tisdag 22 januari 2019

Jag håller om trädet när det blåser


Det här är en berättelse skapad av Inger Lindahls text och Susanne Brøggers bilder. En bok som tål många omläsningar för att Brøggers bilder är helt underbara och för att Lindahls text tar tag i en och dessutom har flera bottnar.
Om vi börjar med bilderna så är de som sagt helt fantastiska och avväpnande. Bara att titta på bilderna är mer än nog för att en berättelse ska växa fram i ditt huvud. Gör det! Börja med en bildpromenad tillsammans med en lämplig skara med barn. Förlaget anser att lämpliga barn är i åldrarna 3-6 år, men jag anser att den fungerar långt upp i åldrarna. Titta på de vindlande grenarna, flickans fladdrande hår och inte minst katten Skrället.
När vi sen lägger till texten kommer olika barn ta till sig olika saker beroende på ens erfarenheter, tror jag. Den kan tolkas som en lek i ett fantastiskt klätterträd, en vänskap med en mycket älskad katt och ett fint förhållande mellan en mamma och hennes dotter. Men under ytan finns en annan berättelse i relationen till mammans pojkvän som flyttar in. Då blir det fest med höga ljud och fulla askkoppar. Bäst att hålla sig undan, ingen undrar ändå var hon är. Lika skönt när han drar iväg på sin motorcykel för att aldrig komma tillbaka. De klarar sig bra ändå, hon och mamman. Berättelsen berättar också om en stor ensamhet, inte helt oangenäm. Den visar också på styrkan hos barnet. Styrkan i berättelsen är också att det inte finns några pekpinnar eller moralkakor insmugna, den konstaterar bara rätt upp och ner hur det förhåller sig på och mellan raderna.

Nu har jag lånat den länge och läst den flera gånger. Lite motvilligt släpper jag den ifrån mig för att andra ska få chansen.


                                   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar