Det här kalla landet

”Det här kalla landet” av Pernilla Gesén utspelar sig i ett fiktivt land, Nordland. I staden Lindsborg, en mellanstor stad, bor 17 åriga Noomi. Noomis förr så trygga tillvaro börjar krackelera, varorna blir dyrare, det går inte längre att få tag på allt, människor förlorar sina jobb. Oron stiger i Nordland. På grund av krig så har många människor sökt sin tillflykt till Nordland, och nu börjar det knorras på att det är de folkförflyttades fel, de är så många och kostar så mycket. Noomis bror Nick och hennes bästa vän Sus är med i det växande främlingsfientliga partiet ND, och efter att ha blivit rånad så går även Noomi med. Men även det skaver, vad tycker de egentligen?
Parallellt pågår en kärleksintrig mellan klasskompisarna Jasper , Zahra och Noomi. Noomi är kär i Jasper, som är kär i Zahra, eller vem är kär i vem egentligen?
Under de veckor vi får följa Noomi ställs hela hennes världsbild på kant.

Boken skrevs 2017 och innehållet känns oroväckande bekant. Oviljan hos nordlänningarna att se problemen i det större perspektivet, ett artfientligt parti med mörk historia och publikfriande ”quickfix”.  Boken kan ge möjlighet till bra diskussioner om många olika aspekter både om politik och känslor.

Och nu blir det lite obekvämt - sista föreläsningen om källkritik

Sist ut på källkritikskonferensen var kriminologen Nina Rung som pratade under rubriken Normer, övergrepp och prevention i skolans värld - och hur det hänger ihop med källkritik. Jag har följt Rung på instagram ungefär sedan #metoo drog igång för ett och ett halvt år sedan och var väldigt peppad på att höra henne live. Hennes föredrag skulle visa sig landa som en knytnäve i magen. Hon mjukstartade med lite bilder, inga nyheter direkt, men en påminnelse av vilka budskap våra barn matas med dagligdags.

Jajemensan, det här är vad våra femåringar ska leva upp till. Starka, kaxiga pojkar och passiva, lite flirtiga flickor. Vi pratar även olika till flickor och pojkar, enligt undersökningar på förskolor. Pojkar får kommandon, och svarar på samma korthuggna sätt. De ska "Upp igen!" om de trillar och förväntas inte gråta. Med flickor talar vi hela meningar, vi tröstar och omhuldar dem på ett helt annat sätt och pratar om hur saker känns. Genom att säga till flickor att "pojkar är sådär" om de retas, "han är säkert kär i dig" när han tafsar, eller "han menar inget illa" om han säger något elakt, så lär vi också både flickor och pojkar att våld och kärlek hör ihop. Flickor får vänja sig vid att deras kroppsliga integritet kränks, och pojkar vänjer sig vid att göra vad de har lust med.

Rung pratade en lång stund om riskfyllda killnormer. Hur pojkar/killar/män aldrig får sina känslor bekräftade, utan bedöms utifrån sina prestationer. Många män kan inte prata om sina känslor, kan inte uttrycka vad de känner, eftersom de aldrig fått träna.

Det är också en ständig ansträngning att visa att man finns, att allt är lugnt. Män ska kunna ta en glirning och ögonblickligen kunna ge igen med samma mynt, eller värre.

Rung visade upp omslag av några stora magasin för kvinnor och män. På Cosmopolitan och Vanity fair visar halvnakna kvinnor upp vad Rung kallar "knullbarhet", dvs att de är snygga, sexiga, passivt väntande. På framsidorna till King och Café kavlar männen upp sina skjortärmar redo att börja jobba. Men det märkliga i allt detta är att när det kommer till kvinnors kroppar blir de handlingskraftiga männen helt handlingsförlamade och det är kvinnans fel att mannen våldtar. "Hon hade kort kjol.", "Hon 'bad' om det."

Här är några exempel på fullkomligt vidrig reklam som normaliserar våldtäkt, visar att kvinnors kroppar är till för män och helt vanligt legitimerar män att tappa kontrollen om de ser lite hud. Den här typen av bilder måste diskuteras och analyseras. Vad vill de egentligen? Vilken bild ger de av kvinnor och män och är det bilden av en verklighet vi vill leva i?

Sen kom Rung in på de riktigt tunga bitarna, om våldtäkt och övergrepp på barn. Om hur porren påverkar män till allt grövre övergrepp, eftersom de matats med att sex innehåller våld, stryptag, gaging och framförallt INGET samtycke. Detta är något som måste diskuteras i skolan eftersom allt yngre pojkar tittar på porr och de tittar allt mer. Samtidigt behöver vi prata om den våldtäktsutsatta. Visa på att det inte finns ett (rätt) sätt att reagera efter ett övergrepp, det finns ingen relevans i vad offret hade på sig, vad hon gjorde eller inte gjorde. Det vi har är en pojke eller man som valde att våldta, och en person som blev utsatt för det och som behöver hjälp att hantera det trauma som detta innebär. Lägg skulden där den hör hemma.

Vi hann också få ta del av en läskig bild på vad som händer i hjärnan på barn som utsätts för våld eller övergrepp. I de svarta delarna finns ingen verksamhet. Symtomen är koncentrationssvårigheter, bristande impulskontroll, att korttidsminnet inte levererar till långtidsminnet osv. Ett tips var att fråga hur barnen egentligen har det istället för att göra en adhd-utredning, eftersom det finns risk för felaktiga diagnoser. Och missade missförhållanden!

Inga lätta frågor, jobbiga diskussioner att ta. Rung avslutade med några peppiga tips.

- Vem är du? Hur pratar du? Använd ord och begrepp som du är bekväm med.

- Prata om det - kunskap är makt att förändra!

- Hur hjälper vi barn att förstå bilder och reklam?

- Hur hjälper vi barn att kritiskt förhålla sig till personer eller fenomen på nätet?

- Bemötande - öppet och nyfiket! Ha frågorna - inte svaren!

- Förvalta förtroendet om barnen kommer till dig!

- Involvera barnen

- Agera vid oro och våga fråga!

- Anmäl!

Nina Rung var en av initiativtagarna till knytblusmanifestationen förra våren efter att dåvarande akademiledamoten Sara Danius tvingats bort från sin position som ständig sekreterare. Hon har jobbat inom polisen med frågor som rör barns och kvinnors utsatthet för våld i hemmet och sexuella övergrepp och hon har tillsammans med sin man startat föreningen Huskurage som syftar till att stärka grannars mod att fråga och ringa på när man misstänker att någon i huset utsätts för våld i en nära relation. Följ henne på Instagram och bli lite lagom arg och uppeldad och läs mer om Huskurage.

Alla suger och det är ingens fel

Det var först är jag läst ut boken som jag insåg att författaren själv var typ jämngammal med sin huvudperson. Jag blev omedelbart sjukt imponerad (och liiite avis...) (Fast det skulle jag ju aldrig avslöja!)

Ebba Hyltmark har skrivit en träffsäker bok om att gå i nian och längta vidare. Nu är det visserligen 21 år sedan jag själv gick och hatade min högstadieskola och önskade mig vart som helst som inte var denna smutsgula tegellänga, med nedklottrade skåp och slitna plastmattor på golven, men jag kan fortfarande minnas känslan av att vilja mer, vilja annat, vilja bort.

Li har bara en vårtermin kvar innan hon tänker ta sitt pick och pack och flytta till Stockholm. Hon har redan siktet inställt på MIT i London efter gymnasiet och för att ha skuggan av en chans att komma in där krävs den allra bästa gymnasieskolan. Och den har hon spanat in under en resa till huvudstaden. Det finns inget som håller henne kvar i staden där hon bor, hon har inga jämnåriga vänner, hennes 6-åriga lillasyster är ett monster och föräldrarna är fejk. Bara att åka med andra ord. Så träffar hon Sigvard, en 69-årig änkling som bor i en liten stuga i utkanten av staden. Sigvard är lika klok som Yoda och behandlar henne som en jämbördig. Sigvard och hon pratar om allt. Hon berättar som sina drömmar, han om sorgen efter sin döda hustru och dottern som reste iväg och sällan kommer och hälsar på. Tillsammans öppnar de upp sig lite mot världen och tar små steg mot framtiden. Li börjar faktiskt prata lite med några på skolan och Sigvard gör sig kvitt gamla saker som håller honom fast i det förgångna.

 

En dag börjar Max i Lis klass. Han dyker upp på mattelektionen, med ett överlägset leende på läpparna och intensiva svarta ögon. Li kan inte värja sig. Hon blir hopplöst förälskad och allt som hon har planerat känns inte längre lika självklart. Tillsammans med Max kan Li vara tyst eller prata, det kvittar, hon får ett behov av att vara nära som aldrig varit hennes grej och det är plötsligt uthärdligt i skolan. Li vägrar lyssna när Olivia, Lis 9-åriga kompis, och hennes föräldrar uttrycker misstro och skepsis mot Max. Han är ju perfekt, vad skulle kunna gå fel?

Li drar in mig i sin värld och håller mig kvar där tills jag läst klart boken. Och detta även om jag själv förmodligen är en av de där hopplösa vuxna som inte fattar någonting och som Li inte hade gillat. Längst bak i boken står Lis instagramnamn och när jag går in och kollar på hennes konto står det mycket riktigt som presentation "Tycker förmodligen inte om dig :)". Så ok, jag låter dig vara ifred. Men du kan inte hindra mig från att gilla dig skarpt ändå, Li. Och önska mig själv lite av din drivkraft.