Läskiga berättelser

 Ofta önskar mina elever att jag ska köpa ”läskiga böcker”, som om det vore en egen genre. Dessvärre är det ju inte så enkelt, vad som upplevs läskigt är väldigt subjektivt. En del tycker att blod är det läskigaste som finns, andra tycker det blir läskigt när berättelsen innehåller spöken. Jag tycker det läskigaste av allt är när berättelsen är så obehaglig att den kryper under skinnet på dig, och det kan bero på något så banalt som att jag TROR att det ska hända något..

I senaste Adlibrisbeställningen kom tre böcker som får spegla tre olika sorters läskigheter. Först Petrus Dahlins nya bok ”Ärret”. Den handlar om Zandra som i hela sitt liv saknat något, det där inombords som gör en hel. Det innebär att hon gör en massa saker för att vara populär och speciell utåt, men inombords känns det tomt. Det beteendet gör att hon råkar illa ut på flera olika sätt, eftersom att hon behöver otroligt mycket bekräftelse för att må bra, så mycket bekräftelse att hon gör en onödig operation för att få ett ärr.

Den andra, och tredje, läskiga boken är första och andra delen i serien om Zombie Lars av Kim W Andersson. Det är en serie som även går på SVTPlay. Lars är till hälften zombie och hälften människa, eller halvt levande-olevande som den korrekta benämningen lyder. I denna boken är det inte zombieinslaget som är det läskiga, utan attityden hos befolkningen i staden mot de främmande, som häxor, troll, ninjor, zombier mm också kallas. Här finns allt, från främlingsfientliga sällskap, till ren och skär mobbing och förslag på att de ska ha särskilda märken på sina kläder.

Den sista boken är ”Flickan utan ansikte” av Ingelin Angerborn. Detta är en traditionell spökhistoria, med alla ingredienser som gör en bra spökhistoria. En berättelse om ond, bråd död, en kyrkogård, ett gammalt hus, steg som hörs, saker som flyttar på sig, strömavbrott, rullgardiner som plötsligt rullar upp mm. ”Flickan utan ansikte”är en relativt kort berättelse, men tillräckligt lång för att skrämmas!