tisdag 15 maj 2018

Billie, tredje gången gillt?

Tredje (och sista?) boken om Billie landade i min hand igår. Nu har jag läst ut den.
Lilla kloka Billie som verkligen vill förstå varför folk gör som de gör, fast de uppenbarligen inte vill. Varför vara tillsammans när man vill vara ensam, varför hålla inne med saker man egentligen skulle vilja säga, varför göra som andra när man vill göra på sitt eget sätt?


Billie börjar komma tillrätta i sin fosterfamilj, trots att de är så konstiga och gör märkliga saker. De lever så onaturligt kollektivt, trots att ingen i familjen verkar uppskatta det. Gemensamma utflykter som ingen vill åka på. Familjeråd alla pustar ut efter. Regler som alla måste följa trots att det kostar på. Och Billie själv som till slut måste erkänna att hon är kär i Douglas, men vad innebär det egentligen att bli ihop? Kan de inte bara vara kära i varandra och fortsätta hänga med varandra och andra. Måste man berätta för alla att man är ihop? Måste man göra allt tillsammans från och med nu?Billie försöker förtvivlat jämka ihop sin hjärna och sitt hjärta, hennes behov av att vara sin alldeles egna självständiga person med längtan efter Douglas, men hur hon gör verkar någon förvänta sig något annat och bli sur.

Billie ser Alvars konstnärliga talang och vill så innerligt gärna att andra ska se vad hon ser att hon inte riktigt funderar på vad Alvar tycker. Och så gör hon det mot honom som hon aldrig skulle acceptera att någon annan gör mot henne - bestämmer, styr, pushar för hårt. Alvar drar sig undan och Billie inser försent vad hon gjort. Hur kan hon reparera skadan när han bara försvinner iväg och inte vill prata.
 Och mitt i allt bestämmer sig plötsligt fosterföräldrarna Mange och Petra för att de behöver luft. De ska inte skiljas, absolut inte. De behöver bara lite utrymme för sig själva, Petra för att skriva och Mange för att plugga, säger de. De skaffar en lägenhet där de bor växelvis, medan barnen bor kvar i huset.

Jag blir inte så förvånad över händelseutvecklingen i den här boken. På något sätt kändes det som enda utvägen, men jag gillar hur det beskrivs genom Billies ögon. Hennes på samma gång mogna och oskuldsfulla blick på allt som händer omkring henne. Hur hon kräver svar på sina aldrig sinande frågor, samtidigt som hon inser hur svårt det är att verkligen vara fullkomligt ärlig hela tiden själv. Det jag saknar i den här boken, speciellt om det är den sista, är Tea. Den ensamma och olyckliga lillasystern som tillbringar kvällarna på sitt rum med sin misslyckade sminkvlogg. Hon dyker upp här och där med sina suckar och sitt missnöje över familjegemenskapen, men jag får inte veta mer om henne. Hur gick det med konflikterna med kompisarna i skolan från förra boken. Försvann de bara? Hur tar hon det här med föräldrarnas växelboende? Vad vill hon?

Jag fortsätter att gilla Billie, hennes styrka och rättframhet. Och om nu detta var den sista boken om Billie så har jag ett litet önskemål till Sara Kadefors. Kan du inte skriva en novellsamling där Alvar, Tea, Mange, Petra, Evin och Douglas får komma till tals. Kanske Billies mamma också. Det hade jag velat läsa!
Vi har skrivit om de första två böckerna på bloggen också. Läs Marias text om Billie - Avgång 9:42 och min om Billie - Du är bäst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar