Emres handbok i konsten att skaffa sig vänner och ovänner

Emre är inte så bra på det där med kompisar. Han tycker att det är så himla svårt och dessutom är han så tyst och blyg att han ibland misstänker att hans klasskompisar glömmer bort att han finns. Det enda som han är riktigt bra på är att spela Minecraft och att skriva, och det senare har han använt till att skriva små handböcker. Till exempel Emres handbok i konsten att skaffa sig vänner.

En dag kommer en ny kille till klassen, Ömer. Men det visar sig att Emre faktiskt sett honom innan. Bara några dagar tidigare såg Emre nämligen en kille som rotade genom alla apelsinerna i affären för att hitta den bästa, utan att bry sig om att hälften av alla apelsiner som han ratade trillade ner på golvet. Och det visar sig snart att det händer ganska många olyckor runt Ömer. Han har svårt att sitta still, svårt att vara tyst och han tar allt, verkligen allt, som andra säger bokstavligt. Det gör att klasskompisarna snabbt tröttnar på honom. Även om Enes säger att nu kör vi fotboll på riktigt, och inget mesande, så kanske han inte var beredd på att Ömer då skulle börja tacklas så att blodet sprutar. Och när tuffa killarna i femman säger att "det är jag som äger det här stället!", så säger Ömer förvånat "Va, äger du skolan?" utan att fatta att han i stället borde vara tyst.

Emre vill verkligen bli kompis med Ömer, trots allt strul som händer runt omkring honom, och genom hela boken (som är satt med ett typsnitt som ska se handskrivet ut) så får vi små post-it-lappar med kompistips. Till exempel:

"TIPS: Om man har svårt att få människokompisar kan man bli kompis med en katt istället. Det enda man behöver göra för att katten ska tokgilla en är att INTE försöka bli vän med den. och ge den mat ibland."

"TIPS: Om du vill bli kompis med någon är det bra om du inte förstör hans liv redan första veckan i nya klassen."

"TIPS: Det är bra att inte vara helt osynlig om man vill skaffa sej kompisar i klassen. fast man ska ändå ha rätt att få vara  ifred ibland."

"TIPS: Om din nya kompis vill kladda choklad på dina favoritgrejer så är det kanske inte hela världen. Du kan skaffa nya grejer. Att hitta en ny kompis är inte lika lätt."


Jag gillar verkligen Emre och hans inställning till Ömers alla egenheter och problem. Det känns så fint att han vill vara vän med någon som tar sönder grejer och råkar i trubbel hela tiden. Och jag älskar Jonna Björnstjernas illustrationer. Den otroligt feta katten Mogwaii som älskar Emre (trots väldigt lite kärlek tillbaka) och personernas uttrycksfulla ögon som visar precis hur arga/ledsna/farliga/kaxiga/glada de är.

Den är boken passar såklart utmärkt till högläsning, men då tror jag nästan att en får göra sig omaket att scanna in åtminstone en del av bilderna och visa, de tillför verkligen så mycket till berättelsen. Humor, om inte annat. Och om ni gillar den lika mycket som jag så kommer det snart fler handböcker av Emre. Ser mycket fram emot det!

Zombiefeber

Tillhör du den skara av människor, som får någonting lysande i blicken, då de hör ordet zombie? Är du ett "fan" av "de levande döda"? Då skall du läsa Kristina Ohlssons nya bok "Zombiefeber"! Kristina Ohlsson har tidigare bl a skrivit trilogin, som börjar med "Glasbarnen" och även boken "Mysteriet på Hester Hill".

I Zombiefeber förflyttas vi till Eldsala, ett litet samhälle, ute på landsbygden i Sverige. Där finns bondgårdar, små hus, skog och en gammal nedlagd kvarn, som skall spela en viktig roll i den här historien. Det är sommar, kvävande hett och bygden har drabbast av en getinginvasion, utan dess like. Herbert,som är tolv år, bor tillsammans med sin farfar. När boken börjar, knackar en främling på dörren, för att höra om det finns ett rum till honom på farfars pensionat. Främlingen är lång och välklädd, men Herbert tycker att han verkar mystisk och hans väska har en mörk fläck på ena sidan. En mörkröd fläck, det ser ut som blod.

I den lilla byn har många barn blivit sjuka i en underlig feber. Kommunen stänger simskolan, eftersom de tror att det är vattnet som bär smittan.  En natt ser Herbert en pojke ifrån klassen komma gående med blodig tröja och en död kanin i ena handen. Vad är det som hänt? Några dagar innan har Herbert och Sally, hans bästa vän, sett hur pojken, Alf blivit biten av en geting. Kan getingarna ha någonting med sjukdomen att göra? Och vad gör den mystiske främlingen i Eldsala egentligen? Fler och fler blir sjuka, fler barn syns vandra runt om nätterna, bleka och med knallröda ögon. de är ute efter blod, vilka är de? Hur skall de stoppas?
Herbert och Sally dras in i den farliga jakten på de sjuka. Den gamla kvarnen blir deras tillflyktsort. Samtidigt har Herbert andra problem. Kommunen vill flytta honom ifrån farfar, eftersom farfar är gammal och inte riktigt orkar med att sköta allt. Men finns det verkligen ingen annan släkting i livet, som Herbert, skulle kunna bo hos?

En spännande bok, med många frågor och en rafflande upplösning.

Sanna historier

Böcker med "Sanna historier" efterfrågas ofta, speciellt av de lite äldre eleverna. På Tolvåker har vi en speciell hylla enbart med dessa böcker som bygger på verkliga berättelser om människor och händelser. De som är mest populära just nu är:

Seriously... I´m Kidding av Ellen Degenerous.

Ellen Degenerous är bl a känd för sin TV-show Ellen DeGeneres show som har blivit en stor succé i många länder. Vår svenska musikstjärna Zara Larsson gästade Ellen i hennes show i förra veckan

När jag inte hade nåt av Ison Glasgow och Emil Arvidsson

Ison, en känd svensk rappartist, flyttade som femåring från New York med sin mamma. De flyttade från droger och ett tufft liv till Isons pappa som bodde i Sverige. Men livet blev inte lättare för lille Ison. Pappan lämnar dem och de får försöka klara sig själva och blir under en tid uteliggare på Stockholms gator.

En gång var jag större än Zlatan av Tony Flygare och Daniel Nilsson-Padilla

Tony Flygare och Zlatan Ibrahimovic var träningskompisar och kompisar för länge sedan i Malmö. De följdes åt i klubbar, på träningar och matcher. Tony Flygare låg steget före Zlatan, han var lite äldre, lite snabbare och lite större. Den 19 sep 1999 missade dock Tony en ödesdiger straff på en MFF-match... Efter det satsade klubben på Zlatan. I boken berättar Tony Flygare sin historia

3096 dagar av Natascha Kampusch

Den 2 mars 1998 blev den då 10-åriga Natasha överfallen och bortförd när hon var på väg till skolan. I över 8 år var hon sedan inspärrad och helt i händerna hos en psykiskt sjuk man Wolfgang Priklopil. När hon som 18-åring äntligen lyckades fly var hennes barndom över.

 

 

 

Bokpoesi

Jag läste om bokpoesi i tidningen, en dag. Det gällde att göra en kort dikt av tre olika boktitlar.
Genast började jag botanisera i min bokhylla och skapade det ena mästerverket efter det andra, nåja...
Jag tog med mig idén till min dåvarande elevens valgrupp och de blev lika entusiastiska som jag. Febril aktivitet uppstod och vi avslutade  med att de fick läsa upp sin bästa dikt för varandra.

          Med glasbarnen                                                    TITTA
          instängd.                                                               värsta brorsan
          Pappa är stor och stark, men...                             heter Mia

                                    Supersommar, är sju förtrollade kvällar, i snabba ryck!

Lilla Sticka

Att få böckerna plastade till biblioteket har sina sidor. Jag vet att de håller bättre och förblir fräschare, helare och snyggare betydligt längre, vilket är bra. Men känslan... Jag har precis packat upp Martin Widmarks senaste bilderbok, Lilla Sticka i landet Lycka och jag misstänker starkt att pärmen egentligen är klädd med tyg. Genom plasten ser det lite ut som fint linnetyg, men jag kan ju inte känna det.

Oavsett känslan så kan jag ju se och läsa texten, och det är verkligen inte illa det heller. Ramberättelsen är en pojke som ska nattas av sin barnvakt och ber om ännu en godnattsaga. Julia, som barnvakten heter, har en ring med en stor pärla på sin ena hand och väver berättelsen kring denna pärla. "- För länge sedan, när jag var liten, försvann min storebror, Tomek, börjar hon." Tomek var den snällaste bror man kunde ha och han gjorde varsin flöjt åt Julia och sig själv. Julias sörjer nåt oerhört och ingenting kan få henne glad. Inte ens den fina kälke som hennes föräldrar ger till henne. Hon kan bara tänka på hur roligt det varit om Tomek varit där och åkt med henne. Men så ger hon sig ut och åker i alla fall och kälken får fart in i en istunnel och den våldsamma färden slår henne medvetslös. När hon vaknar är hon omgiven av enorma insekter som skrattande plaskar i vattenbrynet och leker i sanden. fast kanske är det inte insekterna som är stora utan Julia som blivit liten. Hon välkomnas med glädje och skalbaggen herr Jacobi blir hennes ledsagare och visar henne runt i landet Lycka, där alla alltid är glada. Till och med Julia måste erkänna at hon faktiskt känner sig glad, trots att hon saknar Tomek. Men allt är inte så fint i landet Lycka som det först verkar. Redan nästa morgon står Krabban framför henne och kräver att hon följer med och arbetar för honom. I sin grotta har han en mängd barn instängda och alla arbetar med att öppna musslorna på bottnen av dammen under vattenfallet och ta pärlorna. på kvällen när barnen går tillbaka till grottan hör Julia ljudet av en flöjt, ett ljud hon känner så väl igen. Det är hennes bror Tomek som sitter där längst in i grottan och bönfaller henne att få komma hem igen. Men hur ska de lyckas fly från Krabban som är så snabb och har så vassa klor?

Det är ju en klassisk saga, drömsk och otäck med ett lyckligt slut, och det är gott och väl. Men tillsammans med Emilia Dziubaks bilder blir det verkligen underbart. Hon förstärker drömkänslan och lyckas få flera av bilderna att se ut som att de faktiskt lyser.

438 dagar

I 438 dagar satt de svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye fångna i Kalityfängelset nära Addis Abeba i Etiopien. De blev dömda till 11 års fängelse för terroristbrott men tack vare "tyst diplomati" och ett hårt arbete av UD, Jens Odlander Sveriges ambassadör i Etiopien och Carl Bildt Sveriges dåvarande utrikesminister kunde de benådas och kom hem till Sverige i september 2012. Persson och Schibbye har skrivit en bok om varför de ville göra ett reportage om Ogadenprovinsen i Etiopien, om hur det gick till när de blev tillfångatagna och framförallt om de 438 dagarna som de satt i fängelset.

LL-förlaget har gett ut en lättläst variant av 438 dagar. Det är den jag har läst och jag tycker den är mycket bra och spännande. Persson och Schibbye beskriver vardagen i fängelset med kyla, löss och råttor men också om vänskap med andra fångar. Det politiska spelet kring deras rättegång och benådande beskrivs utifrån Perssons och Schibbyes uppfattning och upplevelser inifrån fängelset. 438 dagar är en mycket spännande bok som också ger oss inblick i viktig nutidshistoria!

Det finns en lektion knutet till boken med källkritiska frågor och fördjupningsuppgifter som man kan använda sig av om man väljer att arbeta med boken i klassrummet.

Att ha oddsen emot sig

Vissa böcker blir liksom aldrig lästa. Jag väljer bland de nya böckerna på jobbet, plockar ut några stycken och tar med dem hem, lägger dem i en hög på bordet i uterummet. Sen kan det hända att de blir liggande där. Någon blir läst och återlämnad, medan andra ligger kvar. Jag tar hem nya böcker som hamnar ovanpå, blir lästa och återlämnade, men de där glömda stackarna blir bara liggande. Tills det händer till exempel påsklov och en dag när omständigheterna gör så att jag jobbar hemifrån. Då kan det plötsligt hända att jag plockar upp en av de där bortglömda, lite bortvalda och börjar läsa. Ibland visar det sig att min magkänsla är rätt, det var ingen superbra bok och jag kanske lämnar den halvläst, men ibland blir det som idag; jag börjar läsa och vaknar sedan upp ur det parallella universum som är boken två timmar senare och undrar vad som hände. Det är inte nödvändigtvis en fantastisk bok på det sättet "Förr eller senare exploderar jag" eller "Miss Peregrines hem för besynnerliga barn" är fantastisk, men det finns något som griper tag och håller fast ändå.

Det som fick mig att vänta flera månader med att börja läsa den här boken var nog titeln, jag gillar den inte alls, men det kan ju inte boken hjälpa. Det är en direkt översättning från det norska originalet. Jag gillade kanske inte heller omslaget speciellt mycket. Även det likadant som det norska. Och baksidestexten var inte klockren... Egentligen vet jag inte vad det var som fick mig att plocka hem boken, men så här i efterhand är jag glad att jag gjorde det.

Anne Bea är inte speciellt populär, det är en mild underdrift. Anne Bea är den nästnäst sämsta man kan ha till vän, enligt skolans alla sociala regler. Men det struntar som tur är Nils i. Med Nils kan Anne Bea vara sig själv och då är hon rolig, känner sig rolig och tänker inte på allt som är fel med henne. Hon är så glad att hon har Nils. Anne Bea, eller Annebino som Nils kallar henne, är albino, eller rättare hon är född med albinism. Hon har inget pigment i huden eller håret och är alltså otroligt blek och med vitt hår. Dessutom gör sjukdomen att hon ser väldigt dåligt, ingenting alls utan glasögon och väldigt dåligt även med dem på sig. Det gör att hon måste sitta längst fram i klassrummet, att hon ofta går in i saker och snubblar och att hon omöjligt kan vara med på bollsport på gympan. Inte bara för att hon inte ser utan även för att de andra i klassen medvetet kastar bollar på henne och är jäkliga på alla sätt de kan. Värst är Thea och hennes lilla hov. Thea styr klassen och det Thea tycker, tycker alla andra också.

Två veckor innan skolans talangjakt råkar Anne Bea göra sig rejält osams med Thea och hovet och hon inser att hon måste komma med något riktigt bra för att inte bli fullkomligt tillplattad efter det. Hennes moster Mona kommer på en plan, Anne Bea måste också uppträda på talangjakten, för om det är nåt som Anne Bea kan som Thea definitivt inte kan så är det att sjunga. Hon måste visa alla att det finns mer än en tystlåten albino i henne. Problemet är bara att Anne Bea aldrig medvetet gör något för att dra blickarna till sig - hon får mer än hon behöver av det ändå. 

Kampen mot superbitcharna är en fin bok om vänskap. Om att våga vara vän även när oddsen är dåliga. Det handlar också om att våga vara sig själv fast (nästan) ingen har vett att uppskatta det. Och även om det finns en del ganska blinda och fega vuxna i den här boken så finns det också de där bra, lyssnande och seende vuxna som alla utsatta barn behöver.