I första jultipset från mig; boken Vinterkväll med
text av Ann-Helén Laestadius och bild av Jessika Berglund, får vi följa Sara
och hennes mamma som är på kvällsbesök hos mormor.
Att susa fram på en spark en svart, svart vinterkväll är få förunnat. I
alla fall där jag sitter, i Skåne. Sara däremot bor i nordligaste norden och åker spark hem
från mormor. Det börjar nämligen bli läggdags och fast att Sara inte vill, för
att det är läskigt mörkt utanför, måste de åka. Det är mycket kallt, det
knarrar och biter i snön och i kinderna. Mormors hund Násti ”som i stjärna”,
följer mamma och Sara en bit på vägen. Snart ropar mamma ”Mana ruoktot!”, ”Gå
hem!” och både Násti och alla gatlyktor försvinner. I den mörka skogen finns
absolut inget ljus och Sara kniper ihop ögonen för att inte se.
Men plötsligt börjar det spraka och knastra i det mörka… Någonting dansar!
Mamma vill att Sara ska öppna ögonen, men vågar hon?
Detta är en mycket vacker bok om och med fjällvärlden, samisk kultur, snö,
häpnadsväckande naturfenomen och tillit. Tystnaden, knarret och spraket
kan jag nästan ta på i Berglunds bilder.
Nästa tips vandrar vidare in i natten. Det
är boken Nattvisa av Lena Sjöberg. Boken är i så mörka färger att jag
måste krypa närmre och höja koncentrationen. Emellanåt glimmar det till, precis
som natten. Konturerna blir skarpa, för på natten hör vi annat, ser vi annat… I poetisk text på rim får vi följa med ut. Tänk att det kan hända så mycket när några av
oss sover. Någon föds, en teve flimrar, någon diskar, någon vaktar, någon
spanar och truckar kan faktiskt glittra ”som rubiner på en rastplats norr om Lund”.
En liten fågel, den mytomspunna
Nattskärran, följer med på varje uppslag. På sista uppslaget samlas alla som vi
mött under natten i ditt rum där du sover i lugn och ro.
En fin sak är att texten Nattvisa också
är tonsatt av Lars Winnerbäck och du kan lyssna på den där musik finns.
Mitt tredje tips är en gammal goding. Tove Jansson
gav ut novellsamlingen Det osynliga barnet 1962, ur denna samling bildar två
utvalda noveller boken Det osynliga barnet och Granen. Här
lyfter jag fram Granen, det är ju trots allt jul…
En väldigt julsur Hemul väcker oss alla
genom att ramla genom takluckan på muminfamiljens hus. Familjen sover vanligtvis
hela vintern men just i år har Hemulen blivit tillsagd att väcka familjen.
Mumintrollet hör yrvaket Hemulen stöka, stressa och ropa.
”Är det redan vår?” frågar mumintrollet
förvirrat. Då får han höra att Hemulen minsann inte hunnit göra det ena med det
tredje. Ja, ni förstår Hemulen är lite smått hysteriskt milt sagt. Julen är
nära och ingenting är färdigt! När Hemulen i vredesmod klampat upp för
trapporna och försvunnit väcker det rädda Mumintrollet sin mamma med orden
”Någonting hemsk har hänt. De kallar det jul.”
Sedan får vi följa de förskräckta
småtrollen när de försöker förbereda sig på det där som kallas jul, är det
verkligen en hotande katastrof som de tror? Ingen har tid att förklara, alla
stressar och verkar helt tokiga. Familjen förstår att man måste klä granen, men
med vilka kläder kan man egentligen klä en gran? De förstår också att julen
måste ha presenter när den kommer, de väljer ut det absolut finaste de har för
att göra den hemska julen glad och nöjd.
Granen kommer att läsas hemma hos mig
hädanefter varje jul. Den är rolig, tänkvärd och alldeles, alldeles underbar.
