Adventskalender lucka 18

"Glitterflickan" är en kapitelbok från cirka tio år skriven av Moa Eriksson Sandberg. Den handlar om Eva-Lottie och hennes mamma som är författare. Mamman har fått ett vistelsestipendium för att skriva och ska tillbringa några veckor i ett gammalt hus på landet. Eva-Lottie får följa med.


Mamman skriver jämt och har inte tid med Eva-Lottie. Eva-Lottie bestämmer sig därför för att skriva en spökhistoria om huset som de befinner sig i. Hon bekantar sig med Gloria, en gammal dam som bor på fjärde våningen, och besöker henne flera gånger. Gloria berättar om husets historia och sin tid som filmstjärna i USA. Det är något mystiskt med henne och hon bär på hemligheter. Hur ska det gå för Eva-Lottie, kommer det bli någon spökhistoria och vad är det för mystiskt med Gloria?


En spännande spökhistoria för dig som gillar att läsa Ingelin Angerborns böcker.

Husets hjärta slår!

Att packa upp nya böcker slutar aldrig att locka mig. Vad är det som dyker upp den här gången? Vilka kommer funka bra, och bli utlånade direkt, och vilka kommer stå orörda på hyllan? Det kvittar att det är jag själv som klickat iväg beställningen, när böckerna väl kommer beter jag mig som ett barn på julafton … Eller kanske inte riktigt, men jag blir alltid överraskad. Jaha, beställde jag den?! Oj, var den så tjock/tunn? Hoppsan, det var ju inte direkt ett säljande omslag. Eller tvärt om: Den här kommer att gå bra! och såklart: Åh, den här vill jag läsa! Och den! Och denna!

Idag packade jag upp en ny bok av Mårten Melin. Med tanke på hans produktivitet så är det i sig ingen ovanlighet, men den här fastnade jag lite extra för. Omslaget mörkt och hotfullt i svartvitt med titeln, spretig och oroväckande, i blodrött. Redan vi skrivbordet bläddrade jag genom boken o

ch kollade lite på bilderna av Mattias Olsson. Ruskiga, olycksbådande och väldigt mörka. Snacka om läspepp. Men jag var tvungen att vänta tills jag kom hem innan jag hade möjlighet att läsa själva boken.

Signe och Ninni tvingas ta skydd från ett oväder i ett gammalt ödehus. Trädgården är övervuxen och huset förfallet, men ett fönster på övervåningen står öppet så de antar att någon ändå bor där. Det smattrande regnet och åskan som dundrar överröstar deras knackningar men när de testar att öppna visar sig dörren vara olåst. De går in. Ingen människa syns till, men ett ljus brinner i en ljusstake i hallen och de hör ljud från övervåningen. Signe försöker hitta förklaringar till allt som är märkligt, som att inga skor eller jackor hänger i hallen, och att ingen svarar när de ropar, men Ninni verkar inte helt övertygad. De går upp för trappan för att ge sig till känna för husets ägare, men plötsligt blir båda två så otroligt trötta. Det är som att all kraft rinner av dem. Och först nu berättar Ninni för Signe att det alltid gått historier om det här huset - att människor som gått in i det aldrig har kunnat ta sig ut. Plötsligt inser Signe att det är huset som gör ljud, huset lever och det tänker inte släppa dem ifrån sig. 

Det är en snabbläst historia, bara 90 sidor och gott om illustrationer. Bilderna går i svart ända fram tills hjärtat kommer in och effekten med de röda detaljerna är slående. Bilderna visar oftast framförallt vad texten redan beskriver, men då och då får vi se mer, ett utropstecken eller kanske en fråga som inte framkommer i texten. Till exempel skulle sista bilden kunna tolkas som att slutet inte innebär den lättnad som texten antyder …

 

Gruvan

Ellen tillbringar sin sommar på Utö tillsammans med sin familj. Det är två lite retsamma äldre syskon, pappa och hans nya kärlek Sofie. Ellen känner ingen kärlek till Sofie och vill inte veta av henne och snäser mest hela tiden åt henne.

Syskonen försöker skrämma upp Ellen när hon en natt ska sova i skjulet på tomten med en gammal spökhistoria som finns på ön. Det blir otäckt, men hon härdar ut hela natten, vill inte bli beskylld för att vara en fegis resten av sommaren.
I skjulet inkilat mellan brädorna hittar hon ett skrivhäfte med vaxdukspärmar. När hon öppnar boken finner hon tättskrivna sidor text med en mycket snirklig och svårtydd handstil. Men det här är mycket roligare än sommarboken som hon borde läsa och anstränger hon sig bara tillräckligt går det att tyda. Texten är skriven av Anton som var 12 år i mitten av artonhundratalet. Hans pappa och äldre bröder arbetar i gruvan på ön och snart är det även Antons öde om nu inte hans drömmar kan slå in. Han vill fortsätta i läroverket och bli en berömd författare. Jojo så ska inte en arbetarunge tänka, menar hans pappa.

Berättelsen rör sig på dessa två plan och skiftena känns naturliga. Porträtten av Anton och Ellen känns trovärdiga och vi kommer den nära in på livet. Detsamma gäller flera andra personer  i berättelsen. Sara Lövestam som är författaren är skicklig på att väva in mycket utan att det känns påklistrat. Vi lär oss om släktforskning, hembygdsmuseer, livet på en skärgårdsö, klassklyftor och arbetares villkor för drygt 150 år sedan. Även samvaron mellan Sofie och Ellen har en central plats och utvecklingen av deras relation känns trovärdig.
Ännu en mycket bra berättelse av skickliga Sara Lövestam.

Spöket i biblioteket

Det här fina omslaget sprang jag på häromdagen. Det var faktiskt också några kända ansikten jag såg på bilden. Jag lånade och tog med hem för att läsa. Så var det dags...

När jag öppnar boken möts jag av en stor svartvit bild av ett hus som ser sådär hemlighetsfullt och lite murrigt ut. Det är en skola och skolgården ligger öde. Det ser ut att vara disigt ute och det börjar mörkna…

Greta går på en skola som är lite mystisk. Skolan är över hundra år gammal. Golven knarrar där en går, det drar lite kallt och ibland hör Greta märkliga ljud. Hon kan höra tysta steg i trappan och nästan som svaga suckar från de mörka hörnen, men när hon vänder sig om är det ingen där. Eller är det någon där? Greta vet inte säkert. Ingen annan verkar märka något, utom kompisen Malte, som förstår. På väggarna i skolan hänger märkliga svartvita porträtt på barn som gått på skolan för länge sedan. De ser så allvarliga ut. En dag går Greta, Teo och Malte till skolans bibliotek. Där träffar de Amir som är bibliotekarie. Amir berättar att någon har använt stegen och tagit ned en bok. Stegen får bara Amir använda, för att ingen ska skada sig, och boken är en väldigt speciell bok. Boken handlar om tidsresor och är skriven av en forskare som levde för länge sedan. Nästa dag ser Greta en stor skugga i fönstret på biblioteket. Hon ser att det inte är Amirs skugga, det ser ut som någon helt annan. Snart börjar mystiska saker hända på biblioteket. Vad är det som pågår? Spökar det?

Spöket i biblioteket är skriven av Katarina Genar, med bild av Alexander Jansson. Boken är en fristående del i serien Mystiska skolan. De tidigare delarna i serien är Börja läsa-böcker, med lite mindre text och stora färgbilder. Det här är en fortsättning på berättelserna om Mystiska skolan, men med mer att läsa. Jag blev jätteglad när jag såg denna bok, för nu kan de som är fans av Mystiska skolans lätt-att-läsa böcker fortsätta i serien, när de andra blivit för enkla eller om de vill ha mer. Bilderna är i svartvitt och mjukt tecknade i fina nyanser. Jag tycker att det svartvita ger mycket till fantasin och passar så bra med spöktemat. Jag gillar den här boken väldigt mycket. Den är så medryckande att jag nästan kan känna det lite kyliga draget från skolans golv när jag läser.

Spöket i biblioteket är en spännande och mysig rysare för de yngre läsarna. Den kommer vara perfekt att krypa upp med i en fåtölj i höst, medan vinden viner ute och bladen rasslar och skolorna börjat.

Välkomna till biblioteket...

Spökhistorier!

Många elever har under mina tre år som bibliotekarie frågat vad jag tycker om Neil Gaimans Coraline. Jag har ända tills nu lite skamset fått erkänna att jag inte har läst den. Nu när jag har gjort det, så kan jag berätta att den är läskig. Historien kryper liksom innanför skinnet och obehaget sticker i nacken. Historien är ganska banal till en början, Coraline och hennes föräldrar, som är otroligt världsfrånvända och upptagna, flyttar in i ett gammalt hus, där grannlägenheten är tom. Det finns grannar både under och över, och Coraline besöker dem och utforskar omgivningen runtomkring, tills den dagen det ösregnar och hon inte kan gå ut. Hon får då i uppdrag av sin pappa att räkna olika saker i lägenheten, och upptäcker att det finns en dörr som inte hon vet vart den leder. När mamman övertalas att låsa upp den så är där en murad vägg bakom. En kväll däremot så står dörren på glänt, och innanför så är där en korridor...

För att fortsätta med spökhistorierna så har jag också läst Magnus Nordins Tystnadens hus. Det är inte heller en ny bok, men väldigt bra! Som tur var så läste jag den i solen på altanen, den var obehaglig nog ändå!

Stella rymmer från en sekt tillsammans med Gabriel. De bosätter sig i ett rivningshus, som enligt Gabriels kompis Amir, ska vara tomt. Huset verkar fallfärdigt, men är förvånansvärt tyst, förutom ett krafsande ljud som stör Stella på nätterna. Trots detta så träffar Stella en liten flicka, Lina, som är i sjuårsåldern. Stella tycker det är märkligt att flickans föräldrar låter henne leka i ett rivningshus, men Lina förklarar att hon bor där. Hon bjuder in Stella till sig, och hennes lägenhet är inte alls så sunkig som resten av huset. En dag har även Malva och Eje flyttat in i en annan av lägenheterna, och Stella berättar om Lina. Varken Malva eller Eje ser någonsin Lina...

Adventskalender, lucka 21

Agnes Cecilia en sällsam historia av Maria Gripe

Boken handlar om Nora, som är föräldralös och bor hos sin pappas faster Karin, hennes man Anders och deras son Dag.

Familjen har precis flyttat till en ny stor fin sekelskiftesvåning och Nora har fått ett fint stort rum, där hon stormtrivs. Men ibland, när Nora är ensam hemma upplever hon det som om att någon går genom lägenheten och stannar utanför hennes rum. När Nora vänder sig om, så är det aldrig någon där…Lägenheten bjuder på många minnen från de som bott där innan Nora och hennes familj, det finns stora skåp som bara blivit igensatta med playwood, och när de tar fram dem så hittar Nora bland annat en fin klocka, som tyvärr är trasig. Nora sparar den i alla fall eftersom att hon tycker att den är så fin. Hon hittar även en fin vas, som när den faller i golvet visar sig innehålla en massa lappar. På dem står det saker som tex:

26 mars 1914 Hulda tog hand om mig.

12 oktober 1915 ensam ingen kunde.

9 februari 1917 ensammast ingen igen.

En dag när Nora hör stegen av den osynlige gästen, upptäcker hon att klockans visare plötsligt rör sig. Baklänges….

Det händer fler och fler märkliga saker tycker Nora. Telefonen ringer, men när Nora svarar, så är det tyst, eller en fel ringning, fast Nora tycker att hon känner igen den som ringer. Familjens hund börjar rymma, och alltid på samma ställe, och när han blir tillbakalämnad så tycker Nora att flickan känns bekant. Dag träffar en mystisk flicka, som han inte vill berätta om.

En dag får Nora besked om att hon har ett paket att hämta i Stockholm. I paketet finns en otroligt välgjord docka som heter Cecilia. Nora tycker att hon ser nästan levande ut, och upplever det som att hon säger saker till Nora.

Nora börjar forska i vilka som bott i våningen innan hon, och finner kopplingar till sin egen familj, men svaren gäckar henne.

Det ensamma huset

I Det ensamma huset får vi möta Jamie. Hans familj har just köpt ett slitet gammalt hus mitt ute på landet. Innan de kan flytta in så får Jamie och hans pappa åka dit för att fixa till huset, det är så pass slitet och det var jättelänge sedan någon bott där.

Nästa direkt när de börjat arbetet med huset så kommer det förbi en pojke i samma ålder som Jamie. Han heter Colin och berättar att han bor i närheten och han och Jamie börjar umgås. Men varför verkar Colin inte förstå vissa saker Jamie pratar om? Och vad är det för olycka han då och då nämner, och vad är det för koppling Colin har till huset Jamie ska flytta in i?

En lättläst spökhistoria för de i ålder mellan ca 10-15 år. Man kan lägga boken som en till i listan på de populära spökiga-böcker som har en början i att en familj från stan flyttar ut på landet i ett gammalt hus. Jag tror många elever kommer gilla denna också, men jag tycket dock att det saknades något, jag skulle vilja blivit mer överaskad och mera rädd!

Onsdagen före höstlovet

"Det blåste nästan storm ute. Trädens kronor böjde sig för vinden och löven låg frusna i drivor på marken. Det var onsdagen före höstlovet. "

Så inleder Thomas Halling sin fjärde bok i serien Trio i trubbel, boken heter Skola i skräck.

Hela boken är en spökhistoria. Läs om hur syskonen Linus, Maja och Oskar har det i skolan onsdagen före höstlovet. En dag som börjar helt vanligt men som snabbt blir en riktigt läskig dag med en fröken som svimmar, blodpudding till middag och gympalärare som gör konstiga saker.

Boken passar för dig som är 9-11 år och den passar väldigt bra att läsa just idag!