklagar honom, inuti sitt huvud, eftersom grupparbete och muntliga redovisningar verkligen inte är hennes grej, men han verkar inte heller förstå vidden av hur freaky hon är. Han föreslår saker, planerar och bjuder hem henne till sig för att jobba färdigt. Liv kämpar, verkligen kämpar, för att verka lite normal, men när hela redovisningen inleds med total dödsångest och Liv svimmar mitt framför hela franskaklassen gör hon det enda möjliga. Hon slutar gå till skolan.



Båda böckerna känns så känslomässigt trovärdiga. De ständiga tankarna på att vara, eller i alla fall verka, normal. Övertygelsen att folk runt omkring bara råkar vara snälla ibland fast de egentligen inte gillar en. Att hela tiden ta hänsyn till alla andras känslor/viljor/behov till den grad att de egna känslorna/viljorna/behoven blir alldeles suddiga. Att alltid tänka på hur andra uppfattar en. Att aldrig kunna säga allt eftersom det skulle få alla runt omkring att springa iväg vilt skrikande. Att tvingas ljuga för de som betyder mest eftersom sanningen är så jobbig.
att definiera vem böckerna passar för är såklart alltid svårt, men jag skulle säga att alla från 14 år kan läsa dem med behållning. Tonårsföräldrar bör nog faktiskt göra det.


ps. Maria skrev om Tionde våningen tidigare i våras.

Tionde våningen av Christina Herrström

På tionde våningen i höghuset bor sjuttonåriga Jorinde kvar alldeles ensam i familjens fyrarummare. Jorinde kan inte låta bli att titta upp mot köksfönstret när hon är på väg hem för hon kommer ihåg hur det var när mamma brukade stå där och vinka och titta efter henne. Jorinde går från rum till rum och tänder alla lamporna för att det inte ska kännas så ensamt när hon är hemma.

Som tur är har Jorinde Agnes, hennes bästa vän som förstår hur hon har det. Agnes vet att Jorindes mamma flyttade till Florida med  en ny kärlek och att hennes pappa nu är ensam, ledsen och bitter ute på skärgårdsön.

Så träffas Emanuel och Jorinde. Emanuel känns annorlunda jämfört med andra killar Jorinde träffat. För Emanuel kan Jorinde prata om pappa, om att det är jobbigt att ta ansvar för honom och om att hon är rädd för att pappa ska försvinna.

Skrivandet blir en väg ut för Jorinde. Här visar Herrström sitt språkliga djup med meningar som "Köksfönstret bländar mig men hon är inte längre där" och "Hissen passerar nionde våningen och på tionde väntar tystnaden"

Det är nu 12 år sedan Christina Herrström kom ut med Tusen gånger starkare. Denna bok gjorde avtryck - nästan en hel generation tonåringar har läst och diskuterat den och boken finns i klassuppsättning på många skolor runt om i landet. Temat i Tusen gånger starkare är ungdomars relationer med varandra och med vuxenvärlden. I Tionde våningen går Herrström ett steg längre när hon låter tappra Jorinde få ta ett stort ansvar för sina föräldrar och deras oförmåga till kommunikation och ansvarstagande.

Tionde våningen är en oerhört välskriven bok för äldre ungdomar och för vuxna. Den handlar framförallt om de relationer vi har med varandra, med våra barn och med föräldrar. Hur tar vi ansvar för våra relationer och vilket ansvar vilar på barnen när relationer spricker?

Tionde våningen är den absolut bästa ungdomsbok jag läst i år! En blivande klassiker! Läs den och ge sedan Christina Herrström och Tionde våningen Augustpriset för årets ungdomsbok 2018!