tisdag 15 maj 2018

Alla suger och det är ingens fel

Det var först är jag läst ut boken som jag insåg att författaren själv var typ jämngammal med sin huvudperson. Jag blev omedelbart sjukt imponerad (och liiite avis...) (Fast det skulle jag ju aldrig avslöja!)
Ebba Hyltmark har skrivit en träffsäker bok om att gå i nian och längta vidare. Nu är det visserligen 21 år sedan jag själv gick och hatade min högstadieskola och önskade mig vart som helst som inte var denna smutsgula tegellänga, med nedklottrade skåp och slitna plastmattor på golven, men jag kan fortfarande minnas känslan av att vilja mer, vilja annat, vilja bort.
Li har bara en vårtermin kvar innan hon tänker ta sitt pick och pack och flytta till Stockholm. Hon har redan siktet inställt på MIT i London efter gymnasiet och för att ha skuggan av en chans att komma in där krävs den allra bästa gymnasieskolan. Och den har hon spanat in under en resa till huvudstaden. Det finns inget som håller henne kvar i staden där hon bor, hon har inga jämnåriga vänner, hennes 6-åriga lillasyster är ett monster och föräldrarna är fejk. Bara att åka med andra ord. Så träffar hon Sigvard, en 69-årig änkling som bor i en liten stuga i utkanten av staden. Sigvard är lika klok som Yoda och behandlar henne som en jämbördig. Sigvard och hon pratar om allt. Hon berättar som sina drömmar, han om sorgen efter sin döda hustru och dottern som reste iväg och sällan kommer och hälsar på. Tillsammans öppnar de upp sig lite mot världen och tar små steg mot framtiden. Li börjar faktiskt prata lite med några på skolan och Sigvard gör sig kvitt gamla saker som håller honom fast i det förgångna.
 
En dag börjar Max i Lis klass. Han dyker upp på mattelektionen, med ett överlägset leende på läpparna och intensiva svarta ögon. Li kan inte värja sig. Hon blir hopplöst förälskad och allt som hon har planerat känns inte längre lika självklart. Tillsammans med Max kan Li vara tyst eller prata, det kvittar, hon får ett behov av att vara nära som aldrig varit hennes grej och det är plötsligt uthärdligt i skolan. Li vägrar lyssna när Olivia, Lis 9-åriga kompis, och hennes föräldrar uttrycker misstro och skepsis mot Max. Han är ju perfekt, vad skulle kunna gå fel?


Li drar in mig i sin värld och håller mig kvar där tills jag läst klart boken. Och detta även om jag själv förmodligen är en av de där hopplösa vuxna som inte fattar någonting och som Li inte hade gillat. Längst bak i boken står Lis instagramnamn och när jag går in och kollar på hennes konto står det mycket riktigt som presentation "Tycker förmodligen inte om dig :)". Så ok, jag låter dig vara ifred. Men du kan inte hindra mig från att gilla dig skarpt ändå, Li. Och önska mig själv lite av din drivkraft.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar