Två av de böcker som jag faktiskt kommer ihåg att jag själv läste under min ungdomstid är ”Ulrike och kriget” och ”Ulrike och freden” av Vibeke Olsson. De gjorde stort intryck på mig, jag kommer ju ihåg dem efter sisådär 35 år. Jag blev väldigt glad när jag såg att de tryckts på nytt, och i en volym, men håller de, eller är det som så mycket annat från ens barn och ungdomsår, att det fått lite nostalgins skimmer över sig? Jag beställde boken och nu närmar sig sanningens minut.
Historien börjar i München 1939, Andra världskriget har just brutit ut och vår huvudperson, 12 åriga Ulrike, är en helhjärtat nationalsocialist. Vad annat kan en bli om en hela sin skoltid matats med tanken på att hela ens fosterland förolämpats av världen i avslutet av Det stora kriget, Första världskriget.
I första boken, ”Ulrike och kriget” får läsaren följa henne och familjen under de sex år som kriget pågår, ta del av de eskalerande svårigheter som kriget innebär med bombningar, ransonering och att pappan blir inkallad. Ulrike, som är 12 när kriget börjar, går också in i puberteten med allt det innebär. Hon är övertygad om att det Hitler gör är det rätta och anger flera av sina grannar för att hon tror så mycket på det. När freden väl kommer är hon desillusionerad och familjen är minimerad.
Boken startar med detta kloka citat av Henry Longfellow
”Kunde vi avläsa våra ovänners hemliga historia, så skulle vi i vars och ens liv finna sorg och lidande nog för att avlägsna vårt hat.”
Håller den än? Ja, det tycker jag absolut! Det fina med att läsa om den med vuxna ögon är att den får fler bottnar, jag kan numera även relatera till de vuxnas upplevelser.
