Billie, tredje gången gillt?

Tredje (och sista?) boken om Billie landade i min hand igår. Nu har jag läst ut den.
Lilla kloka Billie som verkligen vill förstå varför folk gör som de gör, fast de uppenbarligen inte vill. Varför vara tillsammans när man vill vara ensam, varför hålla inne med saker man egentligen skulle vilja säga, varför göra som andra när man vill göra på sitt eget sätt?

Billie börjar komma tillrätta i sin fosterfamilj, trots att de är så konstiga och gör märkliga saker. De lever så onaturligt kollektivt, trots att ingen i familjen verkar uppskatta det. Gemensamma utflykter som ingen vill åka på. Familjeråd alla pustar ut efter. Regler som alla måste följa trots att det kostar på. Och Billie själv som till slut måste erkänna att hon är kär i Douglas, men vad innebär det egentligen att bli ihop? Kan de inte bara vara kära i varandra och fortsätta hänga med varandra och andra. Måste man berätta för alla att man är ihop? Måste man göra allt tillsammans från och med nu?Billie försöker förtvivlat jämka ihop sin hjärna och sitt hjärta, hennes behov av att vara sin alldeles egna självständiga person med längtan efter Douglas, men hur hon gör verkar någon förvänta sig något annat och bli sur.

Billie ser Alvars konstnärliga talang och vill så innerligt gärna att andra ska se vad hon ser att hon inte riktigt funderar på vad Alvar tycker. Och så gör hon det mot honom som hon aldrig skulle acceptera att någon annan gör mot henne - bestämmer, styr, pushar för hårt. Alvar drar sig undan och Billie inser försent vad hon gjort. Hur kan hon reparera skadan när han bara försvinner iväg och inte vill prata.

 Och mitt i allt bestämmer sig plötsligt fosterföräldrarna Mange och Petra för att de behöver luft. De ska inte skiljas, absolut inte. De behöver bara lite utrymme för sig själva, Petra för att skriva och Mange för att plugga, säger de. De skaffar en lägenhet där de bor växelvis, medan barnen bor kvar i huset.

Jag blir inte så förvånad över händelseutvecklingen i den här boken. På något sätt kändes det som enda utvägen, men jag gillar hur det beskrivs genom Billies ögon. Hennes på samma gång mogna och oskuldsfulla blick på allt som händer omkring henne. Hur hon kräver svar på sina aldrig sinande frågor, samtidigt som hon inser hur svårt det är att verkligen vara fullkomligt ärlig hela tiden själv. Det jag saknar i den här boken, speciellt om det är den sista, är Tea. Den ensamma och olyckliga lillasystern som tillbringar kvällarna på sitt rum med sin misslyckade sminkvlogg. Hon dyker upp här och där med sina suckar och sitt missnöje över familjegemenskapen, men jag får inte veta mer om henne. Hur gick det med konflikterna med kompisarna i skolan från förra boken. Försvann de bara? Hur tar hon det här med föräldrarnas växelboende? Vad vill hon?

Jag fortsätter att gilla Billie, hennes styrka och rättframhet. Och om nu detta var den sista boken om Billie så har jag ett litet önskemål till Sara Kadefors. Kan du inte skriva en novellsamling där Alvar, Tea, Mange, Petra, Evin och Douglas får komma till tals. Kanske Billies mamma också. Det hade jag velat läsa!

Vi har skrivit om de första två böckerna på bloggen också. Läs Marias text om Billie - Avgång 9:42 och min om Billie - Du är bäst.

Alla suger och det är ingens fel

Det var först är jag läst ut boken som jag insåg att författaren själv var typ jämngammal med sin huvudperson. Jag blev omedelbart sjukt imponerad (och liiite avis...) (Fast det skulle jag ju aldrig avslöja!)

Ebba Hyltmark har skrivit en träffsäker bok om att gå i nian och längta vidare. Nu är det visserligen 21 år sedan jag själv gick och hatade min högstadieskola och önskade mig vart som helst som inte var denna smutsgula tegellänga, med nedklottrade skåp och slitna plastmattor på golven, men jag kan fortfarande minnas känslan av att vilja mer, vilja annat, vilja bort.

Li har bara en vårtermin kvar innan hon tänker ta sitt pick och pack och flytta till Stockholm. Hon har redan siktet inställt på MIT i London efter gymnasiet och för att ha skuggan av en chans att komma in där krävs den allra bästa gymnasieskolan. Och den har hon spanat in under en resa till huvudstaden. Det finns inget som håller henne kvar i staden där hon bor, hon har inga jämnåriga vänner, hennes 6-åriga lillasyster är ett monster och föräldrarna är fejk. Bara att åka med andra ord. Så träffar hon Sigvard, en 69-årig änkling som bor i en liten stuga i utkanten av staden. Sigvard är lika klok som Yoda och behandlar henne som en jämbördig. Sigvard och hon pratar om allt. Hon berättar som sina drömmar, han om sorgen efter sin döda hustru och dottern som reste iväg och sällan kommer och hälsar på. Tillsammans öppnar de upp sig lite mot världen och tar små steg mot framtiden. Li börjar faktiskt prata lite med några på skolan och Sigvard gör sig kvitt gamla saker som håller honom fast i det förgångna.

 

En dag börjar Max i Lis klass. Han dyker upp på mattelektionen, med ett överlägset leende på läpparna och intensiva svarta ögon. Li kan inte värja sig. Hon blir hopplöst förälskad och allt som hon har planerat känns inte längre lika självklart. Tillsammans med Max kan Li vara tyst eller prata, det kvittar, hon får ett behov av att vara nära som aldrig varit hennes grej och det är plötsligt uthärdligt i skolan. Li vägrar lyssna när Olivia, Lis 9-åriga kompis, och hennes föräldrar uttrycker misstro och skepsis mot Max. Han är ju perfekt, vad skulle kunna gå fel?

Li drar in mig i sin värld och håller mig kvar där tills jag läst klart boken. Och detta även om jag själv förmodligen är en av de där hopplösa vuxna som inte fattar någonting och som Li inte hade gillat. Längst bak i boken står Lis instagramnamn och när jag går in och kollar på hennes konto står det mycket riktigt som presentation "Tycker förmodligen inte om dig :)". Så ok, jag låter dig vara ifred. Men du kan inte hindra mig från att gilla dig skarpt ändå, Li. Och önska mig själv lite av din drivkraft.

Vandringsbibliotek

Böcker bör finnas "överallt" om du frågar mig. Därför blir jag så glad när jag hittar nya små boksamlingar på de mest överraskande ställen.
Jag har precis varit iväg på en liten semestertur till Ardéche i Frankrike. Den sista vandringen slutade i Lagorce, en fin liten by där husen klättrar upp mot höjderna. Vädret var soligt och varmt och vi avslutade vandringen med svalkande bubbelvatten och kaffe på ett av byns caféer. Precis utanför fanns en gammal telefonkiosk som för länge sedan upphört att vara just det. Nu istället ett perfekt litet vandringsbibliotek där jag gissar att människor i byn och andra som passerar tar en bok eller sätter dit en. Kanske att även byns bibliotekarie har något med det hela att göra,
för på dörren fanns ett litet vackert handskrivet anslag om vikten av böcker och med upplysning om när byns bibliotek håller öppet.

Allt ska brinna

”Det är höst när jag kommer bärande på elden. Den sena, fula hösten. Ett evighetslångt blött, grått mörker och jag har tre flaskor tändvätska i ryggsäcken. Allt ska brinna.”

Så står det på baksidan av Sofia Nordins bok och sista meningen är även titeln, ”Allt ska brinna”. Citatet känns sorgligt och ledsamt, utan hopp och jag undrar vad som hänt för att en ska vilja att allt ska brinna. Det blir jag snart varse om och berättelsen har följt mig hela helgen.

Agnes och Minna är bästa vänner och systersjälar sedan de träffades bakom en plint när de var 11 år och skolkade från gympan. Minna är den som driver och kommer på alla idéer, men Agnes är på, alltid! För Minna är aldrig lagom, det handlar alltid om allt eller inget och Agnes är på något sätt Minnas ankare. Mycket lyckas de genomföra med envishet och stark vilja, men det räcker aldrig riktigt för Minna. En måste väl kunna göra mer, rädda fler?

Nu är de 17 år och Minna kastas mellan hopp och förtvivlan, hon träffar en kille som inte riktigt kan leva upp till hennes förväntningar, hon och Agnes bryter nästan helt med varann, och försonas. Agnes gör allt hon kan för att trösta och stötta, men vad ska hon göra när hon inte räcker till? Kan en alltid finnas till för någon annan? Är alla skeenden förutbestämda, om än inte tidsbestämda? Vad hade hänt om inte om fanns?

Jag gillar Sofia Nordins böcker och längtade efter att få läsa denna. Den är väldigt annorlunda än kvartetten som börjar med ”En sekund i taget” men mycket bra! En bok som fastnar! En bok som känns!

Kan en sälja sin morfar på Blocket?

Det undrar Nicole på allvar en dag när det bara blir för mycket! Nicole har det bra, en mamma som arbetar som nyhetsuppläsare på tv, en pappa som är keramiker, en mormor, en morfar, en farmor och en farfar. Hon har också en kompis, Dennis. Han är bra, fast lite avundsjuk på allt Nicole har, som han inte har.

Varje söndag är det fika hemma i lägenheten hos Nicole, så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara, eller? 

En dag kommer mamma och hämtar Nicole i pulkabacken och berättar att mormor har dött. Hennes hjärta slutade fungera när hon tagit en paus och vilade utanför sin affär. Morfar blir lite vilsen utan mormor, och på hennes begravning sker det otänkbara, farfar råkar ut för en olycka på vägen dit och dör han med! Nu är plötsligt både morfar och farmor ensamma och behöver Nicole. Nu ska de träffa Nicole så ofta som möjligt, och båda två lika mycket. De går på konstsalong, Skansen, bio, fikar och shoppar. Båda två vill väl, men förstår inte att Nicole också behöver tid för att träffa Dennis och för att vara ensam. Båda två vill också försäkra sig om att Nicole älskar just honom/henne mer än den andra, och Nicole säger till båda att hon tycker mest om honom/henne, samtidigt som hon mår dåligt för att hon ljuger. Hon tycker ju om båda två lika mycket!

Det är nu som idén om att sälja morfar på Blocket kommer för Nicole. Men går det att genomföra? Kan hon kanske erbjuda farmor på köpet?

En finstämd, charmig och humoristisk bok om ett svårt ämne, vem är mest älskad av vem och varför. Nicole löser problemet på ett resolut och definitivt sätt och upplösningen på boken är helt otrolig! På vägen hittar hon dessutom en ny vän och lyckas behålla kompisen Dennis. Texten är driven och luftig berättelsen går fort framåt.

Pay it forward

Jag har läst boken Pay it forward av Catherine Ryan Hyde. Boken är inte ny, den gavs ut 1999 första gången och året efter blev den film. Den här boken har helt gått mig förbi men den är verkligen läsvärd trots att den har några år på nacken nu.

Huvudpersonen är tolvårige Trevor som får en intressant skoluppgift av sin lärare Reuben. Uppgiften går ut på att alla elever i klassen ska fundera ut något som skulle kunna förändra världen. De ska skriva ner sina tankar om detta och berätta om sina idéer för klassen.

Det är då Trevor kommer på den genialiska men enligt hans klasskompisar ej genomförbara idén med "Pay it forward". Idén går ut på att du gör en god gärning för tre människor. Det kan vara att hjälpa någon med något, hjälpen behöver inte kosta några pengar. Begär ingen ersättning eller ens ett tack för din goda gärning utan be bara de människor du hjälper att göra samma sak för tre andra människor - pay it forward. Trevor tänker ut att om han börjar med att hjälpa tre människor och de tre människorna i sin tur hjälper tre andra som hjälper tre... så kommer det inom kort vara riktigt många människor som har fått hjälp och i sin tur hjälpt andra.

Men kommer verkligen idén med "Pay it forward" att funka? Kommer människor att fortsätta att göra goda gärningar för andra? Det är många som inte tror på Trevor när han berättar om sina tankar.

Boken är intressant, spännande och välskriven. Vad jag vet finns boken inte på svenska. Tolvåkerskolan har köpt in boken på engelska och det är en perfekt bok både vad det gäller språk, innehåll och tjocklek för högstadieelever att läsa på engelska.

Jag gillar verkligen bokens (Trevors) idé med "Pay it forward". När jag googlade detta utryck så hittade jag till en sida som berättar att det finns en speciell "Pay it forward - dag". Det är den 28 april och här finns tips på vad man kan göra för goda gärningar denna dag (och alla andra dagar)

                      Här är filmtrailern till filmen Pay it forward (Skicka vidare på svenska)

En hyllning till Mia Öström

För några år sedan läste jag Skuggsommar av Mia Öström och blev mycket tagen. En berättelse där personerna känns verkliga och levande (även om det just i den här berättelsen inte riktigt stämmer in på alla personerna). Det finns ett övernaturligt inslag som skruvas upp ju längre en kommer i den berättelsen. Emelie skrev om boken här på bubbel. Skuggsommar är tonårsklassad på våra bibliotek och kan läsas av läsvana från år 6.

Tidigare i år kom Mia Öström ut med en ny bok för de något yngre, Dödsbo. Även den här boken är mycket bra med personporträtt som ger liv, övernaturliga inslag och en hel del spänning. Ninos föräldrar har skilt sig och nu ska hon och mamma hitta en ny bostad. Pengarna räcker inte långt så det blir ett dödsbo med möbler och allt i ett gammalt inträngt hus. Så fort Nino är ensam hör hon skratt och barn som läser lekramsor, det känns kusligt. Inte blir det bättre av att hon hittar en lönndörr i tapeten på sitt rum och kommer in i en annan lägenhet där en dam från förr bor. Här finns även hotfulla kajor och en vakande portvakt från det förgångna. Nino har som tur är lärt känna David i våningen under och tillsammans försöker de lösa den förbannelse som vilar över huset. De är verkligen rädda men ger sig ändå i kast med uppgiften. Även den här boken tycker jag mycket om. Under läsningen gjorde jag associationer till lägenheten intill i Coraline, Hitchcocks fåglar och Maria Gripes världar.


Nu var jag ju "tvungen" att läsa även Vakuum som vänder sig till unga vuxna och uppåt. Jonnas betydligt äldre bror tog livet av sig och under det år som har förflutit har hon försökt hantera detta. Hon upplever tillvaron som i ett vakuum där föräldrarna bara låtsas att allt är som det brukar. Jonna ger sig iväg på en resa i sin brors fotspår för att försöka förstå sin bror och sig själv. En komprimerad berättelse som fångar mig från första sidan.

I sommar kommer jag att läsa resten av Mia Öströms utgivna böcker, jag längtar. Och  Mia Öström, kan en beställa fler böcker för ålderskategorin 9-12?