Spökhistorier!

Många elever har under mina tre år som bibliotekarie frågat vad jag tycker om Neil Gaimans Coraline. Jag har ända tills nu lite skamset fått erkänna att jag inte har läst den. Nu när jag har gjort det, så kan jag berätta att den är läskig. Historien kryper liksom innanför skinnet och obehaget sticker i nacken. Historien är ganska banal till en början, Coraline och hennes föräldrar, som är otroligt världsfrånvända och upptagna, flyttar in i ett gammalt hus, där grannlägenheten är tom. Det finns grannar både under och över, och Coraline besöker dem och utforskar omgivningen runtomkring, tills den dagen det ösregnar och hon inte kan gå ut. Hon får då i uppdrag av sin pappa att räkna olika saker i lägenheten, och upptäcker att det finns en dörr som inte hon vet vart den leder. När mamman övertalas att låsa upp den så är där en murad vägg bakom. En kväll däremot så står dörren på glänt, och innanför så är där en korridor...

För att fortsätta med spökhistorierna så har jag också läst Magnus Nordins Tystnadens hus. Det är inte heller en ny bok, men väldigt bra! Som tur var så läste jag den i solen på altanen, den var obehaglig nog ändå!

Stella rymmer från en sekt tillsammans med Gabriel. De bosätter sig i ett rivningshus, som enligt Gabriels kompis Amir, ska vara tomt. Huset verkar fallfärdigt, men är förvånansvärt tyst, förutom ett krafsande ljud som stör Stella på nätterna. Trots detta så träffar Stella en liten flicka, Lina, som är i sjuårsåldern. Stella tycker det är märkligt att flickans föräldrar låter henne leka i ett rivningshus, men Lina förklarar att hon bor där. Hon bjuder in Stella till sig, och hennes lägenhet är inte alls så sunkig som resten av huset. En dag har även Malva och Eje flyttat in i en annan av lägenheterna, och Stella berättar om Lina. Varken Malva eller Eje ser någonsin Lina...