Visar inlägg med etikett bilderbok. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett bilderbok. Visa alla inlägg

torsdag 9 maj 2019

Den osynliga gästen

Idag tog jag med en ny bok hem för att läsa för min ständiga testgrupp, Alma 7 år och Edith 4,5. Den här gången var det dags för en av de nya muminböckerna Mumintrollen och den osynliga gästen. Jag gjorde misstaget att börja med att titta på kartan över Mumindalen och peka ut lite olika ställen (jag älskar kartor i böcker!) och sedan läsa presentationen av bokens karaktärer. 4-åringen knorrade och undrade förtörnad om jag aldrig skulle börja läsa på riktigt och visa "de fina bilderna". Jag undrade hur det här skulle gå...


Men sen började jag faktisk läsa och vi fastnade alla tre för historien om den lilla flickan Ninni som blivit så illa behandlad att hon bleknat och till slut blivit helt osynlig. En regnig höstkväll kommer Too-ticki med henne till Muminfamiljen för att de ska ta hand om henne så att hon blir synlig igen. Något som visar sig svårare än de trott, trots att Muminmamman tar till alla knep hon kan och till och med kokar sin mormors hemliga huskur som ska hjälpa "Ifall ens bekanta blir dimmiga och svåra att se". På morgonen har det dykt upp ett par tassar, men inget mer. Kanske hjälper det inte att Lilla My är hånfull och bråkig mot stackars Ninni, som är så rädd för allt och alla. Med hjälp av Muminmammans tålamod, Muminpappans lugn, Mumintrollets nyfikenhet och kanske lite för att Lilla My är så bitsk och visar ett annat sätt att vara så kommer sakta med säkert mer och mer av Ninni fram ur dimmorna. Till slut är det bara ett huvud som saknas, men där verkar det ta stopp. Trots att tiden går får familjen inte se hur Ninni ser ut och Muminmamman konstaterar enkelt att "Folk har väl klarat sig utan huvud förut." och så är det inte mycket mer med det.


Jag måste ju erkänna att jag inte läst originalet, vilket väl i stort sett är att häda i bibliotekariekretsar, så jag kan inte jämföra hur väl bilderboken följer novellen, men som bilderbok sett så är den väldigt fin. Och min referensgrupp håller med. Ja, förutom de där tråkiga sidorna längst fram då förstås... Bilderna är tecknade av Filippa Widlund med Tove Janssons bildspråk för ögonen. Visst syns det att det är modernare teknik inblandad, konturstrecken är tjockare, detaljerna kanske lite färre, men jag köper det som en Muminbok ändå. Cecilia Davidssons språk funkar fint för målgruppen och berättelsen är enkel nog för att även 4-åringen ska gilla det och hänga med, men utan att bli barnslig för 7-åringen. En fin balansgång det där.
På Litteralund lyssnade jag på ett samtal om översättningar där Alex Haridi pratade om hur det var när han "översatte" en annan av Tove Janssons noveller till en bilderbok (jag skrev om det samtalet för några veckor sedan, fast då med fokus på hans manus till Störst av allt), och vilket jobb det är att på ett sätt behålla stämningen, ansatsen, innehållet och samtidigt göra om texten helt och hållet för att passa en annan målgrupp och ett annat format. Det är stor respekt att lyckas med det.


Boken är tyvärr lite för lång för att passa när jag har högläsning för f-klasser och ettor på biblioteket, men jag ska definitivt försöka prångla ut den till lärarna som kanske kan läsa den i två sittningar. Den går att få in i flera olika teman, jag tänker höst, värdegrund, mänskliga rättigheter/barnkonventionen, och den är klart värd att läsa. Imorgon får den åka tillbaka till jobbet, men jag misstänker att den otåliga 4-åringen kommer att fråga efter den igen. Och igen. Och igen...

tisdag 22 januari 2019

Jag håller om trädet när det blåser


Det här är en berättelse skapad av Inger Lindahls text och Susanne Brøggers bilder. En bok som tål många omläsningar för att Brøggers bilder är helt underbara och för att Lindahls text tar tag i en och dessutom har flera bottnar.
Om vi börjar med bilderna så är de som sagt helt fantastiska och avväpnande. Bara att titta på bilderna är mer än nog för att en berättelse ska växa fram i ditt huvud. Gör det! Börja med en bildpromenad tillsammans med en lämplig skara med barn. Förlaget anser att lämpliga barn är i åldrarna 3-6 år, men jag anser att den fungerar långt upp i åldrarna. Titta på de vindlande grenarna, flickans fladdrande hår och inte minst katten Skrället.
När vi sen lägger till texten kommer olika barn ta till sig olika saker beroende på ens erfarenheter, tror jag. Den kan tolkas som en lek i ett fantastiskt klätterträd, en vänskap med en mycket älskad katt och ett fint förhållande mellan en mamma och hennes dotter. Men under ytan finns en annan berättelse i relationen till mammans pojkvän som flyttar in. Då blir det fest med höga ljud och fulla askkoppar. Bäst att hålla sig undan, ingen undrar ändå var hon är. Lika skönt när han drar iväg på sin motorcykel för att aldrig komma tillbaka. De klarar sig bra ändå, hon och mamman. Berättelsen berättar också om en stor ensamhet, inte helt oangenäm. Den visar också på styrkan hos barnet. Styrkan i berättelsen är också att det inte finns några pekpinnar eller moralkakor insmugna, den konstaterar bara rätt upp och ner hur det förhåller sig på och mellan raderna.

Nu har jag lånat den länge och läst den flera gånger. Lite motvilligt släpper jag den ifrån mig för att andra ska få chansen.


                                   

måndag 8 oktober 2018

Samma stjärnor överallt!

I helgen testläste jag en ny bilderbok för min 6-åring där hemma. Hon gav den tummen ("Nej förresten, två tummar!") upp, men tyckte också att den var ganska hemsk. "Inte jag!" svarade såklart 4-åringen då, men jag tror att den gick lite över hennes huvud. Hon förstod inte riktigt vad det handlade om, kunde inte sätta sig in i. Det är alltså en bilderbok för förskoleklass och uppåt, om barnet inte själv har erfarenheter och kan relatera till innehållet.


https://www.adlibris.com/se/bok/stjarnorna-ser-likadana-ut-overallt-9789129702712Hala bor i ett land där det ibland exploderar bomber i trädgården och luften är full av svart stickande rök. Ibland måste hon sitta i ett mörkt rum under jorden hela natten, eftersom det är farligt att vara uppe i huset. Hala kan åka till mormor och morfar ute på landet, för där är det inte krig, men en dag kommer stridsvagnarna också dit. Då hämtar mamma och pappa Hala och säger att de ska åka långt, långt bort och inte komma tillbaka så länge det är krig. Det är för att pappa ska slippa bli soldat i kriget och för att Hala, mamma och pappa alltid ska få vara tillsammans. Men Hala är orolig, hon vet inte vart de ska och hon får inte ens ta med sig sin nalle. De åker länge, med lastbil och med båt, de får bo i ett konstigt tält med hål i taket, då går genom skogar och över fält till en tågstation, och för de sista pengarna köper pappa tågbiljetter till ett kallt, mörkt land.

I det nya landet finns inga bomber och hon kan sova i sin säng hela natten. Och ute på gården träffar hon en pojke som säger att han heter Gabriel. De kan inte prata med varandra med de kan i alla fall leka. Och han har en hemlig koja i ett träd.
Men Hala saknar alla som blev kvar hemma. På kvällen tittar hon på stjärnorna utanför fönstret och tänker på farmor, farfar, mormor, morfar, farbröderna, fastrarna, morbröderna, mostrarna, kusinerna och Layia. Och hon tänker på att de i alla fall kan se samma stjärnor som hon. 

Det är en fin bok om flykt att läsa och prata om i klassen - kanske nu inför FN-dagen.

tisdag 10 april 2018

Att sätta ner foten

Lisen Adbåges senaste bilderbok Dom som bestämmer berättar en historia som vi alla kan känna igen oss i. Dramat utspelar sig på en gård mellan husen. Vilken gård det handlar om kan fritt tolkas in av betraktaren. Här finns två gäng, "Dom som bestämmer" och "Vi som inte får vara med". Bara genom att titta på de underbara bilderna har läsaren klart för sig vilket gäng som är vilket. "Dom som bestämmer" jagar hela tiden bort det andra gänget från vattenleken, gungorna, klätterställningen eller kojbygget. De utövar sin makt och förstör. Men här finns hela tiden en känsla av att det är mycket roligare att vara en i gänget "Vi som inte får vara med". De ser glada ut och samarbetar i leken, i alla fall tills de andra kommer.
Till slut får de kuvade nog och uttrycker unisont ett NEJ! Det blir så misslyckat för "De som bestämmer" när de andra bara drar iväg från fotbollsplanen. Inget sockersött slut med andra ord utan mer som om det vore based on a true story.
En fantastisk berättelse som kan ge råg i ryggen.Det som gör berättelsen så stark är att varken bilderna eller texten berättar för mycket, inga pekpinnar, inget skrivet på näsan.
Boken som enligt förlaget vänder sig till åldern 3-6 år tycker jag kan läsas långt upp i lågstadieålder. En pärla att använda i boksamtal om mobbning och civilkurage.


måndag 12 februari 2018

Supernyckelpigan och kritiskt tänkande

Under vårterminen så kommer en grupp på 16-18 barn från Skattkistans fritids till biblioteket på måndagar mellan 14.45 och 15.45. Skattkistan är fritids för förskoleklassen på Rinnebäcksskolan.
De senaste fyra veckorna har en grupp i taget arbetat med den fantastiska boken "Supernyckelpigan är på väg" av Guido van Genechten.

Varje tillfälle har börjat med att jag har läst boken och så har vi tittat på bilderna. Supernyckelpigan är helt fenomenal på att hjälpa djur i knipa, på sitt eget lilla vis. Jag och barnen har sedan tillsammans resonerat och funderat på om Supernyckelpigans räddningsinsats är rimlig eller hur en skulle kunna göra istället. Hur dricker en kamel? Hur får en loss en strandad val? Kan zebran tappa sina ränder? Behöver en isbjörn i en vak räddas? Kan giraffer ligga på rygg? Får apor nästäppa? Ibland har vi fått ta faktaböcker eller NE.se till hjälp för att få svar när vi inte varit eniga. Det är roligt att se hur det kritiska tänkandet växer hos barnen! Är detta rimligt? Kan det verkligen stämma?

När alla fått fundera och dela med sig så har barnen fått rita, antingen en räddning som supernyckelpigan gjorde i boken, en räddning som vi pratat om eller en helt egenpåhittad räddning.

Så roliga diskussioner vi haft! Jag kommer att sakna supernyckelpigan!



fredag 26 januari 2018

Den långa vandringen

En fin uppgift som vabbande förälder är att läsa böcker. Den här gången hade jag dessutom tagit med en alldelen nyuppackad bok från jobbet som jag såg fram emot att testa på minigrisarna där hemma; Den långa vandringen av Martin Widmark och med illustrationer av den makalösa Emilia Dziubak. Jag har tidigare köpt in och läst Lilla Sticka i Landet Lycka av samma duo och gillat både Widmarks berättande och Dziubaks bilder. Tyvärr blev jag lite besviken på berättelsen den här gången.
Bokan handlar om två barn som står på var sin sida av ett stort hav. När Adam ser solen försvinna vid horisonten ser Sonia solen resa sig över det glittrande vattnet och hon undrar hur det ser ut där borta där solen går upp. Både Adam och Sonia har en trogen följeslagare vid sin sida, men denna kväll drar Adams hud Rufus sin sista trötta suck och lämnar Adam ensam. I samma stund vädrar Sonias katt Missan i luften och leder iväg Sonia på en lång, lång vandring.


Under tiden Sonia blir kallad tiggarunge av en bagare, blir utskälld av en gränsvakt, räddar livet på en bilist och får leva på bär och vatten från bäckar i skogen verkar det inte gå någon nöd på Missan. Hon blir bara rundare och rundare om magen.
Och hela tiden liggen Adam i sin säng och sörjer sin älskade Rufus. Han vill inte äta, inte leka, inte leva. Hans snälla farmor försöker på alla sätt få honom att komma tillbaka till livet, men Adam bara ligger där och stirrar ut genom fönstret som vetter mot havet.

Många dagar senare kommer Missan och Sonia fram till en liten stuga vid havet. Missan stannar framför dörren och Adams farmor öppnar den förvånat. Missan gör sig genast hemmastadd och när inte Sonia lyckas pigga upp Adam så visar det sig att Missan kan. Men hjälp av de tre kattungar som hade växt i hennes mage under hela den långa resan.

Men trots att bilderna är fantastiska och att det kunde vara en underbar berättelse sitter jag och funderar på saker som: Hur långt ifrån varandra bor de om en ser solen gå ner när den andra ser den gå upp? Hur långt är det runt havet? Hur långt orkar ett barn, som bara får i sig lite bär, gå? Resan pågår troligen ca 2 månader (en katts dräktighetstid - ja, jag fick googla), och om hon orkar gå en mil om dagen så skulle hon ju bara komma som härifrån och till Stockholm...
Jag vet, jag vet, det är tramsigt att tänka så. Det är en saga och i sagor händer märkliga saker, de får lov att vara ologiska och magiska. Jag hade inga problem med de enorma insekterna i Lilla Sticka (eller om det var Lilla Sticka som blev liten när hon kom till Landet Lycka), men i den här boken känns hela tilltalet mer realistiskt och då vill jag ha det trovärdigt.

Nåja, det är en fin berättelse om en kan bortse från min invändning ovan. Jag frågade mina minigrisar efter högläsningen vad de gillade mest ber boken och stora (snart 6 år) tyckte om slutet när Adam och Sonia stod vid stranden och tog varandras händer, medan lilla (3,5 år och matvrak, så länge hon slipper lagad mat) tyckte bäst om när Sonia får ett bröd av bagaren efter att hon fångat en tjuv som tagit hans pengar. Och mamman/bibliotekarien tycker nog ändå att bilderna är den största behållningen av boken. Hon är verkligen duktig, Emilia Dziubak.

måndag 18 december 2017

Julkalender Lucka 18 - Tio vilda hästar firar jul

Tio vilda hästar firar jul är den fjärde boken om de charmiga hästarna Dandy, Plus, Dolanga, Minus, Dior, Rataplan, Pistage, Silver, Lord och Doj-Doj. De har bestämt sig för att ställa till med ett härligt jukalas och bjuda in alla de vilda djuren. Hästarna planerar in i minsta detalj, vilken mat som ska serveras och inte minst vilka lekar som ska lekas. De är så förväntansfulla och ger sig iväg för att bjuda in alla.
Men ingen vill komma för det är inte alla som gillar samma sorts mat som hästar gör. Maskarna kan inte hoppa bock, räven vill inte ha något mys och fiskarna kan faktiskt inte komma till ett julkalas som är på land. 
Först blir det deppigt men sen tänker de till och börjar om och snart vill alla komma. På julbordet finns allas favoritmat och det händer saker så att samtliga kan bli nöjda och belåtna.
Hela berättelsen är liksom de andra böckerna, om de tio vilda hästarna, skriven på vers. Vers som funkar och inte haltar. Raderna är glada och "galoppiga" författade av Grethe Rottböll och Lisen Adbåge. Det är Lisen som gjort de fartfyllda illustrationerna. En bilderbok rolig för de flesta åldrar och den håller att läsa även efter jul. 

söndag 15 oktober 2017

Ljuvlig bilderbok

Jag fick tipset om boken "Odd är ett ägg" i den mycket bra podden "Bladen brinner".
Boken är skriven och illustrerad av norskan Lisa Aisato, som har skrivit flera böcker som dock inte är översatta till svenska.

Odd är en försiktig och ängslig pojke, han är hela tiden rädd för att hans huvud ska gå sönder, det är nämligen ett ägg! Varje morgon sveper han in huvudet i handdukar och en tevärmare för att skydda huvudet. Han tackar alltid nej till att vara med och leka, de andra pojkarna är så vilda, och när de spelar boll på idrottslektionerna så smiter han iväg till toaletten och sitter där tills lektionen är slut. Efter skolan tar Odd sin cykel och går till skogen, han vågar inte cykla. Han tycker om att vara i skogen, där är lugnt och han har ett paraply för att skydda sig mot fallande kottar.
En dag när han är i skogen så träffar han den modiga och orädda Gun . Hon sitter högt uppe i ett träd i en lysande gulrandig bidräkt. De har så roligt ihop, men nästa dag kommer inte Gun till skogen. Odd letar och letar och berättelsens upplösning gör mig alldeles varm i hjärtat!

Odd är ett ägg

Har du missat "Bladen brinner" så kan du lyssna på den här!

Ulla Rhedin recenserar boken på kultursidan i DN, läs recensionen här

torsdag 20 april 2017

Tiger eller inte

En tråkig sak med att köpa böcker till biblioteket är att allt kommer platsat. En nödvändighet för att böckerna ska hålla, men en del av den taktila upplevelsen försvinner. Den här boken är fylld av underbara illustrationer och pappret känns sådär matt och lite dammigt som jag älskar. Och det ser ut som att pärmen är tygklädd, lite rutig struktur, och med både titel och bild i relief. Jag tror att jag skulle gilla att hålla i den här boken, utan plast, och att liksom stryka lite över pärmen medan jag läste. Men jag får nöja mig med att tänka mig hur det hade känts.

Nora har tråkigt hos mormor den här dagen. Det finns ingenting att göra. Nora är för gammal för mormors löjliga lekar. Nora tänker inte gå ut i trädgården och leta efter den tiger som mormor påstår att hon sett där tidigare under dagen. Nora tror inte heller på att där finns trollsländor som är stora som fåglar, växter som kan äta en hel människa och en sur isbjörn som fiskar. Nora vet att allt det där är trams som mormor hittar på. Trädgården är en helt vanlig tråkig trädgård, med tråkiga växter och tråkiga insekter.
Och även om det skulle visa sig att det finns trollsländor stora som fåglar så finns det i alla fall ingen tiger. Och även om det sen skulle visa sig att det finns växter som skulle kunna äta upp åtminstone Noras giraff Jeff så finns det ingen tiger. Och även om det dessutom finns en otroligt sur och grinig isbjörn som fiskar i den lilla trädgårdsdammen så finns det ABSOLUT ingen tiger. Så det så!




måndag 11 juni 2012

Två underbara bilderböcker

En del bilderböcker har det där lite extra. Det där som gör att du som vuxen har lika stor behållning av berättelsen. Här kommer två av mina favoriter.

Anden, döden och Tulpanen av Wolf Erlbruch har äntligen kommit ut på svenska.En bilderbok som jag enträget bett förlag att ge ut, men då visste jag inte att det var Lindskogs förlag jag skulle ha vänt mig till. Anden upptäcker plötsligt döden i sin närhet och blir först mycket förskräckt. Det visar sig att döden alltid har funnits där om utifall att... Så småningom blir de nära vänner och tillbringar en tid tillsammans innan det är dags för Anden att dö och flyta bort på dödens flod. Då har döden fått uppleva en ovanlig vänskap och saknar sitt sällskap. En underbar bok att samtala kring. Bilderna är i sin enkelhet mycket uttrycksfulla och berättar en hel del.




Samma förlag kom för ett tag sedan ut med en annan favorit, Monsieur Herberts bästa uppfinning av Léna Elka. De vackra bilderna är gjorda av Hajnalka Cserháti. Monsieur Herbert är en ganska ensam herre som gillar att uppfinna saker. En dag blir det en cykelmixer. Samtidigt som man cyklar mixas frukdrycken. Herbert åker nu runt och tar upp beställningar. Problemet är att när väl fruktdrinken är klar har han glömt var beställaren finns. Men en dag möter han Madame Lise som är en sorgsen operasångerska och därför står still. Efter det mötet lättar sorgen och Monsieur Herbert är mindre ensam.