Husets hjärta slår!

Att packa upp nya böcker slutar aldrig att locka mig. Vad är det som dyker upp den här gången? Vilka kommer funka bra, och bli utlånade direkt, och vilka kommer stå orörda på hyllan? Det kvittar att det är jag själv som klickat iväg beställningen, när böckerna väl kommer beter jag mig som ett barn på julafton … Eller kanske inte riktigt, men jag blir alltid överraskad. Jaha, beställde jag den?! Oj, var den så tjock/tunn? Hoppsan, det var ju inte direkt ett säljande omslag. Eller tvärt om: Den här kommer att gå bra! och såklart: Åh, den här vill jag läsa! Och den! Och denna!

Idag packade jag upp en ny bok av Mårten Melin. Med tanke på hans produktivitet så är det i sig ingen ovanlighet, men den här fastnade jag lite extra för. Omslaget mörkt och hotfullt i svartvitt med titeln, spretig och oroväckande, i blodrött. Redan vi skrivbordet bläddrade jag genom boken o

ch kollade lite på bilderna av Mattias Olsson. Ruskiga, olycksbådande och väldigt mörka. Snacka om läspepp. Men jag var tvungen att vänta tills jag kom hem innan jag hade möjlighet att läsa själva boken.

Signe och Ninni tvingas ta skydd från ett oväder i ett gammalt ödehus. Trädgården är övervuxen och huset förfallet, men ett fönster på övervåningen står öppet så de antar att någon ändå bor där. Det smattrande regnet och åskan som dundrar överröstar deras knackningar men när de testar att öppna visar sig dörren vara olåst. De går in. Ingen människa syns till, men ett ljus brinner i en ljusstake i hallen och de hör ljud från övervåningen. Signe försöker hitta förklaringar till allt som är märkligt, som att inga skor eller jackor hänger i hallen, och att ingen svarar när de ropar, men Ninni verkar inte helt övertygad. De går upp för trappan för att ge sig till känna för husets ägare, men plötsligt blir båda två så otroligt trötta. Det är som att all kraft rinner av dem. Och först nu berättar Ninni för Signe att det alltid gått historier om det här huset - att människor som gått in i det aldrig har kunnat ta sig ut. Plötsligt inser Signe att det är huset som gör ljud, huset lever och det tänker inte släppa dem ifrån sig. 

Det är en snabbläst historia, bara 90 sidor och gott om illustrationer. Bilderna går i svart ända fram tills hjärtat kommer in och effekten med de röda detaljerna är slående. Bilderna visar oftast framförallt vad texten redan beskriver, men då och då får vi se mer, ett utropstecken eller kanske en fråga som inte framkommer i texten. Till exempel skulle sista bilden kunna tolkas som att slutet inte innebär den lättnad som texten antyder …