Adventskalender lucka 13

"Vänta på vind" av Oskar Kroon är årets vinnare av Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok.  Vingas föräldrar har skilt sig. Det började med att pappa var borta mycket och kom hem sent. Sedan kom han  hem ibland och åt middag och tog med sig några saker varje gång. Nu bor han med Angelica och snart ska Vinga få ett syskon. Fast Vinga tycker inte att det är ett syskon, eftersom barnet inte har samma mamma som hon.


Vinga tillbringar sommarlovet på en ö hos morfar. De är lika varandra. Båda tycker om havet, lugnet och uppskattar tystnaden. På ön arbetar Vinga med sin snipa som hon fått av morfar. En dag träffar hon på en strandad val men också Rut. Vinga har inte haft någon vän tidigare. Med Rut är det annorlunda. Hon väcker känslor i Vinga som hon inte känt tidigare.


Så en dag måste Vinga lämna ön för att åka till staden. Lillebror har anlänt. Morfar lovar Vinga att hon ska få komma tillbaka till ön och gör henne sällskap. Morfar vet att det kommer att bli oroligt på havet.


Det här är en berättelse som etsar sig fast och det är svårt att släppa bokens huvudpersoner. Boken är välskriven och det finns mycket mellan raderna att samtala kring. En utmärkt högläsningsbok från cirka elva år.

Gruvan

Ellen tillbringar sin sommar på Utö tillsammans med sin familj. Det är två lite retsamma äldre syskon, pappa och hans nya kärlek Sofie. Ellen känner ingen kärlek till Sofie och vill inte veta av henne och snäser mest hela tiden åt henne.

Syskonen försöker skrämma upp Ellen när hon en natt ska sova i skjulet på tomten med en gammal spökhistoria som finns på ön. Det blir otäckt, men hon härdar ut hela natten, vill inte bli beskylld för att vara en fegis resten av sommaren.
I skjulet inkilat mellan brädorna hittar hon ett skrivhäfte med vaxdukspärmar. När hon öppnar boken finner hon tättskrivna sidor text med en mycket snirklig och svårtydd handstil. Men det här är mycket roligare än sommarboken som hon borde läsa och anstränger hon sig bara tillräckligt går det att tyda. Texten är skriven av Anton som var 12 år i mitten av artonhundratalet. Hans pappa och äldre bröder arbetar i gruvan på ön och snart är det även Antons öde om nu inte hans drömmar kan slå in. Han vill fortsätta i läroverket och bli en berömd författare. Jojo så ska inte en arbetarunge tänka, menar hans pappa.

Berättelsen rör sig på dessa två plan och skiftena känns naturliga. Porträtten av Anton och Ellen känns trovärdiga och vi kommer den nära in på livet. Detsamma gäller flera andra personer  i berättelsen. Sara Lövestam som är författaren är skicklig på att väva in mycket utan att det känns påklistrat. Vi lär oss om släktforskning, hembygdsmuseer, livet på en skärgårdsö, klassklyftor och arbetares villkor för drygt 150 år sedan. Även samvaron mellan Sofie och Ellen har en central plats och utvecklingen av deras relation känns trovärdig.
Ännu en mycket bra berättelse av skickliga Sara Lövestam.

Billie, tredje gången gillt?

Tredje (och sista?) boken om Billie landade i min hand igår. Nu har jag läst ut den.
Lilla kloka Billie som verkligen vill förstå varför folk gör som de gör, fast de uppenbarligen inte vill. Varför vara tillsammans när man vill vara ensam, varför hålla inne med saker man egentligen skulle vilja säga, varför göra som andra när man vill göra på sitt eget sätt?

Billie börjar komma tillrätta i sin fosterfamilj, trots att de är så konstiga och gör märkliga saker. De lever så onaturligt kollektivt, trots att ingen i familjen verkar uppskatta det. Gemensamma utflykter som ingen vill åka på. Familjeråd alla pustar ut efter. Regler som alla måste följa trots att det kostar på. Och Billie själv som till slut måste erkänna att hon är kär i Douglas, men vad innebär det egentligen att bli ihop? Kan de inte bara vara kära i varandra och fortsätta hänga med varandra och andra. Måste man berätta för alla att man är ihop? Måste man göra allt tillsammans från och med nu?Billie försöker förtvivlat jämka ihop sin hjärna och sitt hjärta, hennes behov av att vara sin alldeles egna självständiga person med längtan efter Douglas, men hur hon gör verkar någon förvänta sig något annat och bli sur.

Billie ser Alvars konstnärliga talang och vill så innerligt gärna att andra ska se vad hon ser att hon inte riktigt funderar på vad Alvar tycker. Och så gör hon det mot honom som hon aldrig skulle acceptera att någon annan gör mot henne - bestämmer, styr, pushar för hårt. Alvar drar sig undan och Billie inser försent vad hon gjort. Hur kan hon reparera skadan när han bara försvinner iväg och inte vill prata.

 Och mitt i allt bestämmer sig plötsligt fosterföräldrarna Mange och Petra för att de behöver luft. De ska inte skiljas, absolut inte. De behöver bara lite utrymme för sig själva, Petra för att skriva och Mange för att plugga, säger de. De skaffar en lägenhet där de bor växelvis, medan barnen bor kvar i huset.

Jag blir inte så förvånad över händelseutvecklingen i den här boken. På något sätt kändes det som enda utvägen, men jag gillar hur det beskrivs genom Billies ögon. Hennes på samma gång mogna och oskuldsfulla blick på allt som händer omkring henne. Hur hon kräver svar på sina aldrig sinande frågor, samtidigt som hon inser hur svårt det är att verkligen vara fullkomligt ärlig hela tiden själv. Det jag saknar i den här boken, speciellt om det är den sista, är Tea. Den ensamma och olyckliga lillasystern som tillbringar kvällarna på sitt rum med sin misslyckade sminkvlogg. Hon dyker upp här och där med sina suckar och sitt missnöje över familjegemenskapen, men jag får inte veta mer om henne. Hur gick det med konflikterna med kompisarna i skolan från förra boken. Försvann de bara? Hur tar hon det här med föräldrarnas växelboende? Vad vill hon?

Jag fortsätter att gilla Billie, hennes styrka och rättframhet. Och om nu detta var den sista boken om Billie så har jag ett litet önskemål till Sara Kadefors. Kan du inte skriva en novellsamling där Alvar, Tea, Mange, Petra, Evin och Douglas får komma till tals. Kanske Billies mamma också. Det hade jag velat läsa!

Vi har skrivit om de första två böckerna på bloggen också. Läs Marias text om Billie - Avgång 9:42 och min om Billie - Du är bäst.

En myras liv

Myran går i förskoleklass och har en bästis som heter Henny. Myran heter egentligen Morgan, men det är det ingen som säger. Myran har inga lösa tänder än, men han får ibland vicka på Hennys lösa tand, och så kan han knäppa med fingrarna och det är det inte alla som kan. Myran tycker inte så mycket om Felicia, och även om han oftast är snäll så kanske han inte alltid är så snäll mot henne. Helst vill han bara vara med Henny och ingen annan, men så får han en ny granne som går i ettan och som både gör och säger saker som ingen annan på skolan gör. Kanske finns det utrymme att vara lite med honom också ibland. Speciellt när Myran inte vill vara hemma för att mamma och pappa bara pratar engelska med arga röster. De pratar alltid engelska när de inte vill att Myran ska förstå och det blir allt oftare och allt argare.

Jag gillar verkligen Myrans stillsamma funderingar och vardagsliv. Det behövs inte en massa dramatik för att det ska bli dramatiskt. Det är klockrent när föräldrarnas gräl skrivs i gibberisch och blir lätt att förstå Myrans frustration över att inte förstå och inte veta vad som egentligen är på gång. Alla föräldrar och förskolelärare borde läsa den här boken högt för alla barn som någon gång funderat över det här med kompisar och livet och lösa tänder.

Snart bättre

Sofia går i femman. Hon är absolut inte mobbad, men har heller inga kompisar. Hon vet att hon är bra på basket, men det är ju bara killarna som spelar. Ofta hänger hon istället med träslöjdsläraren Niklas in och hjälper honom med lite av varje på rasterna. För att slipa stå ensam. Det är väl okej.

Så berättar mamma och pappa att de ska skiljas. Visst har Sofia fattat att det det är så bra mellan dem, men så illa...? Hela världen rämnar. Hon är hemma "sjuk" en dag och när hon kommer tillbaka frågar klasskompisarna var hon varit. Vad svarar man på det? Men till tuffa, snygga Ofelia säger hon sanningen, utan att hon förstår varför. Ofelia har också skilda föräldrar och säger inte så mycket utan bara förstår hur det är. Så skönt. Och så är det Leo med det lockiga håret. Som försvarar Sofia när Fredde retas och som vill att han och Sofia ska rasta sina hundar ihop. Är han en vän? Är han något mer?

Hemma blir det ännu konstigare när pappa först sover på soffan och snart flyttar ut, iväg till ett lånat hus utanför stan. Veckorna och varannan helg hos mamma, den andra helgen hos pappa. Det känns konstigt, inget bra alls. Och inte blir det bättre när Sofia förstår att mamma har träffat någon. När hon tar med denna någon hem, fast Sofia är där, och det visar sig att någon är träslöjdsläraren Niklas.

Detta är ändå en bok som känns positiv. Till skillnad från många böcker om barn i 11-12-årsåldern så vågar Sofia säga som hon känner till både sina föräldrar och till sina nyfunna vänner. Hon trasslar inte in sig i en massa lögner och hon gör inte saker som hon egentligen inte vill. Det blir inte destruktivt, farligt och förbjudet innan någon märker att hon mår dåligt. Det tycker jag är skönt.